Det enkla

Dom där stunderna nere på stranden sent en vardagskväll när turister håller sig borta och stranden ligger öde, när endast några få samlas med en gitarr, några öl under en stjärnklar himmel. Dom stunderna är obetalbara. När man önskar man kunde fånga ljudet från vågorna och från den klingande gitarren på bild. När man önskar att man kunde rama in glädjen i det enkla och stanna tiden en stund. Dom där stunderna när man under det stjärnklara himlavalvet blir så påmind om hur små vi är i universum men ändå så utlämnade att skapa vår egen lycka. Jag tittar på lillebror som sitter bredvid mig. Tänk att vi skulle mötas här på denna plats och fortfarande ha varandra tre år senare. 

Och där under stjärnorna, till ljudet av det enkla, tackar jag universum att han fortfarande finns här nära mig.  

Sununga

Jag tittar upp mot ett stjärnklart himlavalv och står med fötterna i sanden och känner det ljumma vattnet överskölja mina fötter i takt med att vågorna rullar in. Det här ljudet. Det här lugnet. Detta är platsen jag dagdrömmer om när jag inte är här, på två sekunder kan min själ resa hit. Till den stjärnklara himlen, till den lilla stranden, till ljudet av vågorna och dess magiska energi. Min själ får andas och ett leende sprider sig över mina solbrända kinder. 

Jag känner en enorm tacksamhet och ödmjukhet över att få uppleva denna känsla av sinnesfrid och lugn. Jag har en stark tilltro till att vi kan skapa den framtid för oss själva som vi drömmer om, om vi bara har tilltro till oss själva. Jag tror att inga drömmar är för stora eller för små om vi bara lär oss lyssna till vår inre röst och vågar ta till oss vad den har att säga. Utan rädsla, utan missmod. Det krävs styrka att följa sin inre röst, men det man vinner i slutänden är så mycket mera värt än rädslan man känner över att släppa kontrollen. Det handlar nog inte så mycket egentligen om att släppa kontrollen utan att överta den. 

Pepper, en av dom herrelösa hundarna här, kommer och gör mig sällskap och trycker sig mot mitt ben. Han finner kärlek där han söker den och har många hem att besöka. Försök tygla honom och du kommer att se glädjen försvinna hur hans ögon, låt honom fortsätta springa fritt och du kommer att se honom växa. Älskade hund, så mycket gott jag önskar dig. Även om du skäller för mycket så älskar du mer än så många andra. 

Pepper lufsar vidare och jag känner mina fötter på nytt försvinna ned i sanden allt eftersom vågorna rullar in. Just som jag ska vända mig om så ser jag en stjärna falla och jag vet vad jag önskar mig, denna januarinatt på Sununga.

Vet du..

..där jag är
skulle vara
den vackraste platsen på jorden
om bara du
var här..

5 December 2010

Jag fyller år idag. Tjugoåtta år. Tänk att man närmar sig trettio. Jag försöker att inte tänka på det där, det leder bara till smått panik. Min tjugofemårsdag tillbringade jag gråtandes med inställd födelsedagsfest. Krisen var ett faktum. Jag var tjugofem år, bodde i studentlägenhet, var singel och fattig som en kyrkråtta. Det var inte så jag hade föreställt mig mitt liv vid tjugofem. Nu tre år senare så inser jag hur ung jag var då, hur omänskligt höga krav jag hade på mig själv.

Just nu är jag långt ifrån någon kris. Jag är ganska nöjd med min tillvaro precis som den är. Jag är fortfarande inte gift men jag har någon som mitt hjärta slår extra varmt för och det räcker långt för mig. Jag har ännu inga små barnfötter som tassar runt här hemma men jag hoppas att det sker en dag, jag hinner med det där också. Ärligt så är det inte rätt tid för mig i livet för allt detta nu. Jag har så mycket kvar som jag vill göra för mig själv. Som jag vill ha i bagaget innan jag sätter en ny liten individ till världen. Vill kunna vara den bästa förebilden och uppfostra någon till att bli en kärleksfull individ med sunda värderingar och god människosyn.

Ikväll packar jag åter väskan. Om ett dygn spanar jag över till Ryssland. Hur mycket man nu ser i detta mörker. Dom flesta reser till solen dessa tider, jag reser från solen. Men jag har ju alltid varit speciell, inte riktigt som alla andra. Men om några månader är det jag som njuter av ett varmt hav och har varm sand mellan tårna.

Kvällen den andra advent 2010. Jag packar, dricker glögg och förbereder mig för att lämna Stockholm några veckor. Och tänker extra mycket på farmor. Ett år sedan hon lämnade oss. På min födelsedag.

Det är våran dag idag, farmors och min. Och snön faller utanför fönstret.

När man saknar en vän

Nej nu saknar jag den där gossen som befinner sig på andra sidan jordklotet sådär förbaskat mycket att det nästan värker i hjärtat på mig! Han ska ju liksom finnas här. Hemma. Jo, egoist är vad jag är. I alla fall en kall natt som denna.

Varm höst

Jag drömde en vacker dröm inatt, om en vacker person. Jag minns känslan av hur varm jag blev av att se honom, hur glad han gjorde mig, hur fin han var. Jag blev inte sorgsen när jag vaknade, inte alls. För jag visste att jag senare under dagen skulle få ha honom nära, livs levande, och att han skulle få mig att känna mig precis lika varm som i drömmen.

Och om elva dagar lämnar jag Sverige. Är det inte ironiskt så säg.

Faller fritt

Det åskar över Stockholm denna morgon. Regnet smattrar mot fönstret och hösten känns påtaglig. Jag har precis kommit hem från jobbet, för sista gången på fyra månader. Alla varma famnar jag kramat dom senaste tolv timmarna, alla vänner jag skrattat med som jag kommer att sakna varje dag. Deras kramar och omtanke har värmt extra mycket då jag precis fått beskedet att morfar är svårt sjuk. Dag för dag försvinner han lite mera. Det är dags för mig att åka hem nu.

Så nu beger jag mig hemöver. Hem till morfar, hem till mormor, hem till familjen.

Nu faller jag fritt.