Vin och tisdagslyx

Hur kan man bli så onykter på två glas vin? Jag begriper det inte. Jag står oförstående och förvånad över hur två glas vin kan göra mig så påverkad att ett glas vin till troligen skulle inneburit katastrof. Ibland får man vara glad över att ställena på Kungsholmen stänger vid tolv på natten. Eller var det klockan ett?

Jag har tagit en rejäl sovmorgon idag. Riktigt lyxigt men ångesten har nu kommit över mig att jag inte varit ute och njutit av det underbara vintervädret idag. Sådana här lediga dagar passar bäst för att vandra runt på Söder, upptäcka nya mysiga caféer och gator. Men inte denna dag inte, nej den har jag tillbringat i sängen, på msn, med att måla mina tånaglar röda, med att lägga ansiktsmask. Sånt där mys som ibland kompenserar en förlorad dag i solen på Söders gator.

Ikväll ska jag till Märsta. För första gången på över ett år ska jag åka till stället där det gäller att kliva av tåget från rätt vagn annars hamnar man utanför perrongen. Perrongen är nämligen kortare än vad tåget är. Jag var läskigt nära sist att missa allt, nån decimeter till och jag hade hamnat i gräset. Ikväll ska jag göra allt för att inte hamna i gräset, att placera sig i mitten av tåget borde vara en bra idé.

Vad jag ska göra i Märsta håller jag nog dock för mig själv, men jag lovar att den vackra natten ska fångas..

Gott Nytt År!

23 december

Jag tänder värmeljusen i dom vackra snölyktorna jag fick av en vän i födelsedagspresent. Vackra mönster av snöstjärnor sprider sig på väggen och i taket. Jag älskar dom där lyktorna, tycker dom är otroligt vackra och dom passar så bra ovanpå mitt vita klädskåp. Jag tänder värmeljusen på mitt nattygsbord och ljusen på soffbordet. Myskänslan sprider sig och jag får lite känning av att julen står för dörren.

Jag ser på klockan och mina tankar vandrar hemöver. Just nu är det julstök där hemma och julklappar ska slås in. Den ljuva doften av glögg sprider sig i huset och Maja, den sötaste av vovvar, njuter för fullt av att ha allt stök omkring sig. Hoppas hon saknar mig lite, att hon sneglar lite mot lillmattes dörr och hoppas på att jag ska komma hem till henne. Och vad jag önskar att jag kunde det. Jag skulle sätta mig på tåget direkt..

Men på torsdag eftermiddag är det jag som sätter mig på det där tåget. Då lämnar jag Stockholm för en dag och åker ut på landet för att fira jul med familj och släkt. Då ska Maja och jag ta en skogspromenad, underbart ska det bli.

Jag sitter här på sängkanten med en kopp te och skäms lite över min hemlängtan. Jag har trots allt en familj att återvända hem till, jag har folk att fira jul med. Det är inte alla som är så lyckligt förunnade, och kanske är det just en av dom människornas hjärtan som jag kan värma genom att gå till jobbet imorgon eftermiddag och sprida den glädje och värme som sig bör när det är jul.

Kanske får tomteluvan följa med mig till Södersjukhuset imorgon. Tomtemora Elin, det vore nåt det.

Under hans hud

vi ligger där
vända mot varandra
mitt huvud inburrat
i håret på hans bröst

hans hand
smeker min rygg
jag känner varje beröring
känner hans hjärta slå

våra ben
sammanflätade
närmare in under hans hud
kommer jag inte

jag vill komma n ä r m a r e
den tryggheten
är vacker
Han är vacker.

En annorlunda jul

När jag gick av mitt nattpass igår morse så var det bara att skynda sig iväg till tåget som skulle ta mig hemöver. Jag hade lite julkänsla i kroppen när jag satt där på tåget. Inte så konstigt kanske eftersom jag inte kommer att vara hemma på julaftonen i år. Första julen som jag inte firar på samma sätt som jag gjort hela mitt liv; med mormor, morfar, morbröder, moster, kusiner och familjen.

Min julafton i år kommer att firas med min underbara vän Magdalena och det är inte illa det måste jag säga. Hur den ska firas är dock inte klart men troligen blir det besök i någon kyrka på julaftonsmorgon och sen lite julmys. Klockan två kallar Södersjukhuset och S:t Göran på oss. Då ska vi göra vårat bästa för att sprida julstämning till dom patienter som inte har sån tur att dom får vara hemma under julen. Lite mysigt ska det bli att tillbringa julaftonskvällen på jobbet, även om jag kommer att sakna alla här hemma.

Pappa och jag har en tradition inför varje jul och denna tradion är dom viktiga och obligatoriska köttbullarna på julbordet. Pappa och jag ansvar för köttbullstillverkningen i detta hus till julen. Jag rullar och pappa steker. Pappa dricker alltid julöl, det ser så gott ut men jag har inte förstått mig på det där med öl än så jag skippar den. Måste säga att dom blev ovanligt goda i år. Dessutom är det så vansinnigt gott med köttbullssmet, skulle kunna äta ett kilo köttfärs utan problem. Kanske magen inte skulle uppskatta dock så jag låter bli.

Julmusiken ekar i öronen och mamma far runt med dammtrasan och varje liten vrå ska städas. Jag tänker lite i smyg att det är skönt att ha min egna lilla lägenhet som jag inte behöver städa mer än vad jag anser är nödvändigt. Jag har aldrig haft något emot lite damm. Tror endast det är sunt. Ja ett annat ord för såna som mig är latmask, men med det vill jag inte ha sagt att jag aldrig städar för det händer faktiskt. Däremot lever blommorna ett tuffare liv i min närhet. Har lite dåligt samvete över dom där gröna stackarna som alltid förr eller senare får gula blad och sen är slutet nära. Jag suckar alltid och tänker att jag kommer att bli en dålig fru.

Denna helgen har jag boat in mig i mysbyxorna, glöggen finns nära tillhands, choklad äts och jag myser i mängder. Sovit har jag också gjort. En hel del. Latmask och tröttmössa får man vara runt jul, det är i alla fall min åsikt. Om ändå snön kunde falla..

Luciamys

Sitter här i soffan med min varma stickade tröja, mina sköna söta duntofflor och med datorn i knät. Bredvid mig står en mugg med varm choklad, grädden på toppen har sakta smält ner och det som nyss såg så väldans onyttigt ut ser nu lite mindre onyttigt ut. Det är lucia idag, eller rättare sagt det var lucia idag, nytt dygn har startat och tredje advent står för dörren. December rusar fram likt en stressad kanin på jakt efter sina salladsblad och snart är jul och nyår ett faktum.

Jag har haft en fin lucia. En mycket fin men trött lucia. Vaknade imorse efter en timmes sömn och pallrade mig med tunga ben till jobbet. Direkt när jag kom dit så möttes jag av det faktum att det var lucia idag vilket jag helt förträngt. Några duktiga ungdomar lussade för våra patienter som väcktes av sång, lussebullar och glögg. Jag smygtittade på en tant som satt på sängkanten i adventsljusstakens sken och åt en lussebulle och drack kaffe. Det såg så mysigt ut att jag inte kunde göra annat än att stå där med ett stort leende.

Det visade sig att det var den mysigaste lucian hon haft på åtta år. Vad det värmer att höra sådant. Hon får med sig ett vackert minne från hennes tid på avdelningen och kan åka hem med ett lätt hjärta och ett lätt sinne. Inne på damsalen började surret och skratten ekade i korridoren. Alla var på gott humör och en glädje spred sig på avdelningen. Det är något visst med dessa dagar, på något sätt är dessa dagar så mycket fyllda med glädje, och glädje på ett sjukhus är obeskrivligt värdefullt.

Tyvärr har jag dock sovit bort kvällen. Min dygnsrytm är inte som den ska och efter att ha jobbat natt tidigare i veckan så har jag inte riktigt lyckats vända dygnet tillbaka. Så idag blev det en chock för kroppen att tvingas vara uppe på dagen fast natten varit sömnlös. För en liten stund var jag glad över att ha lyckats vända dygnet tillbaka när jag fick veta att jag ska jobba natten mellan söndag och måndag. Alltså känns det inte som någon överdrivet stor idé att hålla den rätta dygnsrytmen igång. Nu är jag pigg. Så där pigg så jag skulle kunna ge mig ut på stan och dricka ett glas vin eller två med någon vän.

Men jag har det ganska bra här i min soffa, med min varma choklad. Som förövrigt snart är urdrucken.

Min bubblande verklighet

Ikväll när jag gick hem från jobbet bubblade ett lyckorus till i mig och jag fick ett stort leende på läpparna. Jag gick här på en vacker gata på Söder, tittade upp mot himlen och såg flygplanet komma in emot Bromma och insåg att jag verkligen lever min dröm. Det som förut bara fanns i min fantasi är nu min verklighet. Det har gått tre månader sedan jag lämnade Västerås men ännu kommer såna här små ögonblick över mig och jag känner mig som en fnittrig nykär fjortis. Jag är kär i mitt Söder, jag är berusad av Stockholms skönhet om kvällen, jag älskar att gå på dessa gator där så många har vandrat innan mig.

Varje dag går jag till ett arbete jag älskar. Jag får jobba med människor och se deras leenden, möta deras sorg och lindra deras oro. När jag får tillfälle blickar jag ut över Årstaviken och njuter av den fantastiska utsikten. Det var länge sen jag såg helikoptern sänka sig på landningsplattan och ser fram emot i vår när det blir högtrafik från skärgården. Jag har nya arbetskamrater som jag trivs otroligt bra med, som är härliga och goa människor. Lika galna som jag. Att gå till sitt jobb och skratta från hjärtat varje arbetspass är något jag önskar vore alla förunnat. Värmen sprider sig och det omöjliga blir plötsligt möjligt. Och jag som var rädd för att bli ensam, tänk vad oro kan vara obefogad ibland.

Jag har det bra här, men nu saknar jag snön. Jag saknar den stickade mössan och promenaderna om kvällen med snön som stilla singlar ner och knarret från stövlarna när jag går gatan fram. Men något säger mig att snön snart kommer att överraska mig..

En speciell födelsedag

Jag tycker om känslan av att göra mig fin för någon, att få känna mig sexigt och kvinnlig. Att använda min lyxiga duschtvål och smörja in mig med hudkrämen som doftar förföriskt gott, medveten om att just den doften får honom att sniffa mig extra länge på halsen och trycka mig tätt intill sig. Jag älskar min lätta parfym som inte doftar för tungt, som bara doftar mig.

