Vet du..

..där jag är
skulle vara
den vackraste platsen på jorden
om bara du
var här..

5 December 2010

Jag fyller år idag. Tjugoåtta år. Tänk att man närmar sig trettio. Jag försöker att inte tänka på det där, det leder bara till smått panik. Min tjugofemårsdag tillbringade jag gråtandes med inställd födelsedagsfest. Krisen var ett faktum. Jag var tjugofem år, bodde i studentlägenhet, var singel och fattig som en kyrkråtta. Det var inte så jag hade föreställt mig mitt liv vid tjugofem. Nu tre år senare så inser jag hur ung jag var då, hur omänskligt höga krav jag hade på mig själv.

Just nu är jag långt ifrån någon kris. Jag är ganska nöjd med min tillvaro precis som den är. Jag är fortfarande inte gift men jag har någon som mitt hjärta slår extra varmt för och det räcker långt för mig. Jag har ännu inga små barnfötter som tassar runt här hemma men jag hoppas att det sker en dag, jag hinner med det där också. Ärligt så är det inte rätt tid för mig i livet för allt detta nu. Jag har så mycket kvar som jag vill göra för mig själv. Som jag vill ha i bagaget innan jag sätter en ny liten individ till världen. Vill kunna vara den bästa förebilden och uppfostra någon till att bli en kärleksfull individ med sunda värderingar och god människosyn.

Ikväll packar jag åter väskan. Om ett dygn spanar jag över till Ryssland. Hur mycket man nu ser i detta mörker. Dom flesta reser till solen dessa tider, jag reser från solen. Men jag har ju alltid varit speciell, inte riktigt som alla andra. Men om några månader är det jag som njuter av ett varmt hav och har varm sand mellan tårna.

Kvällen den andra advent 2010. Jag packar, dricker glögg och förbereder mig för att lämna Stockholm några veckor. Och tänker extra mycket på farmor. Ett år sedan hon lämnade oss. På min födelsedag.

Det är våran dag idag, farmors och min. Och snön faller utanför fönstret.

När man saknar en vän

Nej nu saknar jag den där gossen som befinner sig på andra sidan jordklotet sådär förbaskat mycket att det nästan värker i hjärtat på mig! Han ska ju liksom finnas här. Hemma. Jo, egoist är vad jag är. I alla fall en kall natt som denna.

Varm höst

Jag drömde en vacker dröm inatt, om en vacker person. Jag minns känslan av hur varm jag blev av att se honom, hur glad han gjorde mig, hur fin han var. Jag blev inte sorgsen när jag vaknade, inte alls. För jag visste att jag senare under dagen skulle få ha honom nära, livs levande, och att han skulle få mig att känna mig precis lika varm som i drömmen.

Och om elva dagar lämnar jag Sverige. Är det inte ironiskt så säg.

Faller fritt

Det åskar över Stockholm denna morgon. Regnet smattrar mot fönstret och hösten känns påtaglig. Jag har precis kommit hem från jobbet, för sista gången på fyra månader. Alla varma famnar jag kramat dom senaste tolv timmarna, alla vänner jag skrattat med som jag kommer att sakna varje dag. Deras kramar och omtanke har värmt extra mycket då jag precis fått beskedet att morfar är svårt sjuk. Dag för dag försvinner han lite mera. Det är dags för mig att åka hem nu.

Så nu beger jag mig hemöver. Hem till morfar, hem till mormor, hem till familjen.

Nu faller jag fritt.

Mitt livs utmaning

Sista natten på Södersjukhuset väntar. Sedan dröjer det fyra månader innan jag åter ska vara i tjänst. Fyra månader. Jag har lite svårt att ta in allt som hänt, och allt som kommer att hända. Hur förbereder man sig mentalt på att man ska bege sig till allra nordligaste Norge och vårda en ALS sjuk patient i hans hem? Jag kommer att möta en patient som vårdas i respirator, får näring och läkemedel genom en sond i magsäcken och kommunicerar med hjälp av ögonen och sin taldator.

Jag hoppas min tid i den norska ödemarken med all sin charm och vackra natur ska ge mig det lugn jag såväl behöver. Jobbet kommer att vara tufft, både psykiskt och fysiskt. Jag kommer att sättas på prov för såväl min kunskap som sjuksköterska men även att mentalt hantera att vårda en respiratorpatient i en extrem miljö. Men detta med utmaningar har nog alltid varit min grej. Och vilket underbart tillfälle att få testa på detta. En utmaning jag absolut inte kunde säga nej till.

Så nu är det förberedelser som pågår här hemma. Många vänner att hinna träffa. En hel del planering kring min resa. Än dröjer det några veckor innan jag åker så jag hoppas att jag under den tiden hinner vänja mig vid tanken. En resa till Italien med en god vän tror jag kommer att ge mig den förberedelsen. Jag tror att vindrickande med utsikt över Gardasjön skulle kunna förbereda mig för vad som helst, jag tror faktiskt det.

Sensommar och vinyl

En av sommarens sista dagar. Kvällen var inte längre lika varm och sjalen värmde mig på tåget där jag satt, full av förväntan. Jag ville njuta av resan dit, njuta för stunden och den kväll och natt jag hade framför mig, men i tankarna var jag redan där. Kvällssolen sken upp landskapet vi passerade. Hästhagar och kossor, lador och sjöar. Så vackert. Men inte ens nära det vackra som väntade mig när jag kommit fram. En sommar som så oväntat gjort att våra vägar möts och jag kunde inte göra annat än att le åt ödet. Det måste vara ödet.

Det var den kvällen och natten vi drack vin och lyssnade på vinylknastrande musik från högtalarna i hans rum. Det var natten när vi satt där i soffan och pratade om livet och kärleken. Som två tonårsbarn på jakt efter något större, något äkta. Dom bruna ögonen såg på mig med ödmjuk uppsyn och jag önskade att den där stunden skulle vara för evigt. Att jag aldrig skulle behöva nyktra till och behöva möta morgondagen. Jag blundar och ger mig hän. Drar mina fingrar genom hans hår, känner hans hand ömt om min nacke och lyssnar till hans ord. Jag tycker om dig..

Om sanningen ska fram vill jag aldrig behöva nyktra till, med honom.

Det närmar sig

Norge
Sverige
Kambodja
Vietnam
Thailand
Sverige
Sydamerika

Jag är livrädd över att om en dryg månad lämna tryggheten. Fullkomligt livrädd, men samtidigt ivrig. Man skulle kunna säga att jag är skräckblandat förtjust. Med betoning på skräck.

Blondinen ska ut i världen. Hej å hå!

Statusuppdatering

Kär i livet!

Att leva över sina tillgångar

Jag är en väldigt enkel tjej. Någonstans i all min enkelhet har jag dock sedan en tid tillbaka fått ett något dyrare begär att tillfredsställa.

Champagne.

Så vansinnigt gott. Så vansinnigt lyxigt. Så vansinnigt värd jag är varenda droppe.

