Präktig bonddotter?

Präktig. Ett ord som för mig är ganska främmande. Ett ord som jag önskar att jag kunde relatera till i högre grad än jag hittills kunnat. Tills igår. Tydligen så kan folk (män) uppfatta mig som präktig, att jag är en kvinna som man måste vara försiktig med, att jag är skör och bör hanteras varsamt.

Visst behöver jag hanteras varsamt, men det finns ju någon måtta på eländet. Jag är en kvinna med en stark sexualitet och ett stort behov av att få njuta av den. Så jag lät honom veta det, och jag tog för mig. Äntligen fick jag känna hans tyngd över mig. Naken hud. Kyssar. Smek. Som jag v ä n t a t .

Idag är jag inte lika präktig i hans ögon. Tydligen så ändrades hans bild av mig för varje minut som gick. Den oskyldiga bonddottern såg han liksom i ett annat ljus igår. Men på något sätt så hoppas jag att jag har lite av min inbillade präktighet kvar. Det känns liksom så oskyldigt.

Bara så enkelt

Mysigt att gå förbi 7Eleven på vägen hem en sen kväll. Köpa Pucko och pistagebullar. Vandra hemåt på blöta gator, skrattandes efter en underbar kväll. Att få ta en varm dusch, krypa ner i sin säng där någon säger Kom och lägg dig på min arm..

Så okomplicerat, så enkelt, så oskyldigt. Men med så mycket värme.

Det där var min verklighet igår.

Ett efterlängtat samtal

Konstigt det där hur man kan känna på sig saker i förväg. Som när man hör hur mobilen börjar ringa och man bara vet att det är en viss person innan man ens tittat på displayen. Och man blir glad när man ser namnet som står där. Kanske är det hoppet till att höra av någon speciell som är så starkt att det blir verklighet, jag vet inte.

Men igår ringde min mobil och jag svarade med ett fånigt leende på läpparna. Tänk att mitt hjärta är så nyfiket, jag som trodde det sov, lika djupt som Törnrosa ungefär. Men tänk vad fel man kan ha, är det inte underbart.

Skrämmande eller charmigt?

När jag kom hem från jobbet imorse mötte jag på gatan utanför min port en lång man som skulle ut på en springtur i solskenet. En kändis! tänkte jag nöjt och undrade vem han egentligen var. Våra blickar möttes och jag log lite generad när han hejade. Jag fortsatte fundera på vem han var, kanske en komiker, han såg ut som en komiker. Det störde mig att jag inte kom på hans namn.

Hade lite ärenden att göra direkt på morgonen så jag gick upp i lägenheten och hämtade en del brev som skulle postas och begav mig ut igen. Jag besökte Konsum och handlade frukost som skulle intas på balkongen. När jag återigen närmade mig in port stod ånyo den långa mannen utanför. Han bor här! Åh jag har en kändis i min trappuppgång! Denna gång vågade jag le lite mindre generat tillbaka.

Jag gick in i trapphuset och där föll poletten ner. Den så kallade kändisen är ingen kändis, det är min granne som bor vägg i vägg. Förövrigt mycket trevlig, vi brukar utbyta några ord när vi ses. Jag har inte bestämt mig om jag är charmigt förvirrad eller om det börjar gå överstyr och bli obehagligt. Jag tror jag väljer det förstnämnda.

När karmat slår tillbaka

Kikade runt lite på Facebook nyss och fick syn på en tjej jag kände igen. Jag vet att hon och jag har träffats vid ett antal tillfällen, troligen under gymnasietiden och antagligen festat en del tillsammans. Men det är en annan känsla som dyker upp när jag ser henne. Har inte hon en bror som var väldigt förtjust i mig en gång i tiden? Dåligt minne som jag har tittar jag igenom hennes vännerlista och hittar honom. Det dåliga samvetet väller över mig. Jag minns honom. Jag minns även att jag inte alls vara snäll mot honom.

Jag har alltid varit dålig på det där. Att vara snäll mot den delen av det manliga släktet som finner mig intressant. Nu för tiden måste jag säga att jag mognat och kan hantera sådana situationer bättre än för några år sedan. Min avsikt har aldrig varit att såra någon men det har mynnat ut i ett beteende som tolkas som känslokallt. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen och gör alla fel man kan tänkas göra. Jag vill också vara så där rak och korrekt att inga sårade känslor uppkommer.

Jag börjar tänka en del på dom gamla spökena jag har i garderoben, och minns hur många jag glömt. Jag skäms lite över att jag glömt dessa män som genom åren har sett på mig med varm blick som dessvärre senare ersatts med en sorgsen blick och många gånger förakt. Hur skulle jag få dessa män att förstå att jag inte var så oberörd som jag verkade, när jag egentligen endast ville dom väl. Det här med kärlek har alltid varit svårt för mig. Känslor har varit obehagligt och att leva som vinden var desto lättare.

Är det just detta jag får betala för idag? Är det karmat som hunnit ifatt mig och ser till att jag ska få smaka på min egen medicin? Kanske ska jag ringa upp alla dessa män (som jag inte ens minns) och be om ursäkt att jag var ett sådant svin? Inte konstigt att jag inte sover gott nu för tiden, jag grubblar för mycket. Jag vill nog ärligt påstå att jag alltid har haft ett varmt hjärta, men det är nog först dessa dagar som jag är redo att släppa in kärleken. Om nu kärlen är till för sådana som mig. Jag vet ärligt inte.

Hopp och önskan

Ibland gäller det nog bara att våga. Även om man mest av allt är rädd för att misslyckas.

Nu är det inte längre upp till mig..

Om natten

Han står med händerna på mina höfter. Han ler och ser in i mina ögon, ser på mina läppar. Kysser mig. Jag andas ut, jag känner mig trygg. Gosar in mig i hans nacke och andas in doften från hans hals. Den där känslan är som en drog, som en drog som får min själ att komma till ro. Som får mig att stanna upp och känna en önskan av att kunna stanna tiden, att alltid få kunna uppleva den känslan jag känner av hans närhet, hans beröring, hans blickar.

Jag vaknar med en känsla av saknad varje morgon. Varje natt tar han sig in i mina drömmar. Alltid samma dröm. Så verkligt. Varje gång får jag känna honom nära, varje gång känner jag den där tryggheten av att ha honom intill mig. Evigheter har gått sedan mina fingertoppar senast smekte hans kind och jag längtar tills den dagen det sker. Jag kan inte förklara varför han numera kommer till mig varje natt och gör att hela mitt jag skriker efter honom. Är det min frustration att inte veta vad som händer med honom? Att inte veta hur han mår och hur hans vardag ser ut? Frustrationen över att inte få hjälpa..

Jag vet att han är medveten om min saknad. Han vet att han finns i min tankar. Jag kan inte stressa honom, jag kan inte tvinga honom att ge mig plats när jag vet att han mår som han gör. Han kan inte ge mig mera än vad han vill. Jag kräver inte heller det. Jag önskar bara att jag fick ta honom i min famn, smeka hans kind, krama honom hårt och bara få känna en sekund av den där tryggheten. Även om han sedan försvinner bort från mig igen.

Men varför ska jag behöva drömma om honom varje natt, när det inte ger mig någon ro. När det gör min blåa himmel, aningen mera grå. Varför.

Beröring

Jag tycker om när han lägger sin arm omkring mig och drar mig nära, hans hand som nuddar min. Närheten vi söker hos varandra. Två närhetstörstande själar som dras mot varandra likt två magneter.

Det är mysigt det där, ännu oskyldigt, men mysigt.

Vänner, rosé och grönska

Jag var i himmelriket igår kväll, skulle nästan kunna beskriva det som Nangijala. Så otroligt vackert att jag stod helt förstummad och alldeles tagen. Jag blev ivrig av alla kaniner som sprang runt där i hagen, kattungarna som busade. Ja jag ville ta med dom alla hem.

Var hemma hos en arbetskamrat igår kväll. Hälsade på honom och hans man i deras söta lilla hus i Nacka. Sättet dom bor på måste vara det mest ultimata för kropp och själ. Tänkte för mig själv att utbrändhet och psykisk ohälsa skulle minska kraftigt om alla hade möjlighet att bo sådär.

Doften från grillen spred sig både inomhus och i trädgården. Glaset var fyllt med rosévin och den där rofyllda mysiga känslan spred sig i kroppen på mig. Jag trivdes. Jag är så tacksam över att ha träffat dessa två underbara människor med en gästfrihet som är helt otrolig.

Mätt, trött och smålullig kom jag hem till Söder. När jag gick från tunnelbanan passerade jag favoritcaféet Fåtöljen på Hornsgatan, folk satt fortfarande ute trots att kvällen började närma sig midnatt. Jag korsade Hornsgatan upp på Brännkyrkagatan och såg några killar som spelade fotboll på gatan.

Jag frös inte där jag gick, trots endast linne och kofta. Kanske var det alkoholen som gjorde mig varm, kanske var det en ljummen kväll igår. Men nog känns det att sommaren är på väg. Känner på mig att detta kommer att bli den bästa sommaren någonsin. Längtar.

080915 - Öppet

Jag blir kvar i Stockholm i höst. Jag ska ingenstans. Jag blir kvar här på obestämd framtid. För första gången i mitt liv känner jag att jag funnit någon slags ro, jag behöver nu inte längre skynda vidare med rädsla för att fastna. Jag vill fastna. Utvecklingsmöjligheterna på min nuvarande arbetsplats är stora, att äntligen sitta här med en fast tjänst känns inte ett dugg skrämmande.

Jag är alldeles för duktig på att leva i framtiden, att inte stanna upp och njuta av hur mitt liv ser ut just idag. Ständiga planer på hur framtiden ska se ut gör att rastlösheten maler och gror i mig. Själen är trött och vill ha andrum, få tid att slå sig till ro.

Jag har ett arbete jag älskar, jag bor på mitt vackra Söder. I sommar blir jag förhoppningsvis ägare till min alldeles egna lägenhet på Söder. Då har jag en fast grund att stå på. Visst har jag drömmar för framtiden men jag hinner med allt det där. Jag får inte glömma att jag redan lever min dröm och att jag mår bättre än på länge.


Nu mår jag bra av att vara Syster Elin på Kardiologen på Södersjukhuset, där tänker jag stanna.

...

Ibland önskar jag att jag bara kunde sluta känna,
sluta engagera mig i andra människor,
sluta hoppas.

Sluta vara jag.

Ibland önskar man

Lifehouse - Storm

Uteblivet besök

Åh vad jag hade hoppats på att få ha honom här igår, att för första gången på snart två månaders tid få ha honom nära. Sniffa på honom, hålla om honom, se att han är okej. Hans energi tycks vara på väg tillbaka och det glädjer mig. Men jag vill se det med egna ögon. Jag vill öppna min ytterdörr och se honom stå där med sitt vackra leende. Det där leendet som jag saknar, dom där gröna ögonen som glittrar likt en sol som speglar sig i havet.

Men som han själv sa igår, ödet är emot oss. Jag fick somna själv, utan hans hud mot min, utan hans underbara doft. Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist, hans hjärta tyngs av sorg och det finns inget jag kan göra för att ändra hans verklighet. Men jag kan smeka hans kind, hålla honom nära och säga att han har fattats mig. Och kanske fråga om han tyckte att tårtan var god.

Nej nu hoppas jag att han snart skyndar sig hit, jag vill krama honom blå. Sötnosen.

En kväll i maj

Det sägs att man inte kan sitta hemma och vänta på att drömprinsen från ingenstans ska komma och knacka på dörren, för så går det inte till. Man måste ge sig ut för att kunna träffa på honom.

Eller så knackar han faktiskt på dörren en tidig morgon, med anledning av stambytet som just nu sker i mitt bostadshus..

På den vägen är det. Nu får vi se hur fortsättningen blir, men att ha honom här igår kväll var underbart. Att sitta och prata i timmar i skenet från dom levande ljusen, skratta från hjärtat och utbyta blickar.

Han är på så många sätt, så otroligt vacker, han får mig att må så otroligt bra. Och jag njuter.

Kvällsfika

Underbart att se hans namn blinka på mobildisplayen. Ännu mer fantastiskt var det att höra honom säga att han tackar ja till min fikainbjudan imorgon kväll.

Dags att städa lite tror jag..

Vårisen

Jag ska hälsa från ..... Han har frågat efter dig två dagar i rad i fall jag träffat eller sett dig..

Hans annars så skämtsamma vän ser på mig med allvarliga ögon och jag förstår att han vill att hälsningen ska gå fram.

Mitt hjärta av snö smälter.. Som vårisen ungefär.

En undran i maj

Hur känns hans lena hud under mina händer? Hur känns det att låta mina fingertoppar vandra över hans vackra axlar, ner över det vältränade bröst som jag sett skymta under hans tröja? Hur känns det att smeka hans rygg, känna skulderbladens kontur och hans muskulösa armar?

Frågorna är många, längtan och åtrån är stor.

Låt mig bara få känna...