Dom vanliga strumpbyxorna fick vila och stayupsen kom fram ur underklädeslådan. Den klassiska svarta klänningen med urringningen som förstärker bröstens kontur blev klädvalet för kvällen. Jag vet hur mycket han tycker om mina bröst. Likt en liten pojkes iver över sin finaste leksak. Jag tycker om han blick som äter upp mig, hans blick som avslöjar att han klär av mig i tanken.

Mina blonda lockar faller ner över axlarna och jag ser mig själv i spegeln. Jag ser ut som ett troll, ett blont yrväder med ett riktigt burr. Men det är jag, det är halva mig, mitt hår. Mitt hår avslöjar min personlighet, den busiga sidan av en tjugosexårig kvinna med en stark sexualitet och en stor lust till livet.


Igår levde jag för skratten och värmen, i natt levde jag för lusten, under morgonen njöt jag av närheten. Ikväll sitter jag med ännu en fantastisk upplevelse i mitt numera ganska fascinerande liv och ser på den vackra buketten tulpaner som står på mitt bord.

Dessa dagar är jag lycklig.

Sonett to Elin

Elin, the woman of my dreams
now you are twentysix years old
but still the same, so it seems
endless love and a heart of gold

A crazy mind and a caring heart
you're a friend to count on for better or worse
to count your virtues where would I start
guess it´s enough, to say you´re a nurse

You're beautiful in every single way
Eyes like diamonds in the sky
A smile that melts my heart away
You seduce me, no wonder why

You're really sexy; everyone could see.

But still, you are an angel to me...


Tack Janne...

Godnattvalsen

Lyssna på Godnattvalsen och tänk på mig..

Jag visste direkt vilken sång han menade då Ainbusk julalbum I Midvintertid är vad som spelas om och om hos mig så fort 1:a advent står för dörren. Jag minns hur jag lyssnade på den sången med helt nya öron den där dagen i december förra året. Uppkurad i soffhörnet lyssnade jag på orden och tog dom till mig på samma sätt som han gjorde när han lyssnade till denna vackra sång om bestående vänskap.

Detta kunde lika gärna ha varit julen 2006, eller julen 2005, eller julen innan dess. Vår historia går många år tillbaka. Men hans varma känslor för mig bedyrar han extra runt juletid. En påminnelse om kärlek som aldrig blev, om ödet som ville annorlunda och det som var meningen att aldrig vara. Han säger att han är kär, att han alltid kommer att älska mig. Hur tar man in något sådant? Ska jag förminska hans känslor, förneka dom? Ska jag ta åt mig? Ska jag låta det göra mig starkare som människa? Vetskapen om att han sitter där många mil bort och villkorslöst älskar just mig?

Nu hör jag åter orden fylla mitt rum i mörkaste december. Han når mina tankar och värme fyller min själ. Jag hoppas att han vet att jag tänker på honom med värme, att jag alltid tänker på honom med värme. Och på något sätt känns det som att denna vackra sång är vår, att den alltid kommer att tillhöra oss. Det som var vackert men aldrig blev vi.

Skall gammal vänskap få förgås när vänner skiljas åt
Nej, den skall leva och bestå vart vi gå på livets stråt
För vänskap som består,min vän, så länge hjärtat slår
För allt som var för längesen och för vänskap som består

Så du ska alltid finna mig så länge hjärtat slår..

Insikt

Mitt smått spralliga beteende märks tydligt på jobbet vissa dagar och idag kunde en kollega inte hålla tyst.


Elin, du har inte bara en vanlig bokstavskombination som ADHD. Du har hela jävla alfabetet!


Tack Peter.

Kärt återseende

Snart har det gått åtta år sedan vi stod där på studenten och var dom lyckligaste tösabitarna i hela världen. Vi var så säkra på att snart ses igen. Inte skulle väl vi gå åt varsitt håll och förlora kontakten? Den kvällen grät jag. Jag grät när jag på efterfesten insåg att vi kanske inte skulle se varandra så mycket i framtiden, att livet nu skulle föra oss till olika delar av landet och att det var då livet började.

Ikväll sågs vi för första gången på många år. Så vacker hon var när hon kom gående. Precis samma tjej som jag kände en gång i tiden. Med samma humor, samma värme och samma skratt. Som vi har skrattat ikväll. Jag blev alldeles hes. Så glad jag blev när hon kontaktade mig när ryktet nått henne att jag flyttat till Stockholm. Tänk att åtta år kan passera men att tiden ändå på något sätt stått stilla.

Jag värderar såna relationer. Faktiskt så har jag ganska många sådana relationer där tid och evighet kan passera men när man väl hörs eller ses finns samma fina och värdefulla kontakt kvar. Kanske kan det vara en av anledningarna till att jag generellt sett är så dålig på att höra av mig till mina vänner. Jag lever i någon trygghet av att dom finns kvar. Men tar jag dom för mycket för givet?

Kanske dags att avge ett löfte, att ta upp telefonen och ringa mina älskade vänner lite oftare. Jag vill ju att dom ska veta att jag tänker på dom.

Trollskogen

Snön knarrar under mina fötter. Luften är kall och det blåser på mina bara kinder. Äntligen är årstiden här då jag fritt kan strosa runt i skogen med hunden utan att behöva oroa mig för att en orm ska överraska mig på stigen. Jag tycker om det lugn som skogen kring min barndomsgård ger mig, den där friska klara luften och suset som hörs mellan träden. Tyst, fridfullt.

Maja springer i förväg, ivrig över att sniffa på allt som döljer sig längs stigen. Hon är lite som sin matte, eller också är det jag som är lite som Maja. Båda har vi en svaghet för det där sniffandet. Alla härliga dofter som vår värld är försedd med, doften av människor, doften av nybryggt kaffe som sprider sig om morgonen, doften av dom vackra rosorna som står på bordet, doften av livet. Men framför allt skogen..skogen doftar underbart såsom doften från havet.

Snön hänger på grenarna och solen letar sig fram mellan träden. Det är något trolskt med att vandra i skogen. Jag kan inte låta bli att fundera vilka som har vandrat på den här stigen innan mig, vilka som kommer att vandra här efter mig. Vilka djur finns i närhet? Kanske sitter det en hare lite längre bort där bakom stenen, kanske gömmer sig ett rådjur längre fram på stigen.

Jag upplever det som att jag lånar skogen av djuren för en stund. Där besöker jag deras värld på deras villkor. I den värld där dom får leva sitt eget liv, en värld där människor inte skall göra dom någon ont. Jag smyger fram där på stigen och är evigt tacksam att jag har tillgång till denna plats, att min älskade Maja får springa fritt som sniffa på varenda liten kotte hon ser. Att vi båda får njuta av denna klara luft.

För mig är den här skogen som jag är uppväxt med runt hörnet magi.

Varm novemberkväll

När får jag se dina vackra lockar igen?

Denna kalla och mörka novemberkväll får plötsligt en speciell värme över sig och jag ler..

En regnig tisdag

Jag gäspade min ST-läkare i örat idag. Högt och ljudligt. Helt omedveten om vad jag höll på med.

-Du är så spontan! Jag gillar det med dig!

Ja, men man behöver ju inte vara oförskämd. Jag var inte så uttråkad som jag lät, jag var bara trött.

Carpe Noctem

Novembernatt med utsikt över Riddarfjärden
Hötorgsskraporna som lyste rött
glädje blandad med iver
lust blandad med nyfikenhet
K å t h e t

Två själar på jakt
efter att fånga natten

Carpe Noctem

Och bara himlen såg på.

I ögon jag trivs

Jag tycker om hans leende när han ser på mig,
hans iver att visa mig Stockholm från Skatteskrapans topp,
sättet hans hand sökte min i vimmlet

Jag tycker om hans blick som får mig att känna mig vacker

Vad säger mina ögon när jag ser på honom?

Vad är du nu för mig?

Du sårade mig den där gången
jag sa att jag förlät
jag försökte verkligen
men såren fanns kvar

Du sårar mig igen
såren blir djupare
denna gång
får du mig att tvivla på
att vår vänskap

någonsin

e x i s t e r a t


Vad är du nu för mig?

Säg mig kära du

Vems famn får jag finna styrka i när jag går s ö n d e r ?

Svara mig, kära du..

En trolsk syn

Jag såg på långt håll hur ångorna steg från Zinken. Jag närmade mig nyfiket, det var som jag hoppades. Zinken förses med is inför bandysäsongen. Jag gick längs med Ringvägen förbi hela planen, kunde inte se något för det höga staketet men sen kom jag till grindarna. Det jag såg var något så förtrollande vackert att jag tappade andan. Sättet den vita ångan täckte hela planen, sättet strålkastarna förstärkte detta magiska skådespel.

Förtrollande, trolskt, magiskt. Ikväll såg jag något fantastiskt. Och vetskapen om att den stundande bandysäsongen och den varma chokladen finns inom räckhåll, ja det var den härligaste insikten ikväll.

Situation Stockholm

Plötsligt stod han bara där, denna man med en sorgsen blick. Hans andetag speglades i den kalla luften och han trollband mig med sin blick. Dessa ögon som berättade så mycket, dessa sorgsna ögon som avslöjade att han ville fly. Han ville inte stå där, han ville inte vara där.

Jag kände i min ficka som endast innehöll ett VISA-kort och ett SL-kort. Jag ville köpa alla hans tidningar, köpa dom av honom så han inte skulle behöva stå där ute i kylan när kvällen var så mörk och kall. Jag ville att han skulle få gå hem och dricka varmt te i sin varma lägenhet under sitt varma täcke.

Men det är min tillvaro inte hans. Den varma lägenheten, det varma teet och det varma täcket. Det är jag som har en varm lägenhet som väntar på mig. Jag ville köpa alla tidningarna av honom, men när jag kom tillbaka var han inte där. Jag ville ta honom bort från kylan, jag ville låta honom fly. Fly bort från allt, fly bort från denna Situation Stockholm.

Verkligheten är inte vacker. Den är hård och kall. Den är sorgsen.

En hälsning

Jag kan inte längre vara Elins vän. Inte nu, inte än. Jag kan inte höra av mig till henne. Det går inte. Inte efter allt som hänt. Hur mår hon? Har hon det bra där i Stockholm? Är hon lycklig? Hälsa till henne..