Barasåattnivet hur jag tillbringar denna sommar.

Det är ju så vi gör't

Femton dagars tystnad. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, visste att tystnad skulle möta mig som så många gånger förr. Men någonstans hade nog mitt hopplöst naiva och godtrogna jag hoppats på ett genombrott liksom för att inte behöva lämna saker osagda. Kanske hoppas jag på ett samtal som aldrig kommer att komma. Jag tycker inte om att behöva ifrågasätta en vänskap, jag tycker inte om att behöva ställa krav.

Men detta är ju liksom lite vår grej, detta är hur vi gör't. Jag hoppas att han inte glömmer det.

Och en kväll som denna, fortsätter jag att hoppas.

Utan dina andetag

Jag skulle ge dig allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag
säga så

När det är omöjligt att falla

Visst är det väl så att när man behöver det som mest så blir man försedd med små tecken på hur mycket kärlek man egentligen har runt omkring sig. Det är så lätt att fokusera på det man inte har istället för att öppna ögonen och se det som finns så tätt intill att man omöjligt kan tappa fotfästet och falla omkull. Jag är rik på kärlek och dom senaste dagarna har jag blivit påmind om det, samma dagar som jag funderat över en relation som jag förlorat greppet om, har jag dränkt den med min omtanke? Jag vet inte. Vet bara att ovissheten gör mig fysiskt ont.

Jag fick ett sms ikväll. Vackra ord skrivna om en vänkap och en resa genom livet där vi nu närmar oss en korsning. Jag stannar i Stockholm några månader till medan min vackra vän om bara någon vecka ska ut och testa sina vingar. Hon påminner mig om en sommardag för snart ett år sedan, en dag då vi pratade om livet, om våra drömmar och planer, om vår förmåga att hylla varandra men så sällan oss själva.

Ett vackert sms avslutade hon med dom finaste orden;
Om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig.

När natten tar vid

Sitter i soffan med tända ljus och ansiktsmasken är på. Även den är en present från en god vän som tyckte att jag behövde skämmas bort. Blir lite orolig över att dom oroar sig för mycket, men deras välvilja berör mig djupt. Jag skänker dom alla en tanke och det får mig att le. Framför mig pågår en romantisk komedi och några melonskivor ligger i den blåa skålen på det lilla vita soffbordet. Mina tankar flyttas till förra sommaren, då jag som bäst målade möbler och fixade inför flytten. Det bordet som nu står framför mig skulle endast vara tillfälligt tills jag hittade bordet jag så väl sett framför mig i tanken. Men nu ett år senare så står fortfarande samma vita bord här. Jag tror det får vara kvar. Det som en gång varit min farmors sängbord står nu här, renoverat och målat, och påminner mig om henne.

Jag uppskattar dom här ensamma kvällarna hemma. Dom här kvällarna när det bara är jag och mina tankar och jag får skämma bort mig själv. Troligen uppskattar jag dom så mycket eftersom dom är få och sällsynta nu för tiden. Jag älskar att ha folk runt omkring mig men jag värdesätter min egentid, den tid där det finns plats för lugn och reflektion. Och nu, när jag fått någon slags ro i själen på grund av ett beslut om min framtid, så känns det som att jag inte vill att den här kvällen ska ta slut. Jag vill fortsätta sitta här i ljuslågornas sken och bara njuta av stunden, tänka att morgondagen är för långt bort och att gårdagen redan är förbi. Om några timmar väntar en morgonpromenad över söder på väg till jobbet, men det är flera timmar kvar tills dess.


Så i natt tänker jag göra det man bör, jag tänker fånga natten.

Och detta ska jag lämna..

Kan man få annat än en underbar start på dagen när man kommer till jobbet efter sjukskrivning och hittar detta hängandes på sitt skåp?! Vilka otroliga kollegor man har..blir alldeles stum.. Och efter afrodansen så tänker jag nu faktiskt äta av chokladen som låg där i..och mysa in mig i strumporna som även dom gömde sig där i.. Fortfarande alldeles rörd...



Och detta tänker jag lämna om några månader. Sorgligt är vad det är.

Det där med tålamod

Ibland blir jag lite ivrig, och då är det tillåtet att skicka saker med posten fast jag skulle kunna överräcka det personligen inom en ganska kort tidsperiod. Samtidigt är det roligt att få post, och det är roligt att skicka post.

Så nu har någon något att vänta. Skickat från någon på det där ivriga charmiga sättet.

Förändringarnas tid

Jag hyser inga tvivel om att vi i dag är herrar över vårt eget öde,

att den uppgift vi givits inte är bortom vår förmåga;

att dess kval och hårda arbete inte överträffar vad vi

kan uthärda. Så länge vi tror på vår egen väg och vår

okuvliga vilja att vinna kan ingen neka oss segern.

- Winston Churchill

!

Ni vet när man ger bort saker, saker det finns en tanke bakom och som inneburit en del tid och energi i skapandet. Då blir man glad när man upptäcker att personen som fått presenten fortfarande uppskattar den långt efteråt. Ja riktigt varm inombords faktiskt.

Gillart!

Att våga gå efter sina drömmar

Jag sitter och skriver ett personligt brev. Man vet att varje ord, varje formulering, varje mening har betydelse för hur brevet blir läst och bedömt, i vilket fack man placeras och om man anses som intressant eller ej. Det är mycket som står på spel på några enkla små rader.

Så nu har jag gjort en djupdykning bland mina personliga egenskaper och gjort det bästa för att ge en rättvis bild av hur denna filur fungerar.

En sak är säker, blir mottagandet gott, så öppnas dörrarna för ett riktigt äventyr.

Charm

Charm är att få svaret ja utan att ha ställt någon bestämd fråga.

- Albert Camus

Joråsatte..

- Varför har du inte ringt och hört så att jag lever?

- Jag ringer inte på en dag och du går i taket?

- Jamen, jag har varit jättesjuk, jag kunde ligga död här nu!

- Men nu var det ju inte så eller hur. Och eftersom du så frekvent uppdaterar din status på facebook så har jag inte behövt oroa mig.

- Okej. Ja, du har rätt. Men bara så du vet så lever jag!

- Jo, jag har läst det. På facebook.

Till farmor

Det är snart ett halvår sen du lämnade oss, kära farmor. Snart ett halvår sen jag tog mitt sista farväl där vid kistan i kyrkan som trots kylan var varm av all kärlek. Jag tänker på den där fjärilen vid altarfönstret ibland, övertygad om att du fanns där hos oss. Övertygad om att du satt där bredvid och såg på oss med klara ögon efter att inte ha sett på så länge. Jag kommer att se dig i alla fjärilar som korsar min väg i sommar, i alla tysta fjärilsvingeslag kommer jag att höra dig. Jag kommer att känna dig i den svala vinden som smeker min kind, i vågorna som slår in mot land, i regnet som faller en ljummen sommarkväll. Jag kommer att känna dig, och jag kommer att minnas.

