Att göra en tårta som som man vet att personen tycker mycket om, att sedan sätta sig på pendeln i 40 min för att sedan bara ställa tårtan utanför hans dörr, skicka ett sms med upplysning om att man lämnat något där, för att sedan sätta sig på pendeln i 40 min för att åka hem. Det var precis det jag gjorde ikväll.
Jag vill att han ska må bättre, jag vill honom så väl. Att säga till mig som vårdande person att man behöver tid för sig själv, är inte lätt för mig att hantera. Jag är van att finnas i närheten och stötta folk dagligen i mitt jobb, det är så jag är som person. Men att inte kunna hjälpa någon som berör ens själ så djupt som han gör, gör att jag måste få visa min omtanke på annat sätt.
Att sätta sig på 16:59 pendeln med en tårta i bagaget, det fick bli mitt lilla sätt.
onsdag 29 april 2009
måndag 27 april 2009
Nyfikenhet
Han är en frisk fläkt som får mig ett le. Med varma ögon och en omtänksam blick står han framför mig. Jag funderar på hur dom där läpparna skulle kännas mot mina. Troligen mjuka och smaka så där underbart sött.
Jag måste smaka på dom där läpparna. Jag bara måste..
Jag måste smaka på dom där läpparna. Jag bara måste..
torsdag 23 april 2009
Underbara vår
Du är som ett glas saft i solen!
Jag tänker inte analysera varför karlarna verkar dras extra mycket till mig just nu. Kanske är det våren, kanske är det något annat. Men en sak är säker, jag tänker suga åt mig av uppmärksamheten och njuta av varenda sekund!
Dessa vackra män..
Jag tänker inte analysera varför karlarna verkar dras extra mycket till mig just nu. Kanske är det våren, kanske är det något annat. Men en sak är säker, jag tänker suga åt mig av uppmärksamheten och njuta av varenda sekund!
Dessa vackra män..
tisdag 21 april 2009
Dränerad
Ikväll behöver jag en varm famn. Jag behöver en hand som smeker min kind. Jag behöver en varm blick.
Jag älskar mitt jobb men jag älskar inte att bli dränerad på all min värdefulla energi. Frustration som tas ut på fel personer, deprimerade patienter och folk som känner misstro inför sjukvården. Jag missunnar inte någon som mår dåligt att få uttrycka sin frustration, men vårdpersonal är inga övermänniskor. Att ibland gå hem från jobbet och känna sig alldeles tom och sänkt får mig att undra hur man ska orka detta i 40 år till.
Ikväll behöver jag någon som säger; Elin, i mina ögon räcker du till..
Jag älskar mitt jobb men jag älskar inte att bli dränerad på all min värdefulla energi. Frustration som tas ut på fel personer, deprimerade patienter och folk som känner misstro inför sjukvården. Jag missunnar inte någon som mår dåligt att få uttrycka sin frustration, men vårdpersonal är inga övermänniskor. Att ibland gå hem från jobbet och känna sig alldeles tom och sänkt får mig att undra hur man ska orka detta i 40 år till.
Ikväll behöver jag någon som säger; Elin, i mina ögon räcker du till..
Derby
Jag var på fotboll igår. Derbyt mellan Hammarby och Djurgården. Jag minns inte senast jag var på en fotbollsmatch, så pinsamt länge sedan är det. Vad jag vill minnas var det när Enköping låg i Superettan för en del år sedan, börjar nog faktiskt bli en hel del år sedan. Hur som helst.
Vad underbart det var att stå där på Råsunda igår, i Djurgårdsklacken och se pojkarna kämpa där på plan. Ett tag såg det riktigt lovande ut och när det stod 1-0 var det en helt fantastisk stämning på läktaren, men sen vaknade pojkarna i grönt till och gjorde livet surt för alla Djurgårdare. Då var stämningen inte lika hög längre, mer irriterad.
Trots att jag så sällan sett Djurgården spela så har det alltid varit laget jag glädjes extra med vid vinst och sörjer med vid förlust. Allt sedan denna dag i årskurs 1, tjugo år sedan, när min söta klasskompis berättade att han höll på Djurgården så har det även varit laget för mig. Oj vad jag var förtjust i honom då, var nog det alla år i skolan, och jag är nog det fortfarande tror jag. Om jag ska vara ärlig.
Detta var den första matchen på länge men det var garanterat inte den sista denna sommar. Vi ska ha det riktigt mysigt i sommar, jag och alla testosteronstinna pojkar i Djurgårdsklacken. Hejja!
Vad underbart det var att stå där på Råsunda igår, i Djurgårdsklacken och se pojkarna kämpa där på plan. Ett tag såg det riktigt lovande ut och när det stod 1-0 var det en helt fantastisk stämning på läktaren, men sen vaknade pojkarna i grönt till och gjorde livet surt för alla Djurgårdare. Då var stämningen inte lika hög längre, mer irriterad.
Trots att jag så sällan sett Djurgården spela så har det alltid varit laget jag glädjes extra med vid vinst och sörjer med vid förlust. Allt sedan denna dag i årskurs 1, tjugo år sedan, när min söta klasskompis berättade att han höll på Djurgården så har det även varit laget för mig. Oj vad jag var förtjust i honom då, var nog det alla år i skolan, och jag är nog det fortfarande tror jag. Om jag ska vara ärlig.
Detta var den första matchen på länge men det var garanterat inte den sista denna sommar. Vi ska ha det riktigt mysigt i sommar, jag och alla testosteronstinna pojkar i Djurgårdsklacken. Hejja!
torsdag 16 april 2009
Hokuspokus?
Har du någongång känt av en annan människas energi trots att personen inte finns i din fysiska närhet? Har du någongång känt av denna energi alla dygnets timmar? Har du någongång känt avsaknaden av energin hos denne som om det vore din egen?
I sådant fall vet du hur mycket det tar av din energi. Hur det konstant ligger som ett grått moln över dig och hindrar dig från att uppleva äkta lycka. Hur din vardag påverkas av något du absolut inte kan styra.
Det positiva med detta är att när denna person börjar återfå sin energi, då är jag den första som kommer att märka det. Mycket hokuspokus detta, men jag är van, men det är ju min vardag.
I sådant fall vet du hur mycket det tar av din energi. Hur det konstant ligger som ett grått moln över dig och hindrar dig från att uppleva äkta lycka. Hur din vardag påverkas av något du absolut inte kan styra.
Det positiva med detta är att när denna person börjar återfå sin energi, då är jag den första som kommer att märka det. Mycket hokuspokus detta, men jag är van, men det är ju min vardag.
tisdag 14 april 2009
Glädje!
Nu har hon landat på Arlanda. Nu blir Stockholm sådär vansinnigt vackert igen.
Välkommen hem min älskade vän, nu möter vi våren tillsammans!
Välkommen hem min älskade vän, nu möter vi våren tillsammans!
torsdag 9 april 2009
En vacker dröm
Jag tänder några värmeljus i kakelugnen. Jag har alltid önskat mig en fungerande kakelugn, men att tända några värmeljus får den ändå att lysa. Lågorna lyser upp vardagsrummet och jag tänder lite fler värmeljus på trähyllan och några på soffbordet. Trägolvet knarrar när jag går, det lutar lite charmigt och avslöjar att huset är gammalt.
Jag går ut i köket och börjar duka för två. Tänder levande ljus och ställer buketten med ljusrosa tulpaner jag köpt tidigare på dagen på bordet. Jag tröttnar aldrig på tulpaner, dom är så vackra. Så enkla, men så vackra. Jag tittar till maten som står på spisen, snart är det klart. Nu hör jag det välbekanta ljudet av en nyckel som vrids om i låset. Vad jag älskar det där ljudet. Det ger mig ett lugn och en glädje som jag aldrig tröttnar på. När jag hör det där ljudet vet jag att du är hemma. Då har du kommit hem till mig, då är du hos mig.
Jag möter dig i hallen med ett leende. Du smeker min kind, drar mig emot dig och kysser mig. Dom där läpparna som smakar så sött, som jag aldrig får nog av. Du håller om mig hårt och jag känner hur lugnet sköljer över mig. Du är så vacker där du står. Du fick mig att tappa andan första gången vi träffades. Du får mig fortfarande att tappa andan. Vackra du.
Jag går tillbaka till köket för att ordna det sista med maten. Du kommer och ställer dig bakom mig, omfamnar mig. Du ser maten, och de levande ljusen, dina ögon lyser. Ikväll vill jag skämma bort dig. Du viskar ord i mitt öra som endast jag kan uppfatta.. Jag ryser. Jag är lycklig, du gör mig lycklig.
Sen vaknar jag, i min lilla lägenhet, utan kakelugn, utan golv som knarrar.
Men den där drömmen, jag vill ha den, jag vill känna det där obeskrivliga lyckoruset..
Skrivet 28 mars 2008.
Jag går ut i köket och börjar duka för två. Tänder levande ljus och ställer buketten med ljusrosa tulpaner jag köpt tidigare på dagen på bordet. Jag tröttnar aldrig på tulpaner, dom är så vackra. Så enkla, men så vackra. Jag tittar till maten som står på spisen, snart är det klart. Nu hör jag det välbekanta ljudet av en nyckel som vrids om i låset. Vad jag älskar det där ljudet. Det ger mig ett lugn och en glädje som jag aldrig tröttnar på. När jag hör det där ljudet vet jag att du är hemma. Då har du kommit hem till mig, då är du hos mig.
Jag möter dig i hallen med ett leende. Du smeker min kind, drar mig emot dig och kysser mig. Dom där läpparna som smakar så sött, som jag aldrig får nog av. Du håller om mig hårt och jag känner hur lugnet sköljer över mig. Du är så vacker där du står. Du fick mig att tappa andan första gången vi träffades. Du får mig fortfarande att tappa andan. Vackra du.
Jag går tillbaka till köket för att ordna det sista med maten. Du kommer och ställer dig bakom mig, omfamnar mig. Du ser maten, och de levande ljusen, dina ögon lyser. Ikväll vill jag skämma bort dig. Du viskar ord i mitt öra som endast jag kan uppfatta.. Jag ryser. Jag är lycklig, du gör mig lycklig.
Sen vaknar jag, i min lilla lägenhet, utan kakelugn, utan golv som knarrar.
Men den där drömmen, jag vill ha den, jag vill känna det där obeskrivliga lyckoruset..
Skrivet 28 mars 2008.
onsdag 8 april 2009
Kvällspromenad
Jag tog tunnelbanan till Gamla Stan och vandrade Skeppsbrokajen bort. Blåsten bet i kinderna och jag undrade om jag inte skull tagit en tjockare jacka på mig. Jag tittade ut över vattnet där jag gick kullerstenarna fram, fåglarna cirkulerade över den mörkblå ytan och deras skrik ekade i luften.
Jag har ännu inte lärt mig Stockholms geografi och när plötsligt kajplatsen för Djurgårdsfärjan uppenbarade sig framför mig blev jag lite förvånad. Genast togs jag bakåt i tiden, till en varm höstdag där en första kyss ägde rum. En första kyss som smakade sött som socker, som forfarande smakar sött som socker. Jag ler lite åt minnet och fortsätter min vandring på kajen.
Fjäderholmarna. En kajplats som ekar tom fick mig att minnas en varm vårkväll ute på Fjäderholmarna med en flaska vin som var på tok för dyr. Men egentligen var den värd varenda krona, mysigt hade jag och sällskapet den kvällen, en kväll som känns så avlägsen nu.
Jag gick förbi slottet där en ung pojke med stora kliv gick fram och tillbaka och vaktar slottet. Några turister stod längst upp på trappan och såg ut som att dom försökte samtala med vakten, hur bra det gick vet jag inte. Får dom prata dom där vakterna? Allvarliga måste dom se ut också, jag tror att jag skulle ha stora problem med det där så ofta som jag vill dra på smilbanden.
Stadshuset sträckte sig högt och ståtligt och snart passerade jag dom tre kronorna och fortsatte upp på Kungsholmen. Hantverkargatan fick mina tankar att vandra iväg till min underbara vän som på tisdag åter får svensk mark under sina fötter. Efter en månad på resande fot är jag otålig över att ha henne hemma igen och kunna njuta av vackra vårdagar i parken.
Under min promenad hann jag rensa huvudet. Jag hann glädjas åt allt det vackra i livet, jag hann skänka min ödmjuka beundran för alla som vill mig väl. Jag hann sakna dom som fattas mig, skänka varma tankar till dom som har det svårt. Allt medan jag kände energin åter ta plats i min kropp.
Jag har ännu inte lärt mig Stockholms geografi och när plötsligt kajplatsen för Djurgårdsfärjan uppenbarade sig framför mig blev jag lite förvånad. Genast togs jag bakåt i tiden, till en varm höstdag där en första kyss ägde rum. En första kyss som smakade sött som socker, som forfarande smakar sött som socker. Jag ler lite åt minnet och fortsätter min vandring på kajen.
Fjäderholmarna. En kajplats som ekar tom fick mig att minnas en varm vårkväll ute på Fjäderholmarna med en flaska vin som var på tok för dyr. Men egentligen var den värd varenda krona, mysigt hade jag och sällskapet den kvällen, en kväll som känns så avlägsen nu.
Jag gick förbi slottet där en ung pojke med stora kliv gick fram och tillbaka och vaktar slottet. Några turister stod längst upp på trappan och såg ut som att dom försökte samtala med vakten, hur bra det gick vet jag inte. Får dom prata dom där vakterna? Allvarliga måste dom se ut också, jag tror att jag skulle ha stora problem med det där så ofta som jag vill dra på smilbanden.
Stadshuset sträckte sig högt och ståtligt och snart passerade jag dom tre kronorna och fortsatte upp på Kungsholmen. Hantverkargatan fick mina tankar att vandra iväg till min underbara vän som på tisdag åter får svensk mark under sina fötter. Efter en månad på resande fot är jag otålig över att ha henne hemma igen och kunna njuta av vackra vårdagar i parken.
Under min promenad hann jag rensa huvudet. Jag hann glädjas åt allt det vackra i livet, jag hann skänka min ödmjuka beundran för alla som vill mig väl. Jag hann sakna dom som fattas mig, skänka varma tankar till dom som har det svårt. Allt medan jag kände energin åter ta plats i min kropp.
Onsdag 8 april 2009
Det är konstigt det där. Hur man under flera dagar längtar till en dag, en dag som planeras vara fylld med vårpromenader, strosande på stan och livsnjutande. Men nu när den dagen väl är här så vill man bara krypa under en sten och invänta bättre tider? Det är precis detta som är min dag.
Efter att ha gått av efter två stycken nattpass och är ledig tills imorgon eftermiddag skulle detta vara ett dygn som skulle tillbringas på våraktigt spralligt vis. Men nej, här sprallas det inget. Dörren till balkongen får stå på glänt utan mig sittandes ute på den. Kroppen känns tung och tanken likaså.
Solen skiner fortfarande på Söder och jag borde ta tillvara på varenda sekund av den. Kanske är det just detta som sätter stopp för mig. Borde. Helst vill jag bara lägga mig i sängen igen, dra täcket över huvudet och somna om, men gör jag det så blir det en sömnlös natt och ännu mera rubbad dygnsrytm. Så jag håller mig vaken.
Nej jag måste lämna denna lägenhet, jag måste ge mig ut och samla energi. Jag läcker som ett såll dessa dagar. Troligen är det därför jag idag, längtar efter min mossiga sten att krypa under. Trots att detta är min efterlängtade lediga dag.
Är det inte ironiskt så säg.
Efter att ha gått av efter två stycken nattpass och är ledig tills imorgon eftermiddag skulle detta vara ett dygn som skulle tillbringas på våraktigt spralligt vis. Men nej, här sprallas det inget. Dörren till balkongen får stå på glänt utan mig sittandes ute på den. Kroppen känns tung och tanken likaså.
Solen skiner fortfarande på Söder och jag borde ta tillvara på varenda sekund av den. Kanske är det just detta som sätter stopp för mig. Borde. Helst vill jag bara lägga mig i sängen igen, dra täcket över huvudet och somna om, men gör jag det så blir det en sömnlös natt och ännu mera rubbad dygnsrytm. Så jag håller mig vaken.
Nej jag måste lämna denna lägenhet, jag måste ge mig ut och samla energi. Jag läcker som ett såll dessa dagar. Troligen är det därför jag idag, längtar efter min mossiga sten att krypa under. Trots att detta är min efterlängtade lediga dag.
Är det inte ironiskt så säg.
måndag 6 april 2009
Ett lyckligt slut
Efter ett dygn av oro har lugnet lagt sig. När en ung familjemedlem hamnar på sjukhus så vänds världen upp och ner. Klumpen i magen ligger envist och maler. Även om man är övertygad om ett lyckligt slut så är hjärtproblem inget att ta lätt på. Speciellt inte när det är omgång nummer två som denne hamnat på sjukhus med hjärtövervak. Även denna gång fick sjukhusvistelsen ett lyckligt slut. Med en oförändrad ultraljudsbild och oförändrad medicinering fick han gå hem.
I mitt yrke är jag oerhört tacksam över all kunskap jag fått inom kardiologi. Jag är en endast en nybörjare och sniffar i kanterna av det breda området men tillräckligt mycket har jag lärt mig för att bygga upp senarier i huvudet för vad som kan vara fel med min nära och kära. Jag tycker det är oerhört spännande att jobba med kardiologi eftersom det är så komplext, och viktigt, utan ett fungerande hjärta så överlever vi inte, punkt slut. Det är dessa gånger när sådant här händer som jag önskar att jag inte visste något alls om detta organ, att jag trodde att om man bara ger en tablett så blir allt bra, då försvinner alla bekymmer. Vad lätt det skulle vara..
Det har varit alldeles för många sjukhusvistelser i min släkt nu ett tag, hoppas det lugnar ner sig så alla får njuta av våren, friska och krya.
Ps. Jag har redan fått fräknar av vårsolen, lite halvgulligt sådär. Om jag får säga det själv.
I mitt yrke är jag oerhört tacksam över all kunskap jag fått inom kardiologi. Jag är en endast en nybörjare och sniffar i kanterna av det breda området men tillräckligt mycket har jag lärt mig för att bygga upp senarier i huvudet för vad som kan vara fel med min nära och kära. Jag tycker det är oerhört spännande att jobba med kardiologi eftersom det är så komplext, och viktigt, utan ett fungerande hjärta så överlever vi inte, punkt slut. Det är dessa gånger när sådant här händer som jag önskar att jag inte visste något alls om detta organ, att jag trodde att om man bara ger en tablett så blir allt bra, då försvinner alla bekymmer. Vad lätt det skulle vara..
Det har varit alldeles för många sjukhusvistelser i min släkt nu ett tag, hoppas det lugnar ner sig så alla får njuta av våren, friska och krya.
Ps. Jag har redan fått fräknar av vårsolen, lite halvgulligt sådär. Om jag får säga det själv.
lördag 4 april 2009
Varma tankar
Stod framför skärmen och tittade på EKG-kurvorna på jobbet. Förmaksflimmer. Förmaksfladder. VES i bigemini. SVES i trigemini. Kort VT. Sinustakykardi. Då slog mig plötsligt bilden av honom. Det där leende ansiktet som jag studerat så många gånger, där varenda linje är undersökt av mina ögon, där mina fingertoppar har undersökt varenda millimeter. Det hugger alltid till lite inombords när jag får dessa attacker av saknad. Det gör extra ont när jag vet att dom ögon som normalt lyser av energi just nu är trötta och sorgsna. Jag ger honom tid, jag vet att dessa ögon snart åter kommer att lysa av iver.
Men likt förbaskat vill jag bara ha honom nära nu. Smeka hans kind, kyssa hans panna, hålla honom nära och låta honom vara liten och svag i min famn. Men kanske känner han av mina varma tankar när dom landar hos honom, förmaksflimmer, förmaksfladder och sinustakykardi till trots. Jag hoppas det.
Men likt förbaskat vill jag bara ha honom nära nu. Smeka hans kind, kyssa hans panna, hålla honom nära och låta honom vara liten och svag i min famn. Men kanske känner han av mina varma tankar när dom landar hos honom, förmaksflimmer, förmaksfladder och sinustakykardi till trots. Jag hoppas det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