Jag vet att du inte längre kan ha mig där. Jag vet att vi gjorde allt komplicerat. Jag vet att vi skulle göra allt komplicerat igen. Men jag saknar dig. Jag saknar din vänskap. Jag saknar ditt leende och dina glittrande ögon när du ser på mig. Jag saknar dig ibland så det gör ont.

Jag vet att du saknar mig, jag vet att du tänker på mig. Vi drogs mot varandra likt två magneter, två själar på jakt efter ruset. Samma svagheter i livet, samma drivkraft. En ekvation som vi visste var destruktiv, en ekvation som skulle såra.

Jag älskade dig då min vän, jag älskar dig nu. Jag älskar dig för alltid med samma nyans som av den rödaste röd. Alltid.

Mysigt mörker

Solen sken så fridfullt vackert över Årstaviken idag och jag längtade tills det var dags att lämna sjukhuset för en promenad hem i den friska luften och suga åt sig av dom helande solstrålarna. Jag njuter för fullt av hösten och just dessa dagar när solen skiner är så underbara, som balsam för själen.

Det jag inte riktigt hade med i planeringen var att mörkret inträffar en timme tidigare nu för tiden och solen hunnit försvinna innan jag lämnat sjukhusluften mot den friska luften utanför. Nu är hösten kall, nu värmer inga solstrålar i ansiktet när man går hem på eftermiddagen. Nu väntar endast mörker.

Men det är faktiskt ack så mysigt det med, det får jag nog lov att säga.

Höstrusk på Söder

Jag har tillbringat den här helgen ensam. Det har varit självvalt och därför är det inte så synd om mig men just nu är jag ensam, och jag tycker faktiskt synd om mig själv. Detta måste innebära att jag bara tror att jag vill vara ensam men i själva verket blir jag en närhetstörstande och rastlös varelse när jag inte får utlopp för min sociala och fysiska sida. Enda kontakten med vänner har varit genom telefon och msn. Uppenbarligen så räcker inte detta.

Jag har dock fått mycket gjort den här helgen och att inte vakna med alkoholens efterdyningar har varit ett skönt inslag. Klädskåpet är nu färdigbyggt, mitt lilla badrum är tillpiffat och all tvätt i denna lägenhet har blivit tvättad. Dom där förbaskade flyttlådorna står dock envist kvar men nog ska jag väl lyckas få bort dom också så småningom. Men inte ikväll.

Jag tog en promenad ikväll på dom blöta gatorna efter att regnet avtagit. Gick Tavastgatan bort, svängde ner på Bellmansgatan där livemusik ekade från Bishop Arms och jag kunde inte låta bli att önska att jag satt där inne med en kall öl i handen och fick njuta av musiken. Jag log och gick och vidare ut på Hornsgatan. Götgatan var som vanligt full av liv och jag insåg att jag rör mig mer på den gatan när jag har alkohol i kroppen än när jag är nykter. Kände mig lite skamsen av detta faktum men tänkte att jag har tid att ändra på det.

Regnet hänger i luften över Söder ikväll. Jag saknar regnsmattret mot fönstret och blåsten utanför. Jag vill krypa upp i soffan med en kopp söderte, tända ljus och gosa in mig i famnen hos någon speciell. Det är så en söndagskväll ska tillbringas. Inte ensam i soffan med datorn i knät.

Vacker ensamhet

Ögonen föll på nattlinnet som hängde där i klädskåpet. Undrar om jag någonsin använt det. Jag är en sådan person som envisas med att sova naken. Troligen har det bara hängt där på sin silkesklädda klädhängare och väntat på att någon gång få lämna garderoben och följa med mig ner i sängen.

Ikväll tog jag fram det. Lät nattlinnet lämna tryggheten på den silkesklädda hängaren och lät det istället klä min kropp, eller rättare sagt delar av min kropp. Silkigt, glansigt och svalt. Det kändes mjukt mot min hud och för en stund så kände jag mig kvinnlig. Ja, nästan sexig.

Jag såg mig i spegeln. Magen skymtade under linnet, brösten fyllde ut och stramade åt det tunna tyget, höfterna framhävdes och mina former gick inte att dölja. Kanske var jag inte den vackraste jag kunde vara ikväll. Men jag kände mig vacker.

Till vilken nytta egentligen. En ensam kväll som denna.

...

..och aldrig har du varit så vacker
aldrig har du doftat så gott
som när du kysste mig ömt
den där kyliga morgonen
du sa farväl..

Hur doftar du nu?

Effektiv kväll

Det jag hade planerat idag efter jobbet var att bygga klart mitt vita vackra klädskåp som jag köpte i samband med min flytt. Själva skåpet står där och är nästan klart, det är bara två lådor som fattas. Tycker jag borde klara av att bygga dom där lådorna själv, utan hjälp. Så idag skulle dom alltså ordnas till. Gott så.

Kom hem. La mig i sängen för att titta på en dokumentär. Somnade innan huvudet hann landa på kudden och vaknade fyra timmar senare. Hela kvällen har gått och mitt vita vackra klädskåp står där precis lika halvbyggt som det gjort under en månads tid. Jag tror att bara tanken av att behöva skruva ihop dom där lådorna gjorde mig mentalt utmattad.

En riktig tröttmössa är vad jag är.

Med hjärtat som insats

Jag spelar fortfarande rysk roulette.


Hur det går?

Jag lever än.

Lundell och jag

Varje dag jag går utanför min port passerar jag Ulf Lundells gamla bostad. Jag kan inte låta bli att sörja att han sedan flera år tillbaka inte längre bor där. Troligen var det i den lägenheten han skrev Baby om morgonen, om planen som går in emot Bromma. Nu är det jag som hör dom där planen istället, men visst hade det varit mysigt om vi båda blivit väckta av just det där planet som lät lite mer än alla andra, som lät som att det tänkte parkera i vardagsrummet och får en att lämna drömmarna och vakna till en ny dag.

Tänk att kanske möta Ulf på Konsum i grönsaksdisken eller i kassakön. Det skulle varit charmigt. Jag hade tyckt om att ha Ulf som granne. Kanske hade Ulf tyckt om att ha mig som granne. Troligen hade han känt sig obekväm av den blonda individ som stirrar på honom på Konsum och gör tafatta närmandeförsök som resulterar i omkullvälta tidningsställ eller söndermosade tomater. Jag kan tyvärr inte ta hänsyn till Ulfs känslor, ibland måste man få vara lite egoistisk.

Klart Ulf skulle vilja ha mig som granne. Jag menar, vem vill inte det, egentligen? Trots mitt stirrande och min fumlighet.

21-07

Jag är lite aningens trött ikväll. Eller kanske inte så lite, jag är lite mer än lite trött. Jag ser på min kudde och täcke med något drömmande i blicken. Vill krypa ner, gosa med kudden i min famn och bara vänta att sömnen ska fånga mig. Kanske skulle jag drömma om en höstpromenad genom stan. Kanske om något lite mer censurerat, det vore mysigt.

Men det blir inget av med det. Om tjugo minuter måste jag bege mig iväg för att tillbringa en natt på sjukhuset. Inte får man vara trött när man ska rädda livet på människor inte. Trodde jag skulle behöva genomgå ett hjärtstopp en timme in på mitt pass natten som var, men det var falskt alarm. Jag är glad när mina patienter beslutar sig för att hålla sig lugna, och inte skrämmas sådär. Adrenalinpåslaget när larmet går kan man dock inte ta miste på.

Jag har druckit 73 koppar med starkt kaffe ikväll. Jag hoppas att det hjälper. Om inte annat kommer jag att bli rejält kissnödig. Nu orkar jag vara syster Elin hela natten lång.

Tjo!

Höga insatser

Kanske vet du hur mycket
jag saknar
din nakna hud
mot min

Dina händer på
mina höfter
du djupt
i mig

Kanske saknar du
min hud mot din
min värme
som omsluter
dig

Höga insatser
farligt spel
denna gång
är jag
förberedd

Denna gång
är jag
r e d o .

Fjortisbeteende

Jag hade en sån där riktig fjortisfylla i fredags. Det är inget jag är stolt över men man ska erkänna sina svagheter har jag hört. Jag är inte så charmig som många tror, jag har mina svaga sidor. Som i fredags ungefär. Tydligen kan man vara precis lika full på Café Opera som man var i tonåren med en flaska hembränt en fredagskväll. Jag väljer att skylla att på Mr Pink. Jag hade nämligen läget under kontroll innan han kom. Nu låter det som att jag skyller ifrån mig här, vilket jag också gör, men på något sätt fick han mig obeskrivligt full. Tur att han verkar tycka om mig ändå. Lite i alla fall. Det är väl sånt vänner gör antar jag, förlåter och tar hand om varandra i mindre lockande situationer. Som när min mat från 7eleven kom upp.

Lördagen tillbringade jag i sängen. Eller rättare sagt, jag orkade förflytta mig från Vasastan hem till Söder, men sen var all ork och energi slut. Kändes som att slutet var nära och tyckte jag såg ljuset i slutet av tunneln. Troligen var det dock solen som sken rakt i ögonen men det kändes som att det var ett tecken från ovan. Efter att ha sovit i nästan ett dygn insåg jag att jag skulle överleva och var fast besluten för att inte låta hela denna helgen bli lidande för mitt fjortisbeteende i fredags.

Idag har jag ätit massvis med onyttig mat och fikat med Mr Black. Illamåendet hade givit med sig och jag kunde skratta utan att känna mig svimfärdig. Tur att han också tycker om mig trots mitt fjortisbeteende. Lite i alla fall.

Nu dusch, sen film. Är nog inte helt återställd än.

Dikten om mig själv

Vissa har tydligen lite för mycket tid över på jobbet på fredagseftermiddagar. Men håll med om att det är ett sant mästerverk min vän fått till. Men sista raden kan ju tas med en nypa salt. Och kanske vissa av dom andra raderna också.


Elin denna lilla chokladpralin, henner får du sätta på om du fyller henne med vin

Om man med henne vill socialisera, får du nog charma lite mera

En underbar tjej som denna lilla flicka, ger alla kåta killar ofrivillig hicka

Men tro nu inte att du har en chans, först måste du bjuda upp till dans

Låta henne få se dina avancerade steg, för hon är inte imponerad över ditt kneg

Det är ditt hjärta därinne, som kommer att smälta hennes sinne

Gör nu alla dessa saker rätt, så faller hon lätt som en plätt

Dagen efter är frukost något som du fixar, och skötte du dig bra, så kanske hon med ett återbesök dricksar

Nog för att hon är blåögd och lite gulligt naiv, men när du hennes hjärta vunnit så väntar ett underbart liv

Vårda denna ömma själ väl, så slipper du känna dig som en klubbad säl

Den dagen hon sen ger sig till dig, skicka då en check som tack till mig!