Älskade farmor, nu saknar jag dig så otroligt. Jag kan återkalla känslan av dina varma händer som alltid gav trygghet. Om jag hade fått ge dig en sista kram, hade jag så kunnat släppa dig? Om jag hade kunnat ge dig synen tillbaka för en dag, vad mycket vi kunnat se, du och jag farmor. Men du var lycklig ändå, du behövde inte synen för att se, du såg ändå.

Du har lärt mig mycket om tacksamhet, om att känna ödmjukhet inför livet. Jag vet att du är stolt över alla dina barnbarn, och alla vi är stolta att få haft dig i våra liv.

Farmor, jag vill bara säga att jag tänker på dig, och att jag tänder ett ljus här för dig ikväll.

Med kärlek,

Ditt barnbarn Elin

23 Maj 2010

Denna vecka har varit fantastisk på alla sätt och vis. Den har bjudit på vin på en brygga nere vid Årstaviken i kvällssolen, middag på en mysig restaurang med någon man tycker om, brännboll i gröngräset i Tanto, solmys i Vita bergen och mängder av vänner och kärlek. Precis som det ska vara när våren går mot sommar..

Sen kan man även drabbas av magsjuka. Och springa på toaletten ungefär varannan timme dom senaste 56 timmarna. Men jag tänker inte låta det förstöra min vecka. Även om det förstörde min fredag och lördag kväll. Och troligen också förstörde min lördagnatt.

Snart kommet hemleveransen av vätskeersättning, bananer och blåbärssoppa. Tack älskade vännen!

Snart tänker jag nämligen vara frisk och fortsätta i mitt härliga lyckorus och ta igen allt som jag missat. Det är ju faktiskt så man gört.

Meditation

Att landa i nuet.


En vän på en klippa, i Goa.

Rykten på Facebook

När folk börjar lägga till mig som vän på Facebook för att dom hört rykten om mina "underbara och sjuka kommentarer", ska jag börja ta betalt då?

En extra inkomst liksom. Innan jag blir portad från Facebook det vill säga. Tror det är nära nu.

Personligt

Senaste veckan har flera saker tagit min energi och grubblerierna har avlöst varandra. Jag har inte haft varken lusten eller energin att skriva, helt enkelt för att jag inte hittat orden samtidigt som jag inte längre vet hur personlig jag vill vara på bloggen. Folk ser mig som en öppen bok, är det vad jag vill? Jag är inte längre anonym, jag skriver personligt. Jag kan inte styra vilka som läser, jag kan inte längre leva i tron om att jag är anonym. Men klarar jag av att sluta skriva här på mitt hörn av nätet? Det är frågan.

En kollega till mig avled plötsligt för en vecka sedan. Hon efterlämnar en sambo och en liten son på endast några månader. En underbar kvinna med en otrolig utstrålning och en varm själ som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Jag tyckte jag såg henne gåendes på gatan i morse när jag var på väg hem från jobbet, men det var inte Anna. Anna finns inte mera, så ofattbart, så sorgligt. Jag önskar hennes man kraft nu att orka, jag tänker på deras lilla son som aldrig kommer att ha egna minnen av sin mamma. Men Anna lever vidare genom honom, övertygad om att han dessutom fått hennes goda hjärta och enorma välvilja.

Detta får mig att påminnas om att aldrig somna osams med någon. Jag vill alltid känna att mina relationer är i sådant skick att inget är ouppklarat ifall något skulle hända. På något sätt lever jag mitt liv på det sättet att jag alltid är redo att inte uppleva morgondagen. Jag vet inte om det anses sorgligt eller om det kan hänvisas till min strävan att leva i nuet. Har jag inte harmoni i mina relationer, ja då mår jag därefter. Jag har insett att inte alla fungerar som jag. Jag tror många bara räknar med en morgondag, att våra hjärtan kommer att fortsätta slå i all oändlighet, att vi är för unga och osårbara. Ibland blir så brutalt påminda om att livet är sårbart, vackra Anna är ett bevis på det.

Jag vandrade på Söders höjder ikväll med en vän. Han är otrolig på det sättet att han skänker ett enormt lugn över mig. Vi pratar om nuet och framtiden, vart vi vill att livet för oss. Han är dessutom mer analyserande än vad jag är, jag trodde inte det var möjligt. Men på något sätt ganska fint att upptäcka denna egenskap hos en man. Vi strosade runt bland dom charmiga husen vid Mosebacke, gick vidare till Vita bergen och besökte musikpaviljongen intill friluftsteatern. Att se det gröna gräset är fantastisk medicin för en trött själ. Sommaren står runt hörnet och värmen i solens strålar gör oss påminda om den bästa tiden är nu.

Det är med den känslan jag vill vakna varje morgon, att den bästa tiden är nu, att trötthetskänslan inte längre existerar. Det ska bli min verklighet.

Och nu blev jag personlig igen.

Sömnlös

Klockan har passerat midnatt och lampan släcktes för länge sedan här i min lägenhet i Sofia. Allt är tyst. Det enda som hörs är mina egna andetag och nattens trygga ljud utanför på gatan. Det kommer att bli en av dom där nätterna, en av dom där sömnlösa nätterna. Trots den underbara dagen som varit med meditiation i vårsolen på Monteliusvägen och en kväll ute på landet bland arbetshästar, grisar, kossor, getter, får, hundar och inte minst en liten katt samt underbara vänner så når stressen och olustkänslorna mig och håller mig sömnlös.

Medveten om att jag ska tillbaka till jobbet imorgon efter tre dagars ledighet får huvudet att göra sig påmint och frustrationen över vad som väntar får hjärtat att slå hårt i bröstet. Flera sjukskriver sig på grund av stress, ingen personal finns att ta in eftersom alla är sjuka eller på gränsen att falla isär. Bara det skapar ångest. Ren och skär ångest. Kollegor har dåligt samvete över att dom inte orkar ta på sig extrapass och gör det trots kroppens varningssignaler, "för det ingår ju i lönesystemet och hoppa in vid akuta luckor", vilket resulterar i flera sjukskrivningar. Kollegor söker sig vidare till andra arbetsplatser. För är det något klimat som gäller inom sjukvården så är det att man alltid är utbytbar. Det kommer alltid att finnas någon som är villig att göra jobbet till lägre lön, om än bara för några månader innan även denna människa fått nog. Kompetensen faller gång på gång.

Jag är rädd att jag någonstans i det här kommer att förlora min dröm, att jag aldrig kommer att jobba på ambulansen, att jag kommer att förlora min glädje och stolthet över mitt yrke och inte orka ta mig dit jag vill. Vad skulle jag arbeta med om jag inte fick vårda? Vad kan jag förutom att ta hand om andra människor? Kommer jag med min ständiga strävan att göra gott på något sätt göra det på bekostnad av mig själv om jag inte lär mig förbise och ignorera? Är det ens så det ska behöva vara inom vården 2010?

