Kärt återseende

Som jag har längtat efter dom där välbekanta knackningarna på mitt fönster. Ikväll kom dom. Det är någon som äntligen är hemma.

Kom så möter vi våren!

Reality Check

Mitt liv är som en extrem berg- och dalbana där jag för tillfället upplever det som att jag kastas runt och pendlar mellan att sväva bland moln och kräla på botten av Östersjön på jakt efter luft. Lika ofta som jag upplever extrema lyckorus så befinner jag mig lika ofta i ett tomt mörker. Mina hormoner spelar rysk roulett med hela mitt väsen och jag kan inget göra åt saken.

Idag har varit en sådan där dag då jag inte ens lämnat min lägenhet. Då jag inte kommer i kläder förrän på eftermiddagen. Då jag tycker att kaffe med mjölk är en fullgod frukost, lunch och middag. Dessa dagar svarar jag inte i telefonen, jag beter mig som en struts. Duckar problem och gräver ner huvudet i sanden. Jag undviker mina vänner för att jag helt enkelt ständigt känner ett krav på mig att få dom att må bra, men ibland räcker min energi inte till.

Andra dagar går det inte att stoppa mig. Vissa kvällar kan jag inte somna av den anledningen att jag helt enkelt är för lycklig. Jag är tacksam över mycket i mitt liv nu. Jag är tacksam över en vän som jag efter flera års tid fått chansen att lära känna på ett djupare plan. I och med detta slås jag gång på gång över våra olikheter, men är samtidigt så övertygad om att vi minst har lika många likheter. Han ifrågasätter mitt beteende och mina värderingar, han tvingar mig att tänka till och ofta komma ner med fötterna på jorden. Jag är en känslomänniska och han är en logiker. Realist ut i fingerspetsarna. En mentor som jag kommer att sakna när han lämnar Sverige. Jag kommer att sakna hans närhet också, och våra stunder när vi flyr verkligheten.




Christian, din lilla gris, tack för att du utmanar mig.

Söndag

Jag har blivit bortskämd med så otroligt mycket närhet dom senaste dagarna. Den där obeskrivligt trygga känslan av att höra någons andetag tätt intill, att få andas lugn i en varm famn, att känna fingrar som försiktigt smeker mitt hår. Ja allt detta har varit min verklighet, om än på lånad dyrbar tid.

Jag skulle ge v a d s o m h e l s t för den tryggheten inatt.

Ibland är jag så förbaskat sårbar, men för stolt för att kunna erkänna det..

!

Jag har längtat efter henne så. Min fantastiska lilla tjej. Ikväll blir det kvalitetsmys på stammisstället i mina gamla kvarter. Vad jag älskar den där tösen!

Underbara Magdalena, vi vet hur man gört´!

Fantastiska Mae West

Min bakdel må vara som en hel världsdel, men vilken tur att det finns män som tycker om att resa jorden runt..


Kurva: Det behagfullaste avståndet mellan två punkter. - Mae West

Vår och saknad

Nu är äntligen tiden här då jag får öppna upp mina fönster och sätta mig på fönsterbrädan med en bok och dricka mitt morgonkaffe. Solen värmer mitt ansikte och lämnar ett stort varmt avtryck i själen. Magiskt. Dom här första vårdagarna som berör en så djupt, där allt känns så nytt och kroppen och själen är utsvulten efter sol och värmande strålar. Snön ligger ännu tung över Vita bergen men jag kan ana det gröna där under. Bara en tidsfrågan nu innan snön får ge vika för allt det vackra som vill leva och sprida sin underbara doft.

Jag tänker på min vän i Afrika. Ännu dröjer det en vecka innan han åter är hemma. Jag önskar honom den vackraste av vårdagar den dag han återvänder till Stockholm. Ser fram emot en promenad i vårsolen där dessa veckor ska avhandlas och skratt och energi ska flöda. Han skulle bli rörd om han visste hur mycket vi saknar honom, hur vi räknar ner dagarna tills han är hemma igen. Sedan tar vi sikte på Barcelona.

Kompensation

Jag läser av min stegräknare och konstaterar att jag gått alldeles för lite under dagen för att nå mitt mål. Jag ser uppgivet på honom där han står i badrummet och gör sig redo för natten. Han vänder sig mot mig med sitt underbara leende och den där livsfarliga sängkammarblicken och säger,

- Oroa dig inte, du kommer att kompensera dom där stegen på annat sätt innan den här kvällen är slut..


Varför är inte detta min verklighet varje kväll? Då skulle min bakdel inte vara som en världsdel.

Uppgivenhet

Vilken fantastisk känsla att gå iväg till jobbet med inställningen om att bara överleva natten. Känt ett tryck över bröstet som kommit och gått under flera veckor, tappar extra mycket hår, inte kunnat stoppa gråten på jobbet igår. Går iväg med röda ögon idag med total avsaknad av energi.

