Lundell Unplugged

Igår såg jag Ulf Lundell spela på Konserthuset i Västerås. Sedan i maj när jag köpte biljetterna har jag varit förväntansfull just inför denna kväll. Det var första gången på nästan femton år som jag såg honom live, sist med inte alls med samma entusiasm som igår. När jag var tolv år så var Uffe ingen annan än en skäggig gubbe som var upphovsmannen till vackra Öppna Landskap som jag älskade att sjunga på i duschen. Det var på en Gatufest i Enköping som han spelade då. Dessutom slog han upp ett jack i ögonbrynet med gitarren och blodet rann i ansiktet. Jag minns att jag tyckte det såg obehagligt ut och ville nog helst gå fram och plåstra om gubben där framme på scenen.

Det var med en mysig känsla i kroppen jag såg honom komma ut på scenen. Jag stormtrivdes. Det såg även han ut att göra. Vissa har varit tveksamma till att se Ulf själv där på scenen med endast en gitarr och sitt munspel. Jag har aldrig tvivlat på att han skulle fixa det där alldeles utmärkt och det fick jag bevisat för mig, jag bara satt och log, förtrollad och ivrig över att höra hans röst förstärkas av mikrofonen. Att dessutom höra honom berätta små mysiga anekdoter med sin lugna röst samtidigt som han klinkade på gitarren fick mig att vilja att kvällen aldrig skulle ta slut.

När Jag saknar dej spelades var jag tvungen att ta fram telefonen och ringa en vän. Den vän som lärt mig uppskatta Lundell och som fått mig att fastna för hans magiska sätt att använda orden. Baby om morgonen gav mig samma impuls och återigen fick vännen höra Uffe där han satt, med endast sin gitarr, sitt munspel och sin röst. Mitt sätt att säga tack till min vän och även sända ett litet grattis på födelsedagen.

Efter nästan tre timmar var det dags att lämna Ulf och värmen inomhus och ge sig ut i den kyliga höstkvällen. Det var med ett leende på läpparna och glatt nynnandes på Hon gör mig galen jag lämnde en fantastiskt kväll bakom mig, och klart jag önskade att någon drömde om att ha mig hos sig inatt, när jag gick och småfrös i höstmörkret. Ja kanske, vem vet..

Änglar, finns dom?

Jag slår ihop boken, reser mig upp i soffan och tar ett djupt andetag. Tårarna bränns bakom ögonlocket och jag bli förvånad över min starka reaktion. Boken jag håller i min hand heter Därifrån och Hit och är skriven av Ida Krogh. Boken handlar om hennes dotter Tuva och föräldrarnas vetskap om att ha ett barn som är döende. Fyrtio sidor in i boken har deras familj haft så många dåliga möten med sjukvården att jag blir alldeles mörkrädd. Först att dom inte blir tagna på allvar när lilla Tuva inte utvecklades som andra barn, men det som berörde mig mest illa var bemötandet av sjukvårdpersonal på vissa sjukhus. Där kom min reaktion och jag skämdes.

Fyrtio sidor in i boken klarar jag inte av att läsa mera. Inget gör mig mer illa berörd än när någon av mina kollegor har ett dåligt bemötande mot patienter eller anhöriga. I denna svaga utsatta position behövs trygghet och respekt. Vänliga ord och ett bemötande som inger tillit. Personalen kan vara kunnig, en sjuksköterska kan ha en otrolig medicinsk kompetens men om hon inte har vårdandet i sig, ja då är hon inte mycket värd i mina ögon. Ordet nonchalans ger mig klåda och ohövlighet ger mig kärlkramp.

Jag vill ha alla delar som sjuksköterska. Jag vill vara medicinskt kompetent, jag vill ha en god vårdrelation till mina patienter, jag vill att dom ska känna tillit till mig och minnas mig som en trygghet under deras tid i vården. Jag vill kunna, om ens för någon sekund, lindra deras sjukdomslidande genom att skänka dom trygghet och möta dom med en positiv uppsyn. En hand på axeln eller en lätt smekning över handryggen bekräftar att jag finns där.

Under tiden jag arbetade som vårdbiträde på ett ålderdomshem träffade jag min förebild bland vårdpersonal. Hennes namn är Annette och är en riktig eldsjäl. Hennes bemötande mot patienter och hennes ork att kämpa för dom äldre gjorde mig stum av beundran. Jag såg upp till henne och hon var för mig godheten personifierad.

När det blev klart att jag skulle börja läsa till sjuksköterska berättade hon för mig att den dag hon blev sjuk så ville hon bli vårdad av mig. Av mig! Hon sa att jag skulle bli en fantastisk sjusköterska med min positiva uppsyn och mitt sätt att bemöta människor. Jag minns hennes ord än idag och jag minns hur varm jag blev när jag stod där, rörd och tagen av hennes ord. Jag har tagit hennes ord med mig och försöker att tänka på dom när jag tvivlar på min egen kompetens.

Denna bok skildrar inte bara skrämmande exempel av sjukvårdspersonal utan även dom änglar som finns i svensk sjukvård. Ida beskriver denna personal på ett sådant fint sätt att jag endast kan känna stor tacksamhet över att dessa änglar finns. Jag blir så lycklig när hon beskriver hur dessa änglar får henne att känna sig, hur dom får Tuva att känna sig. Där empati och respekt genomsyrar mötet. Jag vill vara en av dom.

Låt mig aldrig blir så bitter att jag vänder mina patienter ryggen. Låt mig aldrig förlora förmågan att bekräfta och se. Låt mig fortsätta utvecklas för att bli den bästa sköterskan jag kan vara, en sköterska som gör skillnad, när någons liv är upp och ner.

Utan förnuft

Finns det kösystem för att få träffa dig? Kan man i så fall ansöka om köpass?

Hans ord gör mig fortfarande lika pirrig. Köpass för att få träffa mig? Hela min kropp suktar efter honom, jag är närhetstörstande, är inte bortskämd med beröring dessa dagar. Mitt hjärta skriker efter att få ge sin värme till honom, trots alla gånger det brustit. Jag är ute på djupt vatten här, vilket jag är medveten om. Ändå måste jag undersöka. Hur kan denna attraktion fortfarande vara så stor? Det är evigheter sedan vi träffades, ändå minns jag han doft. Hans underbara doft..

Jag är för nyfiken för att tänka förnuftigt.

Jag är fast. Och jag njuter.

Glädjerus

Jag gick från butik till butik, inhandlade det som behövdes för att kunna ordna det jag planerat. Jag blir så busigt lycklig över att få ordna saker för mina vänner, små överraskningar som förhoppningsvis gör dom glada. Små överraskningar som visar att jag tänker på dom, att jag är glad över att ha dom i mitt liv.

Jag passade på att köpa ett vykort över Söders höjder att skicka till min gamla arbetsplats. Berätta att jag saknar dom men att jag har det riktigt bra här i Stockholm. Att jag trivs på det nya jobbet, att gossarna är vackra och att vinet smakar bra. Så att dom inte glömmer bort mig, det kan jag ju inte tillåta.

I snart tre veckor har jag bott i Stockholm och jag stormtrivs. Det enda som stör mig just nu är att jag varit tvungen att vara inomhus när vädret är som vackrast. Då vill jag bara ge mig ut. Jag vill ge mig ut och utforska Stockholm under en blå himmel där solen speglar sig i vattnet. Jag vill njuta av höstluften och känna hur energin tar plats i min själ.

Värmen från hans kvarter fortsätter att sprida sig till min gata. Det är med ett litet leende jag somnar om kvällarna, medveten om att vi närmar oss varandra. Tankarna på att få smaka på hans honungssöta läppar, känna hans händer på mina höfter och åter ha honom nära får mig att rysa. Det förtrollade mig då, det förtrollar mig nu.

Jag är lycklig dessa dagar.

Oh Boy

Miss Li. Vilken härlig energi hon har den där tösen. Och hon sjunger orden som trängs i mitt huvud just nu. Livet är just nu inget annat än helt fantastiskt.

You really turn me on boy..

Äppelviken

Runt lunch idag satte jag mig på tunnelbanan till Liljeholmen, därifrån tog jag spårvagnen vidare till Alvik och Nockebybanan för att slutligen stiga av spårvagnen i ett höstlikt Äppelviken. Jag knallade upp bland husen, gick förbi det charmiga lilla caféet som ligger vid Alléparken. Det var flera månader sen jag satte min fot i Äppelviken, då blommade träden och syrenerna doftade fantastiskt, nu kände jag kylan bita i kinderna och höstluften var ett faktum med alla höstdofter därtill.

Äppelviken såg ut precis som jag mindes det. Under flera månaders tid så har trottoarer och gator varit uppgrävda av någon anledning. Jag är på tok för oteknisk för att veta vad alla dessa gropar och gångar är till för men jag antar att det handlar om någon form av kabeldragning. Den gata som i maj var uppgrävd hade nu fått tillbaka sitt ursprungliga utseende, men arbetet har fortsatt på andra gator. Grävmaskiner och andra firmabilar envisades med att trängas med mig där jag gick med stora ögon.

Det var en speciell känsla att röra sig ensam i dessa kvarter. Dom vackra fönster som förut tillhörde honom, där ljuset alltid var tänt, dom tillhör nu någon annan. Den lilla gräsplätten utanför ingången där vi stod och lyssnade på när hyresvärden spelade Drömmen om Elin på dragspel på takterrassen är nu inte längre för oss att trampa runt på. Eller den tidiga morgonen när gitarren försvann med ut på gatan och grannarna fick ett annorlunda uppvaknande. Minnena får mig att le.

Jag försvann in på en liten gata där jag endast rört mig en gång tidigare. Äppelträden står på rad och dom charmiga villorna trängs bredvid varandra. Detta idylliska område gör mig alldeles varm inombords trots den kalla luften. Jag tar fram min kamera och fotograferar där jag går gatan fram. Så vackert och fridfullt. Här är man så långt ifrån storstadspulsen man kan komma, ändå har man den runt hörnet.

Jag har trivts bra dom stunder jag har varit i Äppelviken, den delen av Stockholm kommer alltid att vara speciell. Jag kan gå varenda gata i Stockholm, utforska varenda gatsten på Söder och göra stan till min egen. Men Äppelviken min vän, den platsen är för alltid din.

Lika som bär

Har under en längre tid reflekterat över en sak på Aftonbladets hemsida. Där finns en liten annons om nyfödda bebisar och på bilden visas en urcharmig bebis med en mössa på huvudet. Nu råkar det vara så att denna söta bebis inte endast är en söt bebis utan det är en kopia av Tusenbroder. Tusenbroder är naturligtvis exakt lika söt. Se själva.

Är dom inte vackra så säg! Nu kan bebisens föräldrar se hur ungen kommer att se ut vid livet runt 30. Skäggväxten är det ju inget fel på. Inte sängkammarblicken heller.

Detta blir bra.

Längtig

Det plingar till i datorn och hans namn blinkar på skärmen. Varje gång får jag ett fånigt leende på läpparna och jag blir barnsligt sprallig. Minnen från förra sommaren når mig. Minns hans händer, hans läppar. Minns dom glada varma ögonen som gjorde mig knäsvag.

Ge mig det där igen..

Ord som ej är till för att läsas

Jag var tillbaka på den plats där jag för exakt ett år sedan vandrade runt med Honom och var den lyckligaste tösen i hela universum. Ett år har gått sen den där underbara dagen när jag njöt av att bara vara hans. Ett år har gått men idag drogs jag tillbaka och alla känslor bubblade upp inombords. Jag kände sorgsenhet inför det som hände, lycka inför det som var, saknad efter det som aldrig blev.

I ett år har jag försökt att övertyga mig själv om att jag kommit över och förbi. Veckor och månader har gått där jag intalat mig själv att jag inte längre låter mig påverkas av dessa minnen. Jag gick som på nålar idag. Jag försökte slappna av och enbart ha roligt men minnena var för många och platsen alltför starkt förknippad med denna varma septemberdag 2007. Jag blir arg på mig själv som låter mig påverkas, som ett nederlag efter så lång tid. Varför kan inte bara dessa minnen lagras långt bak i huvudet och endast komma fram när jag eftersöker dom?

Sanningen är den att jag aldrig mått så bra som den dagen, jag har aldrig känt mig så vacker. Jag har aldrig strålat så mycket som jag gjorde då. Det fanns ingen annanstans jag ville vara då än i hans ögon, i hans famn. Känna hans hand i min. Jag ville vara hans för evigt.

Ett år senare gör det fortfarande ont, så förbannat ont.

Hans kvarter

Jag vandrade runt på Söder ikväll. Letade mig upp på Skinnarviksberget, tog några bilder med min rosa kamera och gick ner mot Söder Mälarstrand. Gick bort till Långholmsbron där jag vände och gick in bland husen. Affärerna såg öde ut, gatorna var fulla av människor men flera lokaler längs med gatorna såg övergivna ut, som att det var längesedan någon brytt sig om dom.

Högalidskyrkans torn sträckte sig ovanför hustaken och bland alla gröna trädkronor var den vackert inramad. Jag måste se närmare på den där kyrkan. Ikväll gick jag dock bara förbi. Tänkte ta ett mms och skicka som bildgåta till en vän, men jag tänkte att det inte var någon idé. Han skulle tycka att det var alldeles för enkelt. Jag får vänta med bildgåtan tills jag hittar en riktig utmaning.

Det är inte lätt att följa med i tempot i Stockholm utan att se helt vilsen och förvirrad ut. Hur ska jag kunna se ut som att jag vet vart jag är på väg när jag inte har en aning? Det går inte. Ge mig lite tid så ska jag snart vara en av alla dom som målinriktat går gatan fram på väg mot sin destination. Jag hade inget mål, mitt enda mål var att hitta min väg hem igen.

Jag rörde mig i Hans kvarter ikväll. Han gör dessa kvarter ljusare och varmare dessa kalla septemberkvällar. Kan nästan känna hur han lyser ända bort till mina kvarter. Söder blir vackrare med honom i närheten. Frågan är bara hur jag ska komma honom nära.

Stockholm var på många sätt bedövande vackert ikväll.

Min lilla plats på Söder

Jag ska ge mig och på Söders gator om några minuter. Jag har duschat morgonen till ära och tvättat mina ljusa lockar. Semestern börjar lida mot sitt slut och jag inser att se sig om i omgivningen är lika viktigt som att packa upp tråkiga flyttlådor. Dom går ändå ingenstans, dom lär stå här när jag kommer hem igen. Här gäller det att njuta dom sista dagarna innan det nya jobbet väntar.

Igår tog jag en promenad längs med Hornsgatan, svängde av vid Mariatorget och tog mig till den lilla utkiksplatsen jag besökte i våras. Riddarfjärden var gråare igår. Regnet hängde i luften och det blåste ganska rejält. Tror det där kommer att bli min speciella lilla plats här på Söder, den platsen kommer jag troligen besöka när jag har något i huvudet som behöver tänkas igenom, när jag har beslut att fatta eller när hjärtesmärta infinner sig.

För nog så hoppas jag att hjärtat kommer att få en tuff tid det kommande året. Det innebär i så fall att kärleken lockar mig. Men det är klart, nog står jag hellre och tittar ut över Riddarfjärden med en pojkes varma hand i min. Där ingen hjärtesmärta existerar över huvud taget utan där hjärtat bara glöder.

Men än så länge är platsen bara min egen. Min speciella lilla plats på Söder.

Med knarrande steg

Jag vaknade imorse av att mobilen ringde. Glad över att höra från en humörshöjande vän så svarade jag trots min sömndruckna röst. Det dröjde inte lång stund innan samtalet bröts. Har haft misstankar om att mottagningen i min lägenhet inte är den bästa sen det igår ramlade in fem stycken sms på samma gång. Nu blev mina misstankar bekräftade och efter att vännen ringt upp ett flertal gånger så kläckte han den fina idén att ringa på hemtelefonen istället.

Så smart. Jag har ännu inte lärt mig att jag har en hemtelefon. Den ingår i lägenheten. Mycket smidigt och mer smidigt blir det ju när jag har dålig mottagning på mobilen. Jag har inte haft hemtelefon dom senaste åren och klarat mig bra med endast mobil, men ibland är hemtelefon praktiskt. Som imorse.

Förövrigt så ringde det i hemtelefonen klockan elva igår kväll. Då jag ännu inte lämnat ut numret till någon så svarade jag inte. Någonting säger mig att det samtalet inte var till mig. Kanske skulle jag ha svarat med chans om att få en ny vän? Nästa gång svarar jag. Jag måste skaffa mig nya vänner här. Annars förvandlas nog den här vilsenheten snart till ensamhet.

Jag tillbringade kvällen på Kungsholmen tillsammans med en god vän och hennes kombo. Känns tryggt att ha henne så nära, känns lite som förr. Lite vin hann vi med också. Tyckte om känslan att sedan komma hem och vrida om den charmiga nyckeln i den charmiga gamla dörren. Och ja, det kändes som hemma när jag kom innanför dörren. Trots flyttkartonger och allmän oreda så är det här mitt nya hem. Min underbara lägenhet med knarriga golv på vackra Söder.

Idag var första dagen på resten av mitt liv. Är det inte underbart så säg.

(Imorgon kanske jag till och med vågar testa gasspisen.)

Första natten

Sitter här i skräddarställning i min säng. Alla lampor är släkta och det är dags för min första natt i mitt nya hem. Egentligen vill jag ha min vanliga lampa vid sängen men nu ligger den i en flyttlåda någonstans och jag finner ingen ork till att leta reda på den. Det är många nya ljud och lukter som stimulerar mina sinnen ikväll. Allting är annorlunda.

Jag känner mig vilsen. Så där vilsen som man känner sig när man är ny på ett ställe och man tillbringar dom första timmarna själv. Denna vilsenhet är en slags mysig känsla. En mysig och förväntansfull känsla. Jag är ivrig att komma igång med allt. Ivrig för att få den här lägenheten precis som jag vill ha den. Ivig att utforska Söder. Ivrig över att börja mitt nya liv.

Ivrig men ändå lite ensam. Ensam i en stor stad där jag inatt helst skulle vilja ha någon liggandes här bredvid mig. Någon som delar alla dessa nya ljud med mig.

Någon som välkomnar mig till Stockholm på det där mysiga lilla viset.

Dom vackraste av ord

Att tänka sig dig förälskad med själsfränden vore som att ta och stanna rymden å se alla stjärnorna falla samtidigt. Du är genuin, det du har i dig, vet jag ingen annan som har, det är ärligt naket och det är äkta..


Och på det svarar man? *stum*

Tack min lilla ängel..

Det var tider det

Går idag igenom ett antal kassar som jag haft förvarade i mitt förråd under tre år. Alltså är detta saker från tiden jag bodde i min lilla etta i Enköping.

Jag såg en träpinne ligga längst ner i en kasse, sträckte mig efter den och såg till min förvåning att det var en trumpinne. Varför äger jag en trumpinne? Jag som aldrig spelat trummor någon gång, förutom på det där tillfället i trean när man skulle välja ett instrument att spela. Minns det med förskräckelse. Musikläraren uppmuntrade mig inte direkt att fortsätta med min trumkarriär då jag omöjligt fick det att låta som jag ville. Pappa stod bredvid med leda i blicken.

Jag stod och stirrade med trumpinnen i min hand. Sen mindes jag. Ett leende spred sig på mina läppar och jag mindes kvällen. Trumpinnen jag höll i min hand tillhörde trummisen i Wig Wam.

Wig Wam är glamrockare från Norge som en höstkväll 2004 kom och tog Enköping med storm. Efter googlande hittade jag en artikel där Wig Wam själva nämner den kvällen i en intervju. Dom fick hela krogen i gungning och jag lyckades fånga en trumpinne som kastades ut i publiken. Den trumpinne som jag nu hittade bland mina saker.

Vad gör en tjej med en trumpinne resterande kvällen på krogen? Det kan jag berätta för er. Man går minsann runt och slår gossar i rumpan med den och kommer undan med allt genom ett oskyldigt leende på läpparna. Minns hur fantastiskt roligt jag hade den där kvällen. Kan omöjligt kasta den där trumpinnen, den ska med till Stockholm.

Och vad jag kan minnas så gick jag inte hem ensam den kvällen. Med närmare eftertanke gjorde jag sällan det på den tiden.

Ung och vild? Typ.

Fluffigt ljusrosa

Jag är en hopplös romantiker. Jag vill ha det som i sagorna och filmerna. Jag vill bli uppvaktad. Jag vill att min blivande man ska övertyga mig om att jag är den enda.

Jag vill bli sedd.

Jag vill bli älskad.

Vad jag vill ha sagt med det här vet jag inte riktigt. Det är bara något som flyger runt i mitt huvud just nu. Men det känns viktigt. Det är ju min dröm.

En dag ska min fåniga lilla törnrosadröm bli sann. Förresten, den är inte fånig, den är bara lite tjejigt ljusrosa.

Telefonsamtal med Västkusten

Vän - Vad gör du?

Jag - Jag sitter fortfarande och syr.

Vän - Sitter du fortfarande och är singel??

Jag - Nä jag sitter och syr!

Vän - Sitter du och dricker cider?!

Jag - Nej! Jag sitter och syyyr!

Vän - Jasså sitter du och syyyyyrrr! Haha!


Det är inte alltid så enkelt detta med dialekter. Eller ska man skylla på knastrig telefonlinje?

Överraskande mail

Det var en härlig syn som mötte mig idag när jag kollade min bloggmail. Två nya mail fanns att läsa från två personer vars namn jag genast kände igen.

Läste ivrigt det första mailet. Tacksamheten över hans ord var stor. Jag log lite förläget och blev glad över att någon uppskattar det jag skriver. Det värmer alltid lika mycket när någon talar om att dom tycker om det man gör. Att någon finner intresse av att läsa om mitt liv och mina tankar. Blev glad över hans mail och nu har han ett svar att läsa.

Mail nummer två var från en saknad person. Mina tankar har då och då landat hos honom då det var längesedan vi sist hade kontakt. Hur mår han? Är han lycklig? Hur ser hans liv ut idag? Många tankar och funderingar har cirkulerat i mitt huvud och äntligen får jag en bekräftelse på att jag även funnits i hans.

Ibland är det härligare än annars att kolla sin mail.

Pyssel och semester

Det rensas för fullt i mitt liv just nu. Både materiela- och psykiska saker vrids och vänds det på. Vissa saker förblir orörda medan andra saker finner sitt öde i sopsäcken eller den mentala papperskorgen. Jag har sköna dagar nu för tiden. Jag har haft semester i sex dagar och från och med idag är jag obetald. Ja jag är arbetslös i två veckor och riktigt härligt känns det.

Pyssliga Elin kommer fram och jag inser att jag har mycket som behöver ordnas innan flyttlasset återigen rullar om en vecka. Har idag inhandlat flertalet innerkuddar som innan flytten ska förvandlas till prydnadskuddar i höstens vackra modefärger. Jag har även irrat mig in på en måleriaffär för att få hjälp att välja färg till min gamla tv-bänk som ska få nytt liv. Favoritbilder från sommaren som finns i digitalkameran ska väljas ut och skickas för framkallning. Väntar mig härliga svartvita fotografier med vit kant som ska få pryda väggarna i mitt nya hem.

Små diskussioner om kärlekens knepiga ekvation med en vän får mig att fundera och analysera mitt eget beeteende och ställningstagande inför detta underbara men komplicerade som kallas kärlek. Att känslorna inte är viljestyrda, att det ibland vore lite för enkelt om det faktiskt var så. Hur lätt det är att förälska sig i ett liv som inte är ens eget utan endast förblir en dröm om att man en dag ska ska kunna leva den drömmen på riktigt. Att förälskelsen är ens egen.

Många tankar cirkulerar här dessa dagar. Underbara avslappnade dagar. Jag träffar vänner, sniffar på bebisar och inser att jag är låtsasmoster till världens sötaste bebis. Stolt som en tupp är jag. Jag gick förbi sädestorkarna ute på stallbacken idag. Stod och insöp den speciella doften av halvfuktig ljummen säd. Jag kunde stått där i evigheter. Tänk dom som aldrig får känna den doften, dom missar verkligen något. Tror jag ska passa på att åka med mågot varv på tröskan i år. Det är sådant man har tid med när man har semester.

Nu har jag verkligen semester.