Oftare känner jag av dessa stunder då jag inte orkar vara Elin. Då jag drar mig undan sociala sammanhang och helst bara umgås med mina närmaste. Då jag sover för mycket och låter mitt hem förfalla. Är det värt det? Vem tackar mig för att jag sliter ut mig på ett system som inte ser till individens bästa? Ofta intalar jag mig själv att jag endast behöver gå till arbetet och utföra mina sysslor och helt enkelt endast göra det jag efter förutsättningarna hinner, men det är ett stort självbedrägeri. Jag kan inte bete mig som en robot utan att reflektera vad som händer, utan att dräneras eller känna mig otillräcklig. Jag tar det med mig hem.

Jag inser att min chef hade rätt när hon tipsade mig om att besöka personalkonsulenten inför nedskärningarna. Hon misstänkte att jag skulle få problem. Att jag med min känslighet för olika energier skulle dras ner i en svart spiral under dessa tider med oroliga kollegor och varslad personal. Jag kan endast ge henne rätt. Nu ska jag endast orka ta tag i det där. Något jag skulle gjort för länge sedan.

Vad skulle jag göra utan dom jag bryr mig om? Utan dom som bryr sig om mig och låter mig vara precis den jag är? Det är dom som gör att jag orkar. Dom ger mig kraften att hålla huvudet ovanför vattenytan och andas energi. Ett sms trillade in i min inkorg i eftermiddags som fick mig att le ända in i själen. Från ingenstans blev jag upplyst om att jag är en liten glädjespridare och att någon ser fram emot att träffa mig nästa helg. Sådana påminnelser från vänner gör mig påmind om vem jag är.

För den jag är nu är inte jag, men tjejen han beskrev i sitt sms, det är jag.

Kollektiv!

Trött som en gris kom jag hem från jobbet imorse. Uppgiven stod jag där i duschen och tänkte att är det så här mitt liv ska se ut? Det måste finnas något större, något bättre. Ett enklare liv med mindre måsten. Ja helt enkelt ett friare liv.

Det var då jag kom på det.

Ett kollektiv! Helt i FlowerPower-anda där människor med samma livsfilosofi skulle samlas och bara vara lyckliga och fria. Jag vet ju sedan tidigare att det bor en liten hippie i mig. Jag är svag för det njutningsfulla i livet. Kunde jag leva mitt liv enbart på kärlek, sex och droger så skulle jag antagligen vara en lycklig skit. För en sak är säker, den pryde gör sig icke besvär i mitt kollektiv.

Så vill du leva ut din bubblande sexualitet, leva i ett hem där kärleken skulle sitta i väggarna och skrattet höras över hela Södermalm, där Jimi Hendrix skulle skråla ur högtalarna och det enkla livet skulle dominera. Ja då kan du skicka ett mail till mig.

Välkommen att flytta in i Mansion a la Elin.

När ska Plura bjuda mig på middag?

Jag är förälskad. Mauro & Pluras kök är det första programmet i svensk TV som skildrar verkligheten i svenska hem. Som vågar visa det fantastiska som sker när några vänner samlas för att äta god mat, dricka vin, röka och tala om livet med gitarren nära till hands. Vissa tycker det är opassande, jag tycker det är underbart. Visst fick till och med jag en chock när en halvnaken Plura stod och rörde i grytorna, men jag insåg charmen. Och åter igen, verkligheten.

Det finns en speciell grupp människor jag fascineras av och söker mig till. En grupp människor som tar för sig, lever livet och njuter av ögonblicken och vågar leva. Jag har träffat en handfull sådana människor i mitt liv. Kanske beror detta på att livsnjutare för mig kan ha en helt annan innebörd för någon annan, men det som skildras hemma i Pluras kök på Kungsholmen är för mig något av det mest fantastiska man kan uppleva.

Jag skulle vilja bjuda in mig själv till Pluras hem. Jag skulle ta med mig Lars Winnerbäck och Ulf Lundell för en fulländad kväll. Jag skulle tvinga Plura att berätta historier från förr, få chansen att gräva mig in under huden på Lasse och få Uffe att dela sin mening med livet. Jag skulle charma dom alla tre och fylla dom med på tok för mycket vin. Gitarren skulle gå varm och Plura, Lasse, Uffe och jag skulle sitta där fram till småtimmarna tills dagen åter börjar gry. Sakta skulle jag strosa hem till mitt söder genom ett sovande Stockholm med ännu ett minne av en magisk kväll.

Plura, när får jag komma på middag?

Onsdagsfundering

Tillbringar fem nätter i landstingets tjänst denna vecka. Fem nätter som skulle kunna spenderas på mera, hmm, tillfredsställande sätt.

Vem har egentligen tid att jobba när man har ett liv att sköta?

Kärt återseende

Som jag har längtat efter dom där välbekanta knackningarna på mitt fönster. Ikväll kom dom. Det är någon som äntligen är hemma.

Kom så möter vi våren!

Reality Check

Mitt liv är som en extrem berg- och dalbana där jag för tillfället upplever det som att jag kastas runt och pendlar mellan att sväva bland moln och kräla på botten av Östersjön på jakt efter luft. Lika ofta som jag upplever extrema lyckorus så befinner jag mig lika ofta i ett tomt mörker. Mina hormoner spelar rysk roulett med hela mitt väsen och jag kan inget göra åt saken.

Idag har varit en sådan där dag då jag inte ens lämnat min lägenhet. Då jag inte kommer i kläder förrän på eftermiddagen. Då jag tycker att kaffe med mjölk är en fullgod frukost, lunch och middag. Dessa dagar svarar jag inte i telefonen, jag beter mig som en struts. Duckar problem och gräver ner huvudet i sanden. Jag undviker mina vänner för att jag helt enkelt ständigt känner ett krav på mig att få dom att må bra, men ibland räcker min energi inte till.

Andra dagar går det inte att stoppa mig. Vissa kvällar kan jag inte somna av den anledningen att jag helt enkelt är för lycklig. Jag är tacksam över mycket i mitt liv nu. Jag är tacksam över en vän som jag efter flera års tid fått chansen att lära känna på ett djupare plan. I och med detta slås jag gång på gång över våra olikheter, men är samtidigt så övertygad om att vi minst har lika många likheter. Han ifrågasätter mitt beteende och mina värderingar, han tvingar mig att tänka till och ofta komma ner med fötterna på jorden. Jag är en känslomänniska och han är en logiker. Realist ut i fingerspetsarna. En mentor som jag kommer att sakna när han lämnar Sverige. Jag kommer att sakna hans närhet också, och våra stunder när vi flyr verkligheten.




Christian, din lilla gris, tack för att du utmanar mig.

Söndag

Jag har blivit bortskämd med så otroligt mycket närhet dom senaste dagarna. Den där obeskrivligt trygga känslan av att höra någons andetag tätt intill, att få andas lugn i en varm famn, att känna fingrar som försiktigt smeker mitt hår. Ja allt detta har varit min verklighet, om än på lånad dyrbar tid.

Jag skulle ge v a d s o m h e l s t för den tryggheten inatt.

Ibland är jag så förbaskat sårbar, men för stolt för att kunna erkänna det..

!

Jag har längtat efter henne så. Min fantastiska lilla tjej. Ikväll blir det kvalitetsmys på stammisstället i mina gamla kvarter. Vad jag älskar den där tösen!

Underbara Magdalena, vi vet hur man gört´!

Fantastiska Mae West

Min bakdel må vara som en hel världsdel, men vilken tur att det finns män som tycker om att resa jorden runt..


Kurva: Det behagfullaste avståndet mellan två punkter. - Mae West

Vår och saknad

Nu är äntligen tiden här då jag får öppna upp mina fönster och sätta mig på fönsterbrädan med en bok och dricka mitt morgonkaffe. Solen värmer mitt ansikte och lämnar ett stort varmt avtryck i själen. Magiskt. Dom här första vårdagarna som berör en så djupt, där allt känns så nytt och kroppen och själen är utsvulten efter sol och värmande strålar. Snön ligger ännu tung över Vita bergen men jag kan ana det gröna där under. Bara en tidsfrågan nu innan snön får ge vika för allt det vackra som vill leva och sprida sin underbara doft.

Jag tänker på min vän i Afrika. Ännu dröjer det en vecka innan han åter är hemma. Jag önskar honom den vackraste av vårdagar den dag han återvänder till Stockholm. Ser fram emot en promenad i vårsolen där dessa veckor ska avhandlas och skratt och energi ska flöda. Han skulle bli rörd om han visste hur mycket vi saknar honom, hur vi räknar ner dagarna tills han är hemma igen. Sedan tar vi sikte på Barcelona.

Kompensation

Jag läser av min stegräknare och konstaterar att jag gått alldeles för lite under dagen för att nå mitt mål. Jag ser uppgivet på honom där han står i badrummet och gör sig redo för natten. Han vänder sig mot mig med sitt underbara leende och den där livsfarliga sängkammarblicken och säger,

- Oroa dig inte, du kommer att kompensera dom där stegen på annat sätt innan den här kvällen är slut..


Varför är inte detta min verklighet varje kväll? Då skulle min bakdel inte vara som en världsdel.

Uppgivenhet

Vilken fantastisk känsla att gå iväg till jobbet med inställningen om att bara överleva natten. Känt ett tryck över bröstet som kommit och gått under flera veckor, tappar extra mycket hår, inte kunnat stoppa gråten på jobbet igår. Går iväg med röda ögon idag med total avsaknad av energi.

Välkommen till ett landsting med besparingskrav. Med personal som går på knäna, som vill så mycket men som hinner så lite. Ja välkommen till sjukhusen om du blir sjuk, vi ska försöka ge dig vård, om vi hinner..

Kom..

Solen strålar in genom fönstret och mina tunna linnegardiner. Det känns på något sätt som att solen letar efter mig, som att den skiner in genom mitt fönster för att på något sätt skänka mig tröst och sinnesro. Som att solen känner på sig att min energi saknas. På något sätt lyckas den. Solen värmer liksom den mjukaste smekningen mot min hud. Jag känner en iver efter att få sitta i fönstret med min kaffekopp i handen och andas in våren. Känna hur alla dofter från Vita bergen letar sig in i mitt sinne, sprida sig i mitt rum. Få dofter är så magiska.

Som det där att gå hem en sen sommarnatt, eller en tidig morgon. När luften är som klarast, när alla dofter framträder som bäst. När solen lyser över öde gator och hustak, när lugnet fortfarande ligger över staden som sover och fåglarnas kvitter hörs utan konkurrens. Den doften och känslan slår mig alltid med förförelse, starkare än en drog fyller den mina sinnen och lämnar mig med ett obeskrivligt lyckorus.

Kom och sitt där i fönstret med mig, värm min hud på samma mjuka sätt som solen. Kom så lever vi.

Vänskap

Fick ett mail innehållande endast ett tecken.

Ett hjärta.

Kärlek!

Tjugoen dagar

Från klockan 20 ikväll och tre veckor framåt är Stockholm inte lika vackert. En god vän lämnar Sverige för Etiopien. Jag är avundsjuk men mest ledsen för min egen skull över att inte få skratta och mysa med denna underbara människa på tjugoen dagar. Det är nyttigt att sakna, har jag hört. Men just nu känns det tomt när han försvinner. I don't like it.



Erik, ha en fantastisk resa. När du kommer hem är våren här, då möter vi den tillsammans.

Olustig dröm

Jag vaknade med fullständig panik. Glad över att allt var en dröm men med kroppen fylld av missmod. Att drömma att en återfunnen vän dör tolkar jag som min egen rädsla att förlora honom på nytt mer än att det skulle innebära att han var i trubbel.

Men nu måste jag stå emot alla impulser att inte ringa för att höra hans röst och vet att han verkligen är okej. Jag vet att han mår bra. Men min lilla egoistiska sida vill gärna höra det med egna öron. Om inte annat kunde han väl känna i sitt undermedvetna att jag faktiskt sitter här och oroar mig och själv ringa, om inte annat för att säga Tjenare sötnos..

Ny dag

Att vakna av att en dreadlock killas på näsan, är en lite annorlunda upplevelse.

Men..dä ä fint dä.

Snödepression

Jag har varit otroligt lycklig över att vi fått en ordentlig vinter efter många halvdana vintrar. Barnen har fått möjlighet att busa i snön flera månader nu och det är något jag verkligen unnar dom. Jag tänker tillbaka på min egen barndom med pulkaåkning, stjärtlapp och spark på hala vägar. Längdskidorna stod alltid parkerade efter husväggen hela vintern, alltid redo för att användas. Korvgrillning i skogen med varm choklad, frusna näsor och rödrosiga kinder. Minns att vi gjorde en egen skridskobana i trädgården så jag skulle kunna åka skridskor även när jag inte hade möjlighet att ta mig till vår lilla sjö strax bredvid vår by. Det är varma minnen. Varma minnen som många barn i år fått chansen att skapa. Även dom barn som är uppvuxna här i Stockholm och sällan ges chansen att komma utanför tullarna.

Jag ser ut genom fönstret och möter synen av mera snö. Tunga snöflingor faller över Vitabergen och jag känner att det inte längre väcker samma lycka i mig som det brukade. Jag slås inte längre av hur vackert det är. Jag ser bara en vår som aldrig kommer, som hela tiden blir uppskjuten av mera snö. Jag ser snö som lägger sig tung på taken, isblock som bildas och innebär livsfara för allt som befinner sig nedanför när allt släpper. Jag undrar varför jag har en olustkänsla i hela kroppen, som att det är en helt annan tid av månaden. Men nej, tröttheten och olusten kommer från vädret. Trots att solen skinit idag som aldrig förr så har jag sovit. Jag har inte velat lämna sängen. Jag har haft det bra där, liksom inte varit redo att möta dagen.

Men nu är det dags att ladda om. Jag har en rolig kväll framför mig. Om än lite annorlunda. Det är snart dags att möta upp dreadlocken för lite pingisspelande på en bar. Jag tänker inte förlora denna gång, det gjorde jag sist. En gång är ingen gång, två gånger är början på en tradition. Dags att bryta den onda cirkeln. Tror han har vad som krävs för att häva min lilla depression. Fina män brukar ha den effekten på mig.

När det inte blir som man tänkt

Jag blir alltid fascinerad över detta fenomen att ett glas vin aldrig slutar med ett glas vin. Skulle mera vilja säga att det slutar med tio glas vin. Men eftersom jag är en person som aldrig ångrar något jag gör så har jag därför aldrig ångest. Bara huvudvärk. Men sitter man med en god vän på Pelikan så är det lätt hänt att det spårar ur lite grann. Och när man sedan ska vidare till Bara Vi så är ju ribban liksom redan satt. Ja jag tror ni förstår hur detta slutade..

Idag ogillar jag envisa förkylningar som ställer in efterlängtade fester. Dessutom ogillar jag SJ som med sina inställda tåg gör att mina reservplaner också gått om intet. Eftersom jag är opassande trött och bakis efter gårdagens bravader så tänker jag därför inte anstränga mig mera för att få till en lika vild lördagskväll som först var planerad.

Funderar nu på att kura ihop mig i soffan ikväll med min brie. Det känns liksom som att det ikväll är menat att det är vi som ska vara. Brieosten och jag.

Skickar krya-på-dig-energi till gossen som är sjuk, och fixa-laga-problem-energi till SJ. Sen tar vi igen allt roligt som gått oss förlorat en annan helg.

Gillart!

Att leva

Jag sitter framåtlutad i soffan. Lägger en skiva brieost på brödet och tar en klunk av det fantastiska rödvinet, medveten om vart kvällen kommer att leda. Tanken slår mig att detta är kickarna jag lever för. Jag lever för dom stunderna som får mig att fly verkligheten och krypa in i en bubbla. Är det verkligen att leva i nuet? Jag ställer frågan till den vackra mannen jag har sittandes bredvid mig i soffan. Den person som jag så många gånger diskuterat detta fenomen med, fenomenet om att lyckas leva i nuet. Efter en anhörigs död så håller han nu på att sälja alla sina ägodelar och lämna Sverige. Han kallar det att fly. Jag vill kalla det att gå efter sina drömmar och leva fullt ut. Eller att fly.

Skillnaden är hårfin. Mina drömmar om att ta tjänstledigt, se världen, leva det enkla goda livet väljer jag att se som ett tillfälle att leva i nuet. Vi lever inte för evigt, livet är för kort för att inte ge efter för våra drömmar. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka att jag egentligen flyr. Flyr från vardagen och mitt liv. Flyr från alla måsten och misslyckanden. Det är lättare att springa än att stanna kvar och tvingas möta allt det ouppklarade man bär runt på. Frågan är hur länge man kan fly? Kommer tiden ändå ifatt till slut? Finns det ens något som man kan kalla för det enkla goda livet?

Hur kan man känna sig så levande i dessa stunder där man håller verkligheten utanför? Men samtidigt så är det stunder som dessa som gör livet magiskt. Man vet att det finns sätt att fly vardagen. Och kanske kan man se det mera som ett sätt att förgylla livet. Jag menar, något som känns så bra kan omöjligt vara fel.

I nuet eller ej.

Otåligt

Eftersom jag bor på Söder och jobbar på Söder så har inte jag drabbats något av dessa problem som vädret ställt till med vad gäller tågtrafik och tunnelbana. Jag kan enkelt gå till jobbet eller sätta mig på bussen som ändå gått med täta mellanrum. Jag har varit bortskämd.

Ikväll måste jag dock sätta mig på pendeln. Och nu är jag nervös att den inte ska gå. Det skulle liksom förstöra hela min fantastiska kväll. Jag skulle ogilla SL då. Mycket.

Så nu håller vi tummarna för att detta blonda yrväder kommer dit hon ska ikväll.

Tack!

Måndagslyx

Jag har fått en sambo några dagar. Jag skulle även vilja kalla honom min personliga tränare men jag vet inte riktigt om det är rätt ord när detta är vad som möter mig när jag kommer hem från jobbet på morgonen.

Ja men just ja. Han har även lovat att rensa mitt avlopp. Otroligt bortskämd är vad jag är, och jag njuter av varje sekund. Tack min fina fina vän!

Sport sport sport!!

Jag har aldrig glott på så mycket OS som i år. Man skulle nästan kunna kalla mig en TV-nörd. Det absolut bästa att se på sena nätter är curling, det går nämligen i alldeles lagom tempo. Ishockey är ingen höjdare med en puck som far alldeles för snabbt, det hinner trötta ögon liksom inte med.

En sak har förvånat mig, nämligen att vi har otroligt många fina män med i OS. Det är ögongodis och lammkött mest hela tiden. Och dessutom är det gott om män som gråter, speciellt ikväll. Få saker är ju faktiskt så vackra som när män gråter, bättre blir det liksom inte. Därför hoppas jag på flera medaljer i herrarnas längdskidåkning, där finns det inga gränser för hur mycket karlarna kan gråta.

Kom hit vettja så ska fröken Elin trösta..

Den som söker han finner?

Om Mr Sexydreads med blå ögon och massvis med tatueringar (och en del muskler..morr..) läser detta så har du hittat rätt. Skyll dig själv om du läser mera..

=)

Vacker vänskap

Få saker är ju så underbara som när man tar upp telefonen för att läsa ett inkommet sms och tar för givet att det är ett helt vanligt sms men läser en kärleksförklaring av en vänskap som gör att en tår rinner i ögonvrån.

...tack finaste vännen för att du finns där, lyssnar, orkar och uppmuntrar och tack för alla tusen skratt och fniss som lyfter mig...

Vackra du, det är jag som är Dig tacksam. Men bäst av allt är nog att vi har varandra.

Rart!

Bacillblogg nr 3

Mitt bloggande har blivit lite lidande ett tag märker jag. Dels är det bacillernas fel men sen kan det ju bero på att jag faktiskt haft ett liv utanför bloggen också. Men mest är det nog bacillernas fel. Bara att inse, man blir lite begränsad i sin ork när man är sjuk, man orkar liksom inte riktigt rädda världen på samma sätt som när man är frisk.

Idag har jag dock påbörjat mitt livs första antibiotikakur. Hoppas på ett snabbt tillfrisknande så jag får mitt vanliga liv tillbaka. Firade den första tabletten tillsammans med några vänner på en restaurang här på Söder. Känner mig genast mycket piggare. Typ.

Denna eftermiddags ska ägnas åt att få ordning på mitt hem. Vissa saker kommer i andra hand när man ägnar all sin ork till roliga saker. Disken tillhör liksom inte riktigt en av dom sakerna. Inte tvätten heller. Eller dammsugning. Need I say more?

Ikväll sätter jag mig på pendeln ut till förorten för att fylla på energin. Jag ska försöka dölja mitt hostande och snorande så mycket jag bara kan. Let's face it. Man är inte sexig när man är förkyld, slemhosta blir aldrig sexigt hur man än vrider och vänder på det. Men jag behagar ju i alla fall att komma nyduschad. Vad mera kan man begära, egentligen.

Bacillblogg nr 2

Sammanfattning av denna dag.

Jag är tydligen fortfarande lika fin i håret. Tycker det är fint när ditt hår är så där rufsigt, otvättat liksom, fettigt. Thank you dear. Innebär detta att jag tvättar håret helt i onödan?

Jag har även ätit semla idag. Nej nu ljög jag, sanningen är att jag har ätit två semlor. Och ätit chokladglass i sängen, bland mina ljusa lakan. Inte det smartaste jag gjort.

Men det är nog dagens höjdpunkter. Stegräknaren har stannat på 2413 steg, en riktig bedrift för att vara sjuk tycker jag dock.

Ah just ja, jag har även duschat ikväll. Länge sedan sist..


(Inser att denna blogg har förvandlats till en sjuk svullarblogg. Ber om ursäkt för det.)

Kärleksfulla baciller

När jag är sjuk så är jag ämlig. Kanske är det för att jag sällan är sjuk, jag vet inte. Men vid dessa tillfällen tycker jag otroligt synd om mig själv. Jag tänker på mina förlorade träningsdagar, mina förlorade pengar på grund av sjukskrivning och mina förlorade steg. Stegen är nästan värst. Igår började nämligen en stegräknartävling på jobbet. Vi ska gå till Köpenhamn. Jag har inte ens kommit utanför dörren.

Men allt är ju inte negativt med att vara sjuk. Jag har kommit på att man då får äta precis vad man vill. Jag som normalt äter efter LCHF unnar mig nu att äta High Fat, High Sugar, High Everything. Detta med mycket gott resultat. Magen mår som en kasse skridskor men sinnet är lite lättare med allt smågodis, glutenfritt bröd och nyponsoppa. Jag sover, hostar och äter. Och storkonsumerar vita pappersnäsdukar.

När man känner sig som en risbuske blir man liksom extra glad när en vän tittar förbi och nämner att man är fin i håret. Jag tittade misstänksamt på honom men tydligen menade han allvar. Det är vad jag kallar vänskap det. Dessutom gosade han ner sig i soffan utan att tänka på mina basiller som jag sprider runt omkring. Men jag hade faktiskt städat undan alla använda vita pappersnäsdukar, jag menar, något av en representabel värdinna vill man ju ändå vara.

När dessutom en vän ringer och efter avslutat samtal ringer upp igen endast för att säga Tack! Du är så klok! Ja då finns det inga gränser för hur länge jag skulle kunna dras med denna förkylning, den gör tydligen underverk med mina stackars hjärnceller. Så även om jag är otroligt ämlig och tycker otroligt synd om mig själv, så har jag ändå haft en dag full med kärlek, och tydligen vackert hår. Det är värt mera än att gå till Köpenhamn!

En god människa

Vad är egentligen en god människa? Är det en människa som aldrig begår misstag och aldrig handlar på impuls? Är det människor som är rakt igenom oegoistiska och hela tiden lever för andras skull? Om dessa människor över huvud taget existerar, kan man då ens säga att dom vet hur det känns att leva?

Jag har ett sätt att se på människan som troligen avfärdas av många men väcker eftertänksamhet hos andra. Ingenting gör mig så frustrerad som när underbara människor i min närhet tvivlar på sin godhet på grund av handlingar dom begått som givit olika konsekvenser. Med handlingar menar jag i detta inlägget sexuella handlingar och sårade känslor.

Om en människa har en otrohetsaffär bakom sig, gör detta då en människa till ett känslokallt svin? Genomsyrar våra sexuella handlingar hela oss som personer? Jag väljer att se på oss och vår person som genom två sfärer. I den ena finns vår personlighet, den människa som omgivningen möter varje dag, den offentliga sidan av oss själva. Sen finns den sfären där vår sexualitet finns. Det ingen annan har med att göra, där vi väljer vilka som skall få inträde. Sexualiteten och överlevnadsinstinkten är dom starkaste drifterna, därför väljer jag att sätta sexualiteten utanför.

Med mina tankegångar vill jag inte på något sätt rättfärdiga otrohet och andra mindre genomtänkta sexuella handlingar som resulterar i sårade känslor hos den andra parten. Men, jag tänker heller inte säga att dessa människor som inte kan hantera sexuella impulser är mindre goda människor. Samvetet kommer förr eller senare ikapp oss alla men vi måste alla ta ansvar för vårt egna beteende. Ingen annan ska behöva göra det åt oss. Men dessa känslor är våra egna. Dom är inte för resten av världen att döma.

Det är lätt att döma andra. Det är lätt att hänga ut andra människor till vargarna. Men om vi ser på detta med klara ögon. Vem har avslutat vänskapsrelationer för att någon har begått handlingar som är omoraliska och sårande? Vem tar avstånd från människor som inte lever sitt liv med ett rent samvete?

Mitt hjärta är gott, jag vill väl. Men jag är bara människa. Precis som du.

Bubbel och Barcelona

Vi drack rosa bubbel igår. En hel del rosa bubbel. Kanske till och med en aningen för mycket rosa bubbel. Men det var ju melodifestival igår och när det nalkas schlager så är helt enkelt rosa bubbel det enda som borde drickas.

Uppmärksamheten till musiken försvann dock aningen när vi samtidigt bokade en resa till Barcelona nu i vår. Aningens tråkiga låtar kan liksom inte konkurrera med min extas över att för fjärde gången besöka denna fantastiska stad, och denna gång tillsammans med tre vackra män.

Jag trivs.

Fem ord...

Ingen dag utan ett leende

Mindfulness och rosor

Har tillbringat hela denna soliga dag ute på långpromenad med en fin vän. Skratt blandat med djupare diskussioner om livet, kärleken och mindfulness har förgyllt vår promenad. Det är lätt att säga att man ska leva i nuet, men det är en helt annan sak att lära sig leva i nuet.

Idag har jag inte helt levt i nuet om jag ska vara ärlig, idag har jag blickat tillbaka på gårdagskvällen och natten. Men det måste man få göra ibland. Speciellt när man i skrivande stund tittar på en bukett fantastiskt vackra rosor.

Och läpparna? Dom smakade lika sött som sist..

Förväntan..

Finns endast ett ord som beskriver denna kväll som väntar,

ENERGI

Lev i nuet som om ingen morgandag existerar...

När livet vänder

Jag hörde revben som knakade under mina händer när jag kämpade för att få livet att återvända till hans kropp. Läpparna var blå och hans kropp livlös. Tankarna snurrade samtidigt som jag högt räknade alla kompressioner. Fjorton, femton, sexton. Det kändes som att han var bortom räddning, att hans hjärta var för svagt för att återhämta sig. Var det så här han skulle sluta sina dagar? Var det på mitt pass han skulle ta sina sista andetag?

När narkosen kom backade jag och tittade på min patient som hjälplös låg där i en hög av sladdar, övervakningsutrustning och läkemedel. Skulle han orka återvända? Hjärtat började slå, en oregelbunden rytm visades på skärmen. Jag och min kollega tittade på varandra med förvånade ansiktsuttryck. Vi hade lyckats.

Nu sitter jag här, sju timmar senare och tankarna ger mig ingen ro. Kunde jag gjort något annorlunda? Lät jag anhöriga förstå allvaret i hans sjukdomstillstånd när jag var tvungen att ringa samtalet ingen önskar få klockan fem på morgonen? Gav jag dom falskt hopp? När jag gick hem från jobbet imorse så var han vid liv. Han var illa däran men hans hjärta slog. Om han fortfarande lever i denna stund, det vet jag inte. Om han överlever, hur ser hans framtid ut? Kommer han få ett värdigt liv?

Vissa dagar vet jag varför jag blev sjuksköterska, vissa stunder vet jag inte alls, som i denna stund.

Så är det minsann!

Positiv energi is the shit!

Och snöstorm.
Och vänskap.

Sweet!

Planer tar form

Jag har förverkligat flera av mina drömmar dom senaste åren med Stockholmsflytt och nytt jobb på Södersjukhuset. När jag i juli förra året stod som ägare på en alldeles egen bostadsrätt här på vackra Södermalm visste lyckan inga gränser. Jag njuter fortfarande av lyckan varje dag, vaknar varje dag med tacksamhet över vad livet varje dag erbjuder mig.

MEN. Jag vill mera. Jag har flera drömmar. Jag vill se världen och hjälpa andra människor. Jag vill göra en god insats där hjälpen verkligen behövs och jag fick fortsätta utvecklas som människa. Min gamla dröm att åka till Afghanistan kommer jag nog alltid att ha med mig men det känns som att det är allt det kommer att vara, en dröm. Jag kommer att se upp till alla människor som gör en osjälvisk insats och åker iväg ut i fält för att jobba som ambulanssjukvårdare. Det jag dock troligen inte kommer att klara av är det faktum att jag i en krissitaution kommer att bli tvungen att själv bli soldat. Kommer jag att klara av att hålla i ett vapen? Kommer jag att kunna döda en annan människa? Jag tror inte det.

Men jag vill iväg. Och tanken är att först pröva på livet i volontärvärlden i liten skala. I höst. Med sparad sommarsemester planerar jag nu för en tid i Sydamerika där jag förhoppningsvis kommer att få mersmak för volontärarbete, och mersmak för att se världen. Jag pratade med min chef idag om mina planer och hon stöttar mig fullt ut. Förhoppningsvis får jag sällskap av en underbar vän och kollega på resan. Vi skulle ha mycket roligt tillsammans i Sydamerika. Dessutom kommer en annan vän att befinna sig i Sydamerika under den tiden. Även det känns som en otrolig trygghet och visst hoppas jag på att få några dagar tillsammans med honom där borta. För honom är långresor en del av livet, varje vinter ger han sig iväg. Skulle vara fantastiskt att få se en del av världen med honom.

Livet är fullt av möjligheter, man måste bara våga ta dom. Nu är det min tur att våga.

Så där..okomplicerat!

Jag skickade ett mail inatt. Ett mail som jag hoppas att mottagaren inte missförstår utan läser det med ett leende. Liksom ler lite extra åt alla turer som varit under dessa år, men att det nu är dags att börja om från noll.



Ja jag hoppas att det där mailet får honom att le. Det vore fint.

En påminnelse

Vi ska alla dö en dag,

alla andra dagar ska vi leva!

-okänd

Energi!

När man går hem från jobbet en tidig söndagsmorgon med vinden och snön yrandes runt kinderna och gör det med lätta steg och med ett litet leende på läpparna. Då måste man väl ändå kunna ställa den diagnosen att energin åter har funnit mig?

Äntligen!

Mötet

Du kom in genom dörren på den sunkiga baren där vi satt. Det var en förändrad man jag såg. En man som såg härjad ut med långt lockigt hår och en skäggväxt som gömde det vackra ansiktet. Dina ögon glödde inte längre som dom gjorde förut, dom var alldeles matta.

Du gick fram till bordet där vi satt. Jag reste mig och omfamnade dig. Som jag längtat efter detta, stunden då jag åter skulle få hålla dig nära och förloras in i din energi. Trots den innerliga kramen så kände jag en distans. Din famn var i min men jag kunde inte känna din energi omsluta mig. Jag släppte taget och såg in i din tomma blick.

Vi satte oss ner. Din bror som var närvarande höll samtalet igång. Du pratade med mig men du pratade inte med mig. Jag kände mig osynlig och liten, som att allt det vi tidigare delat inte existerade. Som att jag var en person du lämnat till ditt förflutna så i milda grad att jag går dig obemärkt förbi.

Kniven skar i mig. Mina känslor för dig är så varma, viljan att önska dig godhet och lycka är så stor. Är jag dum i huvudet? Här sitter du mitt emot mig, men du har aldrig känts längre ifrån. Desperat önskade jag att du skulle se mig. Verkligen se mig. Jag ville ha det där leendet och dom glittrande ögonen. Jag ville dras in av din energi och utbyta varma ord, precis som förr. Men det var försent. Vi var försent. Vi var ingenting.

Jag vaknar med ett ryck. Ser mig om i rummet och känner en enorm lättnad över att allt var en dröm. Men den obehagliga känslan cirkulerar som ett orosmoln ovanför mitt huvudet och dränerar mig på energi. Den drömmen var det närmaste jag varit dig på länge. Jag behöver få träffa dig snart och se att dina ögon fortfarande glöder, att ditt leende möter mig, att din famn känns så innerlig när jag är i den, att vi får utbyta energi på ett sätt som är få människor förunnat.

En skrämmande sak insåg jag där jag yrvaket vankade runt i mina rum. Den dag du ser på mig med likgiltighet, den dagen kommer jag att förlora en del av mig själv.

Tacksamhet

Jag börjar tro att farmor sitter där i himlen och samordnar mitt liv. Jag är välsignad med så oändligt mycket vacker vänskap, styrka och kärlek dessa dagar. Jag vågar knappt skriva det av rädsla för att förlora allt.

Men där har ni min verklighet.

Bland sorg, glädje och kärlek.