Välkommen till ett landsting med besparingskrav. Med personal som går på knäna, som vill så mycket men som hinner så lite. Ja välkommen till sjukhusen om du blir sjuk, vi ska försöka ge dig vård, om vi hinner..

Kom..

Solen strålar in genom fönstret och mina tunna linnegardiner. Det känns på något sätt som att solen letar efter mig, som att den skiner in genom mitt fönster för att på något sätt skänka mig tröst och sinnesro. Som att solen känner på sig att min energi saknas. På något sätt lyckas den. Solen värmer liksom den mjukaste smekningen mot min hud. Jag känner en iver efter att få sitta i fönstret med min kaffekopp i handen och andas in våren. Känna hur alla dofter från Vita bergen letar sig in i mitt sinne, sprida sig i mitt rum. Få dofter är så magiska.

Som det där att gå hem en sen sommarnatt, eller en tidig morgon. När luften är som klarast, när alla dofter framträder som bäst. När solen lyser över öde gator och hustak, när lugnet fortfarande ligger över staden som sover och fåglarnas kvitter hörs utan konkurrens. Den doften och känslan slår mig alltid med förförelse, starkare än en drog fyller den mina sinnen och lämnar mig med ett obeskrivligt lyckorus.

Kom och sitt där i fönstret med mig, värm min hud på samma mjuka sätt som solen. Kom så lever vi.

Vänskap

Fick ett mail innehållande endast ett tecken.

Ett hjärta.

Kärlek!

Tjugoen dagar

Från klockan 20 ikväll och tre veckor framåt är Stockholm inte lika vackert. En god vän lämnar Sverige för Etiopien. Jag är avundsjuk men mest ledsen för min egen skull över att inte få skratta och mysa med denna underbara människa på tjugoen dagar. Det är nyttigt att sakna, har jag hört. Men just nu känns det tomt när han försvinner. I don't like it.



Erik, ha en fantastisk resa. När du kommer hem är våren här, då möter vi den tillsammans.

Olustig dröm

Jag vaknade med fullständig panik. Glad över att allt var en dröm men med kroppen fylld av missmod. Att drömma att en återfunnen vän dör tolkar jag som min egen rädsla att förlora honom på nytt mer än att det skulle innebära att han var i trubbel.

Men nu måste jag stå emot alla impulser att inte ringa för att höra hans röst och vet att han verkligen är okej. Jag vet att han mår bra. Men min lilla egoistiska sida vill gärna höra det med egna öron. Om inte annat kunde han väl känna i sitt undermedvetna att jag faktiskt sitter här och oroar mig och själv ringa, om inte annat för att säga Tjenare sötnos..

Ny dag

Att vakna av att en dreadlock killas på näsan, är en lite annorlunda upplevelse.

Men..dä ä fint dä.

Snödepression

Jag har varit otroligt lycklig över att vi fått en ordentlig vinter efter många halvdana vintrar. Barnen har fått möjlighet att busa i snön flera månader nu och det är något jag verkligen unnar dom. Jag tänker tillbaka på min egen barndom med pulkaåkning, stjärtlapp och spark på hala vägar. Längdskidorna stod alltid parkerade efter husväggen hela vintern, alltid redo för att användas. Korvgrillning i skogen med varm choklad, frusna näsor och rödrosiga kinder. Minns att vi gjorde en egen skridskobana i trädgården så jag skulle kunna åka skridskor även när jag inte hade möjlighet att ta mig till vår lilla sjö strax bredvid vår by. Det är varma minnen. Varma minnen som många barn i år fått chansen att skapa. Även dom barn som är uppvuxna här i Stockholm och sällan ges chansen att komma utanför tullarna.

Jag ser ut genom fönstret och möter synen av mera snö. Tunga snöflingor faller över Vitabergen och jag känner att det inte längre väcker samma lycka i mig som det brukade. Jag slås inte längre av hur vackert det är. Jag ser bara en vår som aldrig kommer, som hela tiden blir uppskjuten av mera snö. Jag ser snö som lägger sig tung på taken, isblock som bildas och innebär livsfara för allt som befinner sig nedanför när allt släpper. Jag undrar varför jag har en olustkänsla i hela kroppen, som att det är en helt annan tid av månaden. Men nej, tröttheten och olusten kommer från vädret. Trots att solen skinit idag som aldrig förr så har jag sovit. Jag har inte velat lämna sängen. Jag har haft det bra där, liksom inte varit redo att möta dagen.

Men nu är det dags att ladda om. Jag har en rolig kväll framför mig. Om än lite annorlunda. Det är snart dags att möta upp dreadlocken för lite pingisspelande på en bar. Jag tänker inte förlora denna gång, det gjorde jag sist. En gång är ingen gång, två gånger är början på en tradition. Dags att bryta den onda cirkeln. Tror han har vad som krävs för att häva min lilla depression. Fina män brukar ha den effekten på mig.