Skrivet av: Anonym man som vill tänka på sin image.

112

Det förföriska ljudet kom närmare och närmare. Jag skyndade till patientmatsalen och tryckte näsan mot fönstret som en nyfiken liten barnrumpa. Helikoptern närmade sig landningsplattan och jag kände hur min hud knottrades. Trädkronorna böjde sig för lufttrycket och ögonblicket efter att den landat hoppar en sjukvårdare ur helikoptern utan den minsta vetskapen om att jag stod där innanför ett fönster och såg på allt med avund krypandes i kroppen.

Hela jag ville bara klättra ut genom fönstret och ner på den där helikopterplattan och klamra mig fast vid denna underbara maskin. Det där är min dröm; att få flyga och att få vårda. En dröm som blir få förunnad. Jag romantiserar inte yrket på något vis, jag vet att det är psykiskt och fysiskt tufft, en riktig utmaning. Men det är en del av charmen, att få utmana sig själv, att få göra en insats, att få möta glädje och sorg i extrema situationer.

Många års yrkeserfarenhet återstår innan jag är redo för dessa utmaningar men en dag kanske jag kommer dit, med lite envishet och en aning tjurskallighet. Kommer jag en dag att få sätta mig i en vanlig ambulans kommer jag att vara den lyckligaste tösen på planeten, men kommer jag att få flyga, ja då finns det inget i världen jag inte klarar av.

Jag lever just nu min dröm, men jag har underbara drömmar som väntar..

Doften av det förflutna

jag var tvungen att smaka
det smakade gott
det smakade som jag minns det

u n d e r b a r t

vattnet sköljde bort hans kyssar
han doft försvann från min hud
nu endast känslan kvar

jag vill ha mer

Fan.

Bruten tystnad

Ett mail kommer. Min tillvaro skakas om. Många märkliga händelser har förgyllt min tillvaro på senare tid men varför d e t t a ? Frågandes sitter jag och läser orden på min dataskärm. Om och om igen. Vrider och vänder på orden men trots allt så står dom där dom står. Det bubblar i mig, spänning blandas med irritation.

Det ruset som liknas vid en drog som jag saknat så länge, ska jag våga ge mig på jakt efter det fantastiska lyckoruset igen? Det ruset som så kallt avtog och lämnade mig skakande kvar med en abstinens som var värre än någonsin förr.

Kloka ord av vänner trängs i mina tankar. Våga chansa! Låt det va! Följ ditt hjärta.. Jag lägger mig i sängen, analyserar deras ord, känner efter vart jag har mina känslor. Till slut tar sömnen sitt grepp om mig, jag sover lugnt och jag vaknar med gott mod till en ny dag.

Jag vet vad jag måste göra, det får bära eller brista, men jag måste följa mitt hjärta..

Repeat i kvällen

Cold Play - Fix You

Utmanande nattbesök

Inatt kommer jag ha en tandgnisslande och flaxande karl bredvid mig i sängen. Dessa två egenskaper gör att det alltid är lite spännande och en riktig utmaning att sova bredvid denna filur. Lite som ett experiment över hur människor egentligen bär sig åt under sömnens grepp. Denna söta filur blev utrustad med en bettskena för ett par år sedan, men denna bet han sönder på oroväckande kort tid och sen brydde han sig inte om att skaffa en ny. Jag vill tro att det var dålig kvalité på den där bettskenan men jag är inte riktigt övertygad om det.

En vän sedan många herrans år tillbaka är i Stockholm ikväll och förlustar sig på något jobbarrangemang. Sen kommer han hit, antagligen med en aning ölodör, och ska ligga och snarka mig i örat. Då blir det tandgnisslande, flaxande och snarkande på en och samma gång. Jag måste förbereda mig för detta. Undrar just om te med honung är det bästa. Eller kanske en dubbel irish coffee med extra mycket whiskey. Jag tror på det senaste.

Det är en himla tur att han är söt min vän så jag kan inte bli arg på honom om jag ligger där sömnlös. Ska bli mysigt att gå ut och äta frukost imorgon och uppdatera varandra på vad som hänt sen sist. Sist vi sågs var när Lars Winnerbäck spelade på Zinken den där magiska kvällen i augusti. Då bodde jag 15 mil därifrån. Nu bor jag inte ens 5 minuter därifrån. Konstigt hur livet ändrar sig.

Ja vi har mycket att prata om imorgon, min vän och jag. Skoj ska det bli.

Kylig kväll

Mina fötter skriker på mig och undrar hur jag kunde vara så dum att jag slängde dom varma tigertofflorna i flytten. Dom är nämligen kalla nu. Dom vill höstmysa. Och höstmysa gjorde dom bra i mina otroligt charmiga tigertofflor. Så nu sitter jag här, med ett par kalla griniga fötter och lovar mig själv att imorgon ge mig ut på stan och köpa ett par mysiga duntofflor att strosa runt i här hemma. Sen ska vi nog vara sams igen, mina fötter och jag.

Min goaste Jenny

Älskade skrutta. Va jag saknar dig och va jag håller av dig! Jag lever min dröm men jag saknar dig varje dag. Min dörr står alltid öppen för dig, närhelst du behöver mig. För alltid är jag din vän.

Älskar dig!

Lundell Unplugged

Igår såg jag Ulf Lundell spela på Konserthuset i Västerås. Sedan i maj när jag köpte biljetterna har jag varit förväntansfull just inför denna kväll. Det var första gången på nästan femton år som jag såg honom live, sist med inte alls med samma entusiasm som igår. När jag var tolv år så var Uffe ingen annan än en skäggig gubbe som var upphovsmannen till vackra Öppna Landskap som jag älskade att sjunga på i duschen. Det var på en Gatufest i Enköping som han spelade då. Dessutom slog han upp ett jack i ögonbrynet med gitarren och blodet rann i ansiktet. Jag minns att jag tyckte det såg obehagligt ut och ville nog helst gå fram och plåstra om gubben där framme på scenen.

Det var med en mysig känsla i kroppen jag såg honom komma ut på scenen. Jag stormtrivdes. Det såg även han ut att göra. Vissa har varit tveksamma till att se Ulf själv där på scenen med endast en gitarr och sitt munspel. Jag har aldrig tvivlat på att han skulle fixa det där alldeles utmärkt och det fick jag bevisat för mig, jag bara satt och log, förtrollad och ivrig över att höra hans röst förstärkas av mikrofonen. Att dessutom höra honom berätta små mysiga anekdoter med sin lugna röst samtidigt som han klinkade på gitarren fick mig att vilja att kvällen aldrig skulle ta slut.

När Jag saknar dej spelades var jag tvungen att ta fram telefonen och ringa en vän. Den vän som lärt mig uppskatta Lundell och som fått mig att fastna för hans magiska sätt att använda orden. Baby om morgonen gav mig samma impuls och återigen fick vännen höra Uffe där han satt, med endast sin gitarr, sitt munspel och sin röst. Mitt sätt att säga tack till min vän och även sända ett litet grattis på födelsedagen.

Efter nästan tre timmar var det dags att lämna Ulf och värmen inomhus och ge sig ut i den kyliga höstkvällen. Det var med ett leende på läpparna och glatt nynnandes på Hon gör mig galen jag lämnde en fantastiskt kväll bakom mig, och klart jag önskade att någon drömde om att ha mig hos sig inatt, när jag gick och småfrös i höstmörkret. Ja kanske, vem vet..

Änglar, finns dom?

Jag slår ihop boken, reser mig upp i soffan och tar ett djupt andetag. Tårarna bränns bakom ögonlocket och jag bli förvånad över min starka reaktion. Boken jag håller i min hand heter Därifrån och Hit och är skriven av Ida Krogh. Boken handlar om hennes dotter Tuva och föräldrarnas vetskap om att ha ett barn som är döende. Fyrtio sidor in i boken har deras familj haft så många dåliga möten med sjukvården att jag blir alldeles mörkrädd. Först att dom inte blir tagna på allvar när lilla Tuva inte utvecklades som andra barn, men det som berörde mig mest illa var bemötandet av sjukvårdpersonal på vissa sjukhus. Där kom min reaktion och jag skämdes.

Fyrtio sidor in i boken klarar jag inte av att läsa mera. Inget gör mig mer illa berörd än när någon av mina kollegor har ett dåligt bemötande mot patienter eller anhöriga. I denna svaga utsatta position behövs trygghet och respekt. Vänliga ord och ett bemötande som inger tillit. Personalen kan vara kunnig, en sjuksköterska kan ha en otrolig medicinsk kompetens men om hon inte har vårdandet i sig, ja då är hon inte mycket värd i mina ögon. Ordet nonchalans ger mig klåda och ohövlighet ger mig kärlkramp.

Jag vill ha alla delar som sjuksköterska. Jag vill vara medicinskt kompetent, jag vill ha en god vårdrelation till mina patienter, jag vill att dom ska känna tillit till mig och minnas mig som en trygghet under deras tid i vården. Jag vill kunna, om ens för någon sekund, lindra deras sjukdomslidande genom att skänka dom trygghet och möta dom med en positiv uppsyn. En hand på axeln eller en lätt smekning över handryggen bekräftar att jag finns där.

Under tiden jag arbetade som vårdbiträde på ett ålderdomshem träffade jag min förebild bland vårdpersonal. Hennes namn är Annette och är en riktig eldsjäl. Hennes bemötande mot patienter och hennes ork att kämpa för dom äldre gjorde mig stum av beundran. Jag såg upp till henne och hon var för mig godheten personifierad.

När det blev klart att jag skulle börja läsa till sjuksköterska berättade hon för mig att den dag hon blev sjuk så ville hon bli vårdad av mig. Av mig! Hon sa att jag skulle bli en fantastisk sjusköterska med min positiva uppsyn och mitt sätt att bemöta människor. Jag minns hennes ord än idag och jag minns hur varm jag blev när jag stod där, rörd och tagen av hennes ord. Jag har tagit hennes ord med mig och försöker att tänka på dom när jag tvivlar på min egen kompetens.

Denna bok skildrar inte bara skrämmande exempel av sjukvårdspersonal utan även dom änglar som finns i svensk sjukvård. Ida beskriver denna personal på ett sådant fint sätt att jag endast kan känna stor tacksamhet över att dessa änglar finns. Jag blir så lycklig när hon beskriver hur dessa änglar får henne att känna sig, hur dom får Tuva att känna sig. Där empati och respekt genomsyrar mötet. Jag vill vara en av dom.

Låt mig aldrig blir så bitter att jag vänder mina patienter ryggen. Låt mig aldrig förlora förmågan att bekräfta och se. Låt mig fortsätta utvecklas för att bli den bästa sköterskan jag kan vara, en sköterska som gör skillnad, när någons liv är upp och ner.

Utan förnuft

Finns det kösystem för att få träffa dig? Kan man i så fall ansöka om köpass?

Hans ord gör mig fortfarande lika pirrig. Köpass för att få träffa mig? Hela min kropp suktar efter honom, jag är närhetstörstande, är inte bortskämd med beröring dessa dagar. Mitt hjärta skriker efter att få ge sin värme till honom, trots alla gånger det brustit. Jag är ute på djupt vatten här, vilket jag är medveten om. Ändå måste jag undersöka. Hur kan denna attraktion fortfarande vara så stor? Det är evigheter sedan vi träffades, ändå minns jag han doft. Hans underbara doft..

Jag är för nyfiken för att tänka förnuftigt.

Jag är fast. Och jag njuter.

Glädjerus

Jag gick från butik till butik, inhandlade det som behövdes för att kunna ordna det jag planerat. Jag blir så busigt lycklig över att få ordna saker för mina vänner, små överraskningar som förhoppningsvis gör dom glada. Små överraskningar som visar att jag tänker på dom, att jag är glad över att ha dom i mitt liv.

Jag passade på att köpa ett vykort över Söders höjder att skicka till min gamla arbetsplats. Berätta att jag saknar dom men att jag har det riktigt bra här i Stockholm. Att jag trivs på det nya jobbet, att gossarna är vackra och att vinet smakar bra. Så att dom inte glömmer bort mig, det kan jag ju inte tillåta.

I snart tre veckor har jag bott i Stockholm och jag stormtrivs. Det enda som stör mig just nu är att jag varit tvungen att vara inomhus när vädret är som vackrast. Då vill jag bara ge mig ut. Jag vill ge mig ut och utforska Stockholm under en blå himmel där solen speglar sig i vattnet. Jag vill njuta av höstluften och känna hur energin tar plats i min själ.

Värmen från hans kvarter fortsätter att sprida sig till min gata. Det är med ett litet leende jag somnar om kvällarna, medveten om att vi närmar oss varandra. Tankarna på att få smaka på hans honungssöta läppar, känna hans händer på mina höfter och åter ha honom nära får mig att rysa. Det förtrollade mig då, det förtrollar mig nu.

Jag är lycklig dessa dagar.

Oh Boy

Miss Li. Vilken härlig energi hon har den där tösen. Och hon sjunger orden som trängs i mitt huvud just nu. Livet är just nu inget annat än helt fantastiskt.

You really turn me on boy..

Äppelviken

Runt lunch idag satte jag mig på tunnelbanan till Liljeholmen, därifrån tog jag spårvagnen vidare till Alvik och Nockebybanan för att slutligen stiga av spårvagnen i ett höstlikt Äppelviken. Jag knallade upp bland husen, gick förbi det charmiga lilla caféet som ligger vid Alléparken. Det var flera månader sen jag satte min fot i Äppelviken, då blommade träden och syrenerna doftade fantastiskt, nu kände jag kylan bita i kinderna och höstluften var ett faktum med alla höstdofter därtill.

Äppelviken såg ut precis som jag mindes det. Under flera månaders tid så har trottoarer och gator varit uppgrävda av någon anledning. Jag är på tok för oteknisk för att veta vad alla dessa gropar och gångar är till för men jag antar att det handlar om någon form av kabeldragning. Den gata som i maj var uppgrävd hade nu fått tillbaka sitt ursprungliga utseende, men arbetet har fortsatt på andra gator. Grävmaskiner och andra firmabilar envisades med att trängas med mig där jag gick med stora ögon.

Det var en speciell känsla att röra sig ensam i dessa kvarter. Dom vackra fönster som förut tillhörde honom, där ljuset alltid var tänt, dom tillhör nu någon annan. Den lilla gräsplätten utanför ingången där vi stod och lyssnade på när hyresvärden spelade Drömmen om Elin på dragspel på takterrassen är nu inte längre för oss att trampa runt på. Eller den tidiga morgonen när gitarren försvann med ut på gatan och grannarna fick ett annorlunda uppvaknande. Minnena får mig att le.

Jag försvann in på en liten gata där jag endast rört mig en gång tidigare. Äppelträden står på rad och dom charmiga villorna trängs bredvid varandra. Detta idylliska område gör mig alldeles varm inombords trots den kalla luften. Jag tar fram min kamera och fotograferar där jag går gatan fram. Så vackert och fridfullt. Här är man så långt ifrån storstadspulsen man kan komma, ändå har man den runt hörnet.

Jag har trivts bra dom stunder jag har varit i Äppelviken, den delen av Stockholm kommer alltid att vara speciell. Jag kan gå varenda gata i Stockholm, utforska varenda gatsten på Söder och göra stan till min egen. Men Äppelviken min vän, den platsen är för alltid din.

Lika som bär

Har under en längre tid reflekterat över en sak på Aftonbladets hemsida. Där finns en liten annons om nyfödda bebisar och på bilden visas en urcharmig bebis med en mössa på huvudet. Nu råkar det vara så att denna söta bebis inte endast är en söt bebis utan det är en kopia av Tusenbroder. Tusenbroder är naturligtvis exakt lika söt. Se själva.

Är dom inte vackra så säg! Nu kan bebisens föräldrar se hur ungen kommer att se ut vid livet runt 30. Skäggväxten är det ju inget fel på. Inte sängkammarblicken heller.

Detta blir bra.

Längtig

Det plingar till i datorn och hans namn blinkar på skärmen. Varje gång får jag ett fånigt leende på läpparna och jag blir barnsligt sprallig. Minnen från förra sommaren når mig. Minns hans händer, hans läppar. Minns dom glada varma ögonen som gjorde mig knäsvag.

Ge mig det där igen..

Ord som ej är till för att läsas

Jag var tillbaka på den plats där jag för exakt ett år sedan vandrade runt med Honom och var den lyckligaste tösen i hela universum. Ett år har gått sen den där underbara dagen när jag njöt av att bara vara hans. Ett år har gått men idag drogs jag tillbaka och alla känslor bubblade upp inombords. Jag kände sorgsenhet inför det som hände, lycka inför det som var, saknad efter det som aldrig blev.

I ett år har jag försökt att övertyga mig själv om att jag kommit över och förbi. Veckor och månader har gått där jag intalat mig själv att jag inte längre låter mig påverkas av dessa minnen. Jag gick som på nålar idag. Jag försökte slappna av och enbart ha roligt men minnena var för många och platsen alltför starkt förknippad med denna varma septemberdag 2007. Jag blir arg på mig själv som låter mig påverkas, som ett nederlag efter så lång tid. Varför kan inte bara dessa minnen lagras långt bak i huvudet och endast komma fram när jag eftersöker dom?

Sanningen är den att jag aldrig mått så bra som den dagen, jag har aldrig känt mig så vacker. Jag har aldrig strålat så mycket som jag gjorde då. Det fanns ingen annanstans jag ville vara då än i hans ögon, i hans famn. Känna hans hand i min. Jag ville vara hans för evigt.

Ett år senare gör det fortfarande ont, så förbannat ont.

Hans kvarter

Jag vandrade runt på Söder ikväll. Letade mig upp på Skinnarviksberget, tog några bilder med min rosa kamera och gick ner mot Söder Mälarstrand. Gick bort till Långholmsbron där jag vände och gick in bland husen. Affärerna såg öde ut, gatorna var fulla av människor men flera lokaler längs med gatorna såg övergivna ut, som att det var längesedan någon brytt sig om dom.

Högalidskyrkans torn sträckte sig ovanför hustaken och bland alla gröna trädkronor var den vackert inramad. Jag måste se närmare på den där kyrkan. Ikväll gick jag dock bara förbi. Tänkte ta ett mms och skicka som bildgåta till en vän, men jag tänkte att det inte var någon idé. Han skulle tycka att det var alldeles för enkelt. Jag får vänta med bildgåtan tills jag hittar en riktig utmaning.

Det är inte lätt att följa med i tempot i Stockholm utan att se helt vilsen och förvirrad ut. Hur ska jag kunna se ut som att jag vet vart jag är på väg när jag inte har en aning? Det går inte. Ge mig lite tid så ska jag snart vara en av alla dom som målinriktat går gatan fram på väg mot sin destination. Jag hade inget mål, mitt enda mål var att hitta min väg hem igen.

Jag rörde mig i Hans kvarter ikväll. Han gör dessa kvarter ljusare och varmare dessa kalla septemberkvällar. Kan nästan känna hur han lyser ända bort till mina kvarter. Söder blir vackrare med honom i närheten. Frågan är bara hur jag ska komma honom nära.

Stockholm var på många sätt bedövande vackert ikväll.

Min lilla plats på Söder

Jag ska ge mig och på Söders gator om några minuter. Jag har duschat morgonen till ära och tvättat mina ljusa lockar. Semestern börjar lida mot sitt slut och jag inser att se sig om i omgivningen är lika viktigt som att packa upp tråkiga flyttlådor. Dom går ändå ingenstans, dom lär stå här när jag kommer hem igen. Här gäller det att njuta dom sista dagarna innan det nya jobbet väntar.

Igår tog jag en promenad längs med Hornsgatan, svängde av vid Mariatorget och tog mig till den lilla utkiksplatsen jag besökte i våras. Riddarfjärden var gråare igår. Regnet hängde i luften och det blåste ganska rejält. Tror det där kommer att bli min speciella lilla plats här på Söder, den platsen kommer jag troligen besöka när jag har något i huvudet som behöver tänkas igenom, när jag har beslut att fatta eller när hjärtesmärta infinner sig.

För nog så hoppas jag att hjärtat kommer att få en tuff tid det kommande året. Det innebär i så fall att kärleken lockar mig. Men det är klart, nog står jag hellre och tittar ut över Riddarfjärden med en pojkes varma hand i min. Där ingen hjärtesmärta existerar över huvud taget utan där hjärtat bara glöder.

Men än så länge är platsen bara min egen. Min speciella lilla plats på Söder.

Med knarrande steg

Jag vaknade imorse av att mobilen ringde. Glad över att höra från en humörshöjande vän så svarade jag trots min sömndruckna röst. Det dröjde inte lång stund innan samtalet bröts. Har haft misstankar om att mottagningen i min lägenhet inte är den bästa sen det igår ramlade in fem stycken sms på samma gång. Nu blev mina misstankar bekräftade och efter att vännen ringt upp ett flertal gånger så kläckte han den fina idén att ringa på hemtelefonen istället.

Så smart. Jag har ännu inte lärt mig att jag har en hemtelefon. Den ingår i lägenheten. Mycket smidigt och mer smidigt blir det ju när jag har dålig mottagning på mobilen. Jag har inte haft hemtelefon dom senaste åren och klarat mig bra med endast mobil, men ibland är hemtelefon praktiskt. Som imorse.

Förövrigt så ringde det i hemtelefonen klockan elva igår kväll. Då jag ännu inte lämnat ut numret till någon så svarade jag inte. Någonting säger mig att det samtalet inte var till mig. Kanske skulle jag ha svarat med chans om att få en ny vän? Nästa gång svarar jag. Jag måste skaffa mig nya vänner här. Annars förvandlas nog den här vilsenheten snart till ensamhet.

Jag tillbringade kvällen på Kungsholmen tillsammans med en god vän och hennes kombo. Känns tryggt att ha henne så nära, känns lite som förr. Lite vin hann vi med också. Tyckte om känslan att sedan komma hem och vrida om den charmiga nyckeln i den charmiga gamla dörren. Och ja, det kändes som hemma när jag kom innanför dörren. Trots flyttkartonger och allmän oreda så är det här mitt nya hem. Min underbara lägenhet med knarriga golv på vackra Söder.

Idag var första dagen på resten av mitt liv. Är det inte underbart så säg.

(Imorgon kanske jag till och med vågar testa gasspisen.)

Första natten

Sitter här i skräddarställning i min säng. Alla lampor är släkta och det är dags för min första natt i mitt nya hem. Egentligen vill jag ha min vanliga lampa vid sängen men nu ligger den i en flyttlåda någonstans och jag finner ingen ork till att leta reda på den. Det är många nya ljud och lukter som stimulerar mina sinnen ikväll. Allting är annorlunda.

Jag känner mig vilsen. Så där vilsen som man känner sig när man är ny på ett ställe och man tillbringar dom första timmarna själv. Denna vilsenhet är en slags mysig känsla. En mysig och förväntansfull känsla. Jag är ivrig att komma igång med allt. Ivrig för att få den här lägenheten precis som jag vill ha den. Ivig att utforska Söder. Ivrig över att börja mitt nya liv.

Ivrig men ändå lite ensam. Ensam i en stor stad där jag inatt helst skulle vilja ha någon liggandes här bredvid mig. Någon som delar alla dessa nya ljud med mig.

Någon som välkomnar mig till Stockholm på det där mysiga lilla viset.

Dom vackraste av ord

Att tänka sig dig förälskad med själsfränden vore som att ta och stanna rymden å se alla stjärnorna falla samtidigt. Du är genuin, det du har i dig, vet jag ingen annan som har, det är ärligt naket och det är äkta..


Och på det svarar man? *stum*

Tack min lilla ängel..

Det var tider det

Går idag igenom ett antal kassar som jag haft förvarade i mitt förråd under tre år. Alltså är detta saker från tiden jag bodde i min lilla etta i Enköping.

Jag såg en träpinne ligga längst ner i en kasse, sträckte mig efter den och såg till min förvåning att det var en trumpinne. Varför äger jag en trumpinne? Jag som aldrig spelat trummor någon gång, förutom på det där tillfället i trean när man skulle välja ett instrument att spela. Minns det med förskräckelse. Musikläraren uppmuntrade mig inte direkt att fortsätta med min trumkarriär då jag omöjligt fick det att låta som jag ville. Pappa stod bredvid med leda i blicken.

Jag stod och stirrade med trumpinnen i min hand. Sen mindes jag. Ett leende spred sig på mina läppar och jag mindes kvällen. Trumpinnen jag höll i min hand tillhörde trummisen i Wig Wam.

Wig Wam är glamrockare från Norge som en höstkväll 2004 kom och tog Enköping med storm. Efter googlande hittade jag en artikel där Wig Wam själva nämner den kvällen i en intervju. Dom fick hela krogen i gungning och jag lyckades fånga en trumpinne som kastades ut i publiken. Den trumpinne som jag nu hittade bland mina saker.

Vad gör en tjej med en trumpinne resterande kvällen på krogen? Det kan jag berätta för er. Man går minsann runt och slår gossar i rumpan med den och kommer undan med allt genom ett oskyldigt leende på läpparna. Minns hur fantastiskt roligt jag hade den där kvällen. Kan omöjligt kasta den där trumpinnen, den ska med till Stockholm.

Och vad jag kan minnas så gick jag inte hem ensam den kvällen. Med närmare eftertanke gjorde jag sällan det på den tiden.

Ung och vild? Typ.

Fluffigt ljusrosa

Jag är en hopplös romantiker. Jag vill ha det som i sagorna och filmerna. Jag vill bli uppvaktad. Jag vill att min blivande man ska övertyga mig om att jag är den enda.

Jag vill bli sedd.

Jag vill bli älskad.

Vad jag vill ha sagt med det här vet jag inte riktigt. Det är bara något som flyger runt i mitt huvud just nu. Men det känns viktigt. Det är ju min dröm.

En dag ska min fåniga lilla törnrosadröm bli sann. Förresten, den är inte fånig, den är bara lite tjejigt ljusrosa.

Telefonsamtal med Västkusten

Vän - Vad gör du?

Jag - Jag sitter fortfarande och syr.

Vän - Sitter du fortfarande och är singel??

Jag - Nä jag sitter och syr!

Vän - Sitter du och dricker cider?!

Jag - Nej! Jag sitter och syyyr!

Vän - Jasså sitter du och syyyyyrrr! Haha!


Det är inte alltid så enkelt detta med dialekter. Eller ska man skylla på knastrig telefonlinje?

Överraskande mail

Det var en härlig syn som mötte mig idag när jag kollade min bloggmail. Två nya mail fanns att läsa från två personer vars namn jag genast kände igen.

Läste ivrigt det första mailet. Tacksamheten över hans ord var stor. Jag log lite förläget och blev glad över att någon uppskattar det jag skriver. Det värmer alltid lika mycket när någon talar om att dom tycker om det man gör. Att någon finner intresse av att läsa om mitt liv och mina tankar. Blev glad över hans mail och nu har han ett svar att läsa.

Mail nummer två var från en saknad person. Mina tankar har då och då landat hos honom då det var längesedan vi sist hade kontakt. Hur mår han? Är han lycklig? Hur ser hans liv ut idag? Många tankar och funderingar har cirkulerat i mitt huvud och äntligen får jag en bekräftelse på att jag även funnits i hans.

Ibland är det härligare än annars att kolla sin mail.

Pyssel och semester

Det rensas för fullt i mitt liv just nu. Både materiela- och psykiska saker vrids och vänds det på. Vissa saker förblir orörda medan andra saker finner sitt öde i sopsäcken eller den mentala papperskorgen. Jag har sköna dagar nu för tiden. Jag har haft semester i sex dagar och från och med idag är jag obetald. Ja jag är arbetslös i två veckor och riktigt härligt känns det.

Pyssliga Elin kommer fram och jag inser att jag har mycket som behöver ordnas innan flyttlasset återigen rullar om en vecka. Har idag inhandlat flertalet innerkuddar som innan flytten ska förvandlas till prydnadskuddar i höstens vackra modefärger. Jag har även irrat mig in på en måleriaffär för att få hjälp att välja färg till min gamla tv-bänk som ska få nytt liv. Favoritbilder från sommaren som finns i digitalkameran ska väljas ut och skickas för framkallning. Väntar mig härliga svartvita fotografier med vit kant som ska få pryda väggarna i mitt nya hem.

Små diskussioner om kärlekens knepiga ekvation med en vän får mig att fundera och analysera mitt eget beeteende och ställningstagande inför detta underbara men komplicerade som kallas kärlek. Att känslorna inte är viljestyrda, att det ibland vore lite för enkelt om det faktiskt var så. Hur lätt det är att förälska sig i ett liv som inte är ens eget utan endast förblir en dröm om att man en dag ska ska kunna leva den drömmen på riktigt. Att förälskelsen är ens egen.

Många tankar cirkulerar här dessa dagar. Underbara avslappnade dagar. Jag träffar vänner, sniffar på bebisar och inser att jag är låtsasmoster till världens sötaste bebis. Stolt som en tupp är jag. Jag gick förbi sädestorkarna ute på stallbacken idag. Stod och insöp den speciella doften av halvfuktig ljummen säd. Jag kunde stått där i evigheter. Tänk dom som aldrig får känna den doften, dom missar verkligen något. Tror jag ska passa på att åka med mågot varv på tröskan i år. Det är sådant man har tid med när man har semester.

Nu har jag verkligen semester.

Ett avslutat kapitel

Nu har jag lämnat min lägenhet. Kändes till min stora förvåning inte alls vemodigt att lämna ifrån mig nycklarna och för sista gången gå ut genom porten till det som varit mitt hem i tre år. Kanske beror det på att jag är så förväntansfull inför allt som väntar.

När jag stod där på gatan åkte en gammal jobbkamrat förbi i en hyrd lastbil. Vi vinkade glatt till varandra medvetna om att vi är på väg mot samma äventyr.

Hoppas Stockholm är redo.

Nyfiket pirrig

Så var han där igen..karln som får mig pirrig i hela kroppen. Tydligen så kommer vi på Söder återigen att bo fem minuter ifrån varandra. En kväll med vin är planerad.

Känns som att en liten farbror sitter där uppe och ler mot mig dessa dagar. Troligen kommer ett bakslag snart att komma men fram tills dess tänker jag njuta av varje sekund.

Jag har lägenheten, jag har jobbet. Kan inte den snälla farbrorn bara se till så att även denna underbara karl äntligen blir min?

Men äsch..så lycklig kan man kanske inte bli. Säkert påfrestande för hjärtat. Bättre att vara lite halvlycklig. Typ.

Ensamt och tyst

Jag ser ut över lägenheten som varit mitt hem dom senaste tre åren. Nu känns det inte längre som ett hem. Flyttkartongerna står staplade på varandra och på bordet bredvid mig ligger några lysrör, andvända glödlampor och två batterier.

I hallen hänger några tomma klädkaljar kvar på hatthyllan. Kommer på att jag ännu inte packat ner klädgaljarna som hänger i garderoben heller. Hela tiden ser jag saker som måste göras. Upptäcker ständigt en ny liten vrå som ännu inte plockats ur. Hur mycket saker kan man få plats med i en liten etta? Tydligen för mycket.

Den här flytten känns seg. Känns som att jag aldrig blir klar. Det är ensamt och deprimerande att plocka ihop sitt liv i lådor och kasta det som inte längre passar in. Tänker tillbaka på i våras när jag hjälpte Johan flytta. Den flytten kändes rolig. Eller nej, nu ljög jag. Den flytten kändes vemodig på det sättet att han flyttade ifrån den stad jag om någon vecka ska flytta till. Men när man är två som packar och städar blir själva flytten ganska underhållande. Dessutom har man någon att prata med.

Det finns ingen som pratar med mig här. Springsteen och Winnerbäck har gjort mig sällskap hela dagen och det är jag ju självklart tacksam för. Men sedan råkade jag dra ur kontakten till stereon och det blev tyst. Sedan dess har det varit tyst här. Jag hör mina egna tankar och dom är obehagliga ikväll. Min kropp är trött och längtar efter sängen. Jag vet dock att sömnen kommer att utebli även om jag ger efter och går och lägger mig.

Jag måste packa det sista, med tankarna som sällskap.

Redan vilse

Jag ska åka till Stockholm imorgon för att besöka Previa på Gullmarsplan för MRSA-kontroll. Jag trodde att jag hade stenkoll på vart Gullmarsplan ligger beläget men insåg att så inte alls var fallet när jag såg en förvirrande karta på nätet.

Som tur är har jag fått en del handritade kartor av en hjälpsam vän skickade till mig på MSN. Bland annat en med tunnelbanelinjerna utmålade i olika färger och diverse stadsdelar namngivna. Med gula spretigt charmiga bokstäver står GULLMARSPLAN skrivet samt en pil som visar den exakta placeringen för Gullmar. Till höger om dom gula spretiga bokstäverna går ett grönt streck förbi. Det gröna strecket innebär att det är grön linje jag ska åka imorgon.

Jag som tänkte åka röd linje. Det hade blivit mycket tokigt. Detta lär bli en intressant höst.

Avskedsfylla

Ikväll har några kollegor och vänner en liten avskedstillställning för mig ute på krogen. Då kan man ju undra varför jag sitter här och bloggar och inte är med dom ute på krogen. Det undrar jag med. Tydligen så trodde dom att jag var ledig ikväll och imorgonbitti, men så var ju tyvärr inte fallet. Så här sitter jag, hemkommen från jobbet för en stund sedan medan mina vänner är ute och firar min flytt till Stockholm.

Lyckligtvis skulle dom dricka mängder med vin i mitt ställe ikväll, dom lär vara ganska berusade nu. Troligen har dom den roligaste kvällen någonsin. Jag frågade om dom ville ha med ett plakat med en bild på mig med ut, detta var tydligen inte nödvändigt. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

Får bjuda dom allesammans till en utekväll på Söder sen istället. Då ska jag verkligen försöka att närvara.

Mina sötnosar.

En sista gång

Låt mig få känna
din hand i min
en sista gång

Låt mig få känna din beröring
dina läppar mot mina
en sista gång

E g o i s t i s k t

Låt mig bara
känna kärleken från dig
en sista gång

Sen måste du gå.

1 meddelande mottaget

"Saknar dig mitt hjärta"

Älskade vän, snart kommer jag. Vart ska vi mötas? På ett café någonstans på Söder eller i en park på en filt? Kanske på Kvarnen med lite (mycket) vin?

Snart har jag dig nära igen..

Förväntansfullt vemod

"Du kommer att charma SÖS på samma sätt som du charmat hela avdelningen här hos oss."

Jag blir lite förlägen och ser tvivlande på henne samtidigt glad över hennes ord som jag önskade vore sanna. Jag har en så fantastiskt stor separationsångest inför att lämna alla underbara jobbkamrater att jag har svårt att beskriva det med ord. Ibland anser jag att jag är dum i huvudet som ger upp det här mot något jag inte har en aning om hur det kommer att bli. Jag kommer att leva min dröm men jag kommer samtidigt att lämna dom människorna som får mig att skratta så jag gråter varje dag på jobbet. Men man måste chansa här i livet. Om man aldrig vågar någonting, vad vinner man då?

Jag har lite svårt att acceptera att avdelning 11 fortsätter fungera som vanligt efter att jag har slutat. Jag vill liksom att hela bunten ska följa med mig till SÖS. Att det inte är praktiskt möjligt vet jag om, jag är ju inte dum, bara det att jag har lite svårt att ta in att dom faktiskt inte kommer att möta mig varje dag jag kommer till jobbet. Samtidigt har jag väldigt svårt att tro att inte mina nya arbetskamrater kommer vara annat än underbara. Jag tror verkligen det. Men separationsångesten finns där så det räcker och blir över.

Att varje dag få höra att man kommer att bli saknad är något jag känner otrolig ödmjukhet inför. Trodde verkligen inte att så många skulle uttrycka att det blir ett tomrum efter mig. Hur svarar man på det? Det kan man inte. Man kan endast vara ödmjuk och tacksam inför att man gjort ett positivt intryck och lycktas sprida glädje på en avdelning som redan har så extremt högt i tak. Att sedan dessutom få höra att man är söt när man gör sina tabbar är något jag räknar med inte kommer att existera på min nya arbetsplats.

Jag har fem pass kvar att göra på avdelning 11. Sedan är den tiden förbi. En skyddad verkstad byts ut mot något nytt och helt okänt.

Nervöst så jag förgås. Men otroligt spännande.

Dofter från förr

Jag vaknar sent idag trots att jag gick och la mig i skaplig tid igår. Till min förvåning skiner faktiskt solen idag. Jag går upp och startar vattenkokaren. Gör i ordning en tesil med Söderblandning och lägger den i min stora färgglada temugg med namnet Arvid. Arvid är en mycket bra mugg, bekväm att hålla i, god att dricka ur, rymmer massor och påminner mig dessutom en Arvid jag träffade en gång som tyckte jag liknade Marilyn Monroe, alltså endast bara fördelar. Glömde nämna att muggen är fin också.

Lagom som jag sätter mig ner vid bordet så börjar fastighetsvärden att klippa gräset utanför. Genast letar sig doften av nyklippt gräs in genom mitt öppna fönster och jag tycker att det luktar helt fantastiskt där jag yrvaket sitter. Dessa dofter får mig alltid att minnas somrarna ute på landet. När man fick trettio kronor för att klippa gräsmattan. Minns när jag körde in med åkgräsklipparen i mammas hallonhäck och mejade ner ett par meter hallonbuskar innan jag fick stopp på eländet. Jag skämdes ögonen ur mig och gick med tunga steg in mot köket för att berätta för mamma vad som precis inträffat ute i trädgården. Mamma skrattade så hon grät. Kan ibland undra om jag också hade skrattat så jag gråtit om min unge hade klippt ner en bra bit av hallonhäcken.

Jag längtar ut på landet nu och gillar inte alls att jag är fast här i min lägenhet med all packning. Den här tiden på året pågår skörden för fullt där hemma och jag kan nu endast återkalla alla dofter i mitt minne. Känner ofta tacksamhet över min barndom, att ha fått växa upp bland traktorer, tröskor och får. Jag är en riktig bonddotter, och det är något jag är stolt över.

Ibland är jag inte någon storstadstös. Ibland inser jag att det är på landet jag hör hemma. Men det får bli i framtiden. Ska bara ta vägarna förbi Söder först.

Ett brev

Jag avbryter mig själv mitt i rensandet av garderoben. Snubblar över en flyttlåda som står halvtom på golvet. Jag måste skriva ett brev, ett brev jag skulle skrivit för länge sedan. Vart har jag papper? Penna? Ser mig runt i min lägenhet som en gång i tiden har varit ganska mysig, nu är det saker överallt. Kläder ligger utslängda. Svarta sopsäckar med kläder står på golvet. Soffan är full av böcker och viktiga papper som måste sorteras och sättas in snyggt och prydligt i en pärm innan det packas ner i ytterligare en flyttlåda.

Får syn på mitt aquarelleblock. På bordet hittar jag en reklampenna för ett läkemedelsmärke. Detta får duga. Nu har jag åtminstone ett papper och en penna för att sätta mina tankar på papper. Omsorgsfullt börjar jag formulera ett brev. Behovet var tydligen stort då orden utan problem formulerar sig till meningar. Bladet fylls och jag känner att jag fått skriva ner det jag ville. Det är inga ord av tröst, men det är ord som visade att jag för alltid är en vän. Att jag vill finnas där och analysera problemen som verkar fylla min goda väns liv under alltför lång tid. Om en dryg vecka så kommer jag finnas där fysiskt. Då kommer jag att kunna ge henne den där kramen jag längtat efter så länge att få ge henne.

Jag byter ut mjukisbyxorna mot ett par jeans, kläder på mig min röda regnjacka och går iväg mot brevlådan med brevet i min hand. Jag hoppas att någon får ett leende på sina läppar när posten öppnas imorgon. Jag har en del att hinna med under dom få veckor jag flyttar tillbaka till mitt barndomshem och min barndomsstad. Det värmer att veta att folk väntar på mig där.

Det ska bli skönt att komma hem. Även om det är för en kort tid.

Det sista kapitlet

Han ser in i mina ögon med tårarna rullandes nedför hans kinder. Han trycker hårt min hand. -Jag brukar inte reagera så här, jag brukar vara kall i alla situationer. Hans röst skär sig och han kippar efter andan. -Det känns obehagligt. Jag är inte van, detta har aldrig hänt.

-Ibland måste man få bryta samman. Det måste få kännas obehagligt men ibland är det nödvändigt. Jag sitter där bredvid honom. Medveten om att detta är något han måste ta sig igenom själv. Ingenting jag säger kan skänka någon tröst, jag kan bara finnas där. Hålla hans hand och lyssna på han ord.

Jag är tjugofem år med hela livet framför mig. Jag kan omöjligt förstå hur det känns att bli gammal och tvingas lämna allt det som alltid funnits. Att lämna sitt hem och ge sig in i en ny fas i livet. Den sista fasen. Liksom som att skriva det sista kapitlet i boken om livet. Det sista vemodiga kapitlet som innebär en mängd farväl.

Jag kan omöjligt förstå hur det känns. Men jag känner med honom.

En själslig resa

Aldrig tidigare har jag känt mig så långt ifrån kärleken som jag gör nu. Kärlek från människor runt omkring mig känner jag mer än någonsin förr, men den där kärleken från en man, den saknar jag. Jag kan välja att se det så att jag har grundpelaren i mitt liv ordnad och trygg. Jag har folk i min omgivning som jag mår bra av och som jag får ge kärlek till och som ger mig kärlek tillbaka. I och med detta så tycker jag att jag är redo att låta den himlastormande kärleken ta fäste i mitt liv. Men den lyser med sin frånvaro. Den är som sagt mer frånvarande än någonsin förr.

Det senaste året har jag givit mig ut på en resa. En resa med någon slags diffus slutstation, att lyckas hitta mig själv. Det är först nu när jag ser tillbaka som jag ser hur långt jag kommit. Flera gånger på senare tid har folk i min omgivning sagt åt mig att fortsätta vara den positiva och glada människa jag är. Att aldrig låta någon trycka ner mig. Att gå genom svårigheter med huvudet högt och lita på att jag är en människa som gör gott och som sprider glädje till min omgivning.

Detta har inte alltid varit självklart för mig. Tankegångarna har gått ifall jag måste ändra på den jag är. Att jag måste dämpa mitt skratt, att jag måste hålla tillbaka den jag är. Men då skulle inte jag vara jag. Jag skulle vara en reducerad och redigerad upplaga av mig själv, jag skulle vara halv. Jag har mitt skratt, jag har mitt leende. Enligt vissa så sprider jag spontan glädje när jag får mina små utfall bland främmande människor i kassakön eller på stan. Vissa stör sig säkert på mig till den grad att dom ser rött men då får jag väl helt enkelt acceptera att det är så. Man kan inte bli omtyckt av alla. Något jag kämpar hårt för att inse att det faktiskt är okej att inte bli omtyckt av alla.

Är det med en tjugofemårings vishet jag kan sitta här och tänka att jag faktiskt är den jag är. Jag tänker inte ändra mig för någon. Jag tänker vara den människa som livet har skapat mig till att vara. Jag vill aldrig förlora min glädje. Jag vill aldrig förlora förmågan att alltid ha ett leende över till mina medmänniskor, aldrig förlora förmågan att skratta mig igenom livet. Jag måste helt enkelt vänta tills den man kommer som tycker om mig precis som jag är. En man som också tycker om att skratta sig genom livet. En man som ler lite extra, när han ser just på mig. En man som heller inte bara nöjer sig, utan faktiskt tycker att han vunnit högsta vinsten på lotto när han har mig i sin hand.

Kanske gömmer han sig någonstans på Stockholms gator. Kanske har jag redan mött honom. En sak är dock säker. Den dagen den äkta kärleken är på jakt efter mig. Då är jag redo. Tills dess njuter jag av mina vänners kärlek och fortsätter min resa, på en lite mindre krokig väg.

Winnerbäck på ett regnigt Strömsholms slott

Undra om jag kan bjuda in herr Winnerbäck på varm choklad efter spelningen ikväll. Det borde han väl falla för? Varm choklad och sitta inlindad i en filt i min soffa. Tror att även han kommer att bli lite kall där uppe på scenen. Regn, regn, regn och lite mera regn. Blåser ganska rejält också. Sen regnar det ytterligare lite mera.

Blir ingen solig sommarkväll med Lasse på scenen i sommar. Det blir två kvällar med Lasse och regn. Tur att Lasse lyser upp och värmer som han gör.

Sa jag att det regnar?

Får nog dricka den där chokladen själv ikväll.

Endast Elin (men med lite fusk)

Min vän Wille skickade ikväll över lite bilder som han lekt med under en tråkig dag på jobbet. Vet inte om han tyckte att jag var rynkig eller om han bara tyckte det var kul att leka, men här är i alla fall en och samma bild på mig, i lite finare versioner. Den första är det rynkiga orginalet så titta inte så noga på det. Men dom andra två är riktigt fint gjorda. Visst?

Tack Wille!

Vilsen på Facebook

Någon Micke hade lagt till mig som vän på Facebook. Då vi har en gemensam vän från vår barndomsstad så tänkte jag att detta är en kille jag känt en gång i tiden. Hans utseende fick ingen klocka att ringa så jag bestämde mig för att se efter vilka som fanns med på hans vänlista.

Bild efter bild på fotomodellsnygga tjejer kom upp, den ena posén sexigare än den andra. Den ena tjejen mer lättklädd än den andra. Jag satte nästan kaffet i halsen där jag satt och scrollade. Många av världens nationaliteter fanns samlade och endast några få killar fanns med. Den enda jag kände igen var vår gemensamma vän.

Så nu är ju frågan. Känner han alla dessa tjejer han har samlat i sin lista? Jag är tveksam. Av vilken anledning har han samlat dessa tjejer på det här sättet? Och varför finns jag med där längst ner? Känner jag den här karln utan att jag riktigt är medveten om det eller är jag en tjej som är så otroligt läcker att jag passar in bland alla dessa halvnakna tjejer?

Jag väljer att tro på det sista. Bara för att det helt enkelt känns bäst. Sen väljer jag att inte analysera detta vidare.

Lasse på Zinkensdamm

Jag blev kär igår. Jag har länge misstänkt att jag känt nåt extra för den här mannen, liksom att han alltid gjort mig varm inombords, och igår fick jag det bekräftat. Jag är kär i Lars Winnerbäck. Lasse är fantastisk. Lasse är magisk. Finns inga andra ord att beskriva honom med. Varenda gång jag sett Lasse live har det varit med gåshud jag gått därifrån. Gårdagens spelning var inget undantag.

Under två timmar igår hade han 19.000 människor framför sig som var helt förtrollade dom där stod. Jag var en av dom. Lasse var själv tagen där han stod på scenen och berättade att han aldrig pratat inför såhär många människor samtidigt. Han gjorde det bra. Han gjorde det riktigt bra.

Så nu är jag kär. Nu kanske jag helt enkelt måste se honom på Strömsholms slott på torsdag kväll. Ses vi där?

Solen lyser åter

Idag känns livet mycket roligare att leva. Inga utskällningar från en ilsken doktor som tycker att sköterskorna på våran avdelning borde praktisera på andra avdelningar där sköterskorna minsann alltid står redo och väntar på läkarna inför morgonronden. Då får hon väl tycka att alla sköterskor på våran avdelning är värdelösa. Att vi "springer runt som skållade råttor" på morgonen, som våran avdelningschef uttrycker det, märker hon ju inte eftersom hon inte är där. Ödmjukhet existerar inte i hennes värld och för det kan jag bara tycka synd om henne.

Jag har fått så härliga sms av oroliga vänner under det här dygnet. Dom är guld. Vill inte att dom oroar sig men det känns ändå fint att veta att dom bryr sig som dom gör. Men jag mår bättre idag, helt ärligt. Efter en vaken natt med mycket grubblande så ser jag nu längre inte bara mörker utan solstrålarna letar sig fram, och jag njuter av lättheten som återfunnit sig.

Min vän ringde nyss. Klockan två imorgon sitter vi på tåget till Stockholm för en kväll med Winnerbäck. Jag berättade för Magnus att jag beställt fint väder tills imorgon så regn behöver han inte oroa sig för. Lät som han nästan trodde mig. Han är rar den där karln, skulle aldrig säga att han tvivlade på mig. Så nu håller jag tummar och tår får att allt regn håller sig borta under dom timmar vi ska njuta av underbar svensk musik imorgon.

Efter en sömnlös natt är jag rejält trött. Det enda jag vill är att mysa ner mig och se ett avsnitt av Morden i Midsomer, dricka söderblandning (eller irish coffee) och bara njuta av att stormen i mitt liv åter lagt sig och att jag har en fantastisk dag framför mig imorgon.



Den vackraste stunden i livet var den när du kom..

...

Ligger i fosterställning i sängen. Jag känner hur min kropp skakar på ett sätt jag inte har kontroll över medans tårarna rinner nedför mina kinder. Vänder huvudet ner i täcket för att kväva gråten. Jag kippar efter andan och känner det blöta täcket mot mitt ansikte.

Utmattad ställer jag mig i duschen. Jag förbannar tårarna som fortsätter rinna. Jag märker dom inte då dom blandas med vattnet och lämnar inga spår på min hud, men jag känner dom under mina ögonlock.

Jag har framtiden runt hörnet, den borde rädda mig, den borde få mig att se ljust på tillvaron. Men nu är min ork slut.

Idag tog min ork slut.


Och jag ska (försöka att) aldrig mer skriva ett sånt här personligt inlägg på bloggen.

En dag som alla andra

Ständig o t i l l r ä c k l i g h e t.


Vad väljer man?

En patient är ledsen över att nyligen blivit änka och har stort samtalsbehov.

En annan patient är illamående och kräks. Måste få Primperan intravenöst för att häva illamåendet.

En tredje patient är nyss uppkommen från akuten och behöver få sin telemetri (hjärtövervakning) uppkopplad.

En fjärde patient har nyss blivit utskriven och väntar endast på att få några tabletter av mig innan hon kan åka hem.

Ständiga prioriteringar
Ständigt välja bort
Ständigt dåligt samvete

Ständig otillräcklighet som nu allt oftare förvandlas till uppgivenhet.

En längtan till Italien

Jag har träffat en äkta italienare idag. Ett riktigt orginal. Jag skrattade så jag höll på att trilla ur trädgårdsmöbelsoffan. Lika spontan och uttrycksfull som man tycker att en italienare ska vara. Denna man kom till Sverige 1968 för kärlekens skull. Han hamnade i Sundsvall och blev kvar sedan dess. Då han fortfarande har släkten kvar i Italien så blir det naturligtvis en hel del resor för honom.

Jag kunde inte hjälpa att bli helt hänförd av alla hans historier. Om vackra Venedