Klockan ringde. Jag drog täcket upp över kinderna och tittade yrvaket på honom. Det var för mörkt i rummet, jag kunde inte se om han blundade eller hade öpnnat sina gröna ögon för att börja en ny dag. Han märker att jag är vaken och och säger Jag misstänker att du inte är så sugen på att stiga upp nu? Fortsätt sov du..
Jag ville behålla honom där bredvid mig, jag ville krypa in under hans täcke och söka tryggheten i hans famn. Men morgonen hade hunnit ifatt oss, eller rättare sagt den ena av oss, jag skulle inte börja jobba förrän många timmar senare. Men på något vis hade morgonen även hunnit ifatt mig eftersom jag var tvungen att släppa iväg honom. Ingen som skulle ligga kvar i sängen och morgonmysa med mig, ingen som skulle dra fingrarna genom mitt hår eller klappa mig på huvudet när jag säger något tokigt.
Jag ligger på mage och breder ensam ut mig i sängen. Jag hör hur han stökar där ute och gör sig klar för att åka till jobbet. Dom sexiga snickarbyxorna klickar mot golvet och fantasin skenar iväg. Det är något magiskt över det där med blåställ, och männen vet om hur svaga vi kvinnor är för dessa plagg.
Sovrumsdörren öppnas och han vackra siluett böjer sig ner över sängen för att kyssa mig godmorgon och på samma gång adjö. När mina läppar lämnat hans sänker sig tystnaden i hans rum. Stilla, ensamt. Jag somnade om en stund, kände att jag kunde sovit i evigheter. Men snart kom med över mig att jag skulle möta en vän för brunch på Söder.
Jag masade mig ur sängen. Tittade efter mina kläder, hittade en kjol. För trött för att kunna tänka på vart resten av mina kläder fanns. Gick runt i lägenheten, fnissade generat när jag upptäckte vart resten av kläderna fanns, på golvet i vardagsrummet. Jag la soffkuddarna på plats och hängde hans jeans på armstödet.
Det är något rofyllt över hans hem, men nog tusan föredrar jag det hemmet med honom i. Men visst är det är helt underbart att åter fått känna att någon kysser mig godmorgon, medan jag redan har somnat om. Tryggheten i att inte behöva sova ensam..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Misstänkte väl att det var något som höll dig borta från oss här på bloggen... :o)
Kram!
janne: det är nog mest sthlm som tyvärr håller mig borta från bloggen, känns som att jag har så lite att skriva dessa dagar.. men det ändrar sig nog :) men någon gosse som alltid finns vid min sida, finns inte..
KRAM :)
Motivationen går upp och ner. Har själv haft perioder när det känns som om man sagt allt som är värt att sägas, men rätt vad det är så väller det fram igen. Tror det som främst håller mig kvar vid bloggandet är alla underbara människor man stött på här på bloggen, dig inkluderad.
Det är lite lustigt det här med bloggbekantskaper. Tror att du och alla de andra som följer min blogg i många aspekter känner mig bättre än många vänner som jag har utanför bloggen. Det är väl så att man skalar av sig alla "skyddsmurar" som man kanske har i normala fall i skydd av anonymiteten på bloggen.
Du och några till här på bloggen känns verkligen som nära vänner, vilket är lite lustigt eftersom jag aldrig träffat någon av er, så ibland känner jag mig som Alfons Åberg som har massor med Mållgan-vänner... ;o)
Du lät så övertygande i ditt inlägg, så jag trodde verkligen att du träffat någon som fått dig att le ditt underbara leende varje dag, men det är väl bara en tidsfråga...
Kram!
Härligt härligt. Vill också känna sån där trygg harmoni med någon...
kram
janne: ja du har rätt håller med dig där, bloggvännerna värderar jag högt! dom vet mycket om en, dom läser ens innersta tankar och dom stöttar och säger sin åsikt. vissa har jag tagit in i mitt liv fysiskt, några har jag tagit in och sorgligt nog fått släppa iväg.. men så är ju livet :) på det sättet är det skönt att ha dessa människor som endast finns på nätet, det ställs inga krav på samma sätt som det göra om man tar en relation till real life..
så..tack för att du finns! :)
haha..ja..jag ler varje dag.. varma känslor finns, men jag tar varje dag som den kommer.. :)
KRAM!
kaktusblomma: det är skönt att känna den där tryggheten.. nu har jag inte den tryggheten att sova bredvid honom varje natt, men just den tryggheten att han någon nära sig som känner en, som får en att må bra och bara kunna samla kraft och energi i hans famn.. låter som lite småromantiskt dravel va? haha ja det gör det! =) men tjejer får vara så ;)
och jag har varit bedrövlig på att kommentera din blogg, men jag måååste erkänna att jag fick det där fåniga leendet på läpparna igen när du nämnde J igen efter uppehållet.. åh jag vet att jag inte borde, men det är fortfarande lika spännande! men jag vill ju att du ska må bra naturligtvis..men ändå..lite måste jag få le.. jag hoppas juh! ;)
KRAM!
Skicka en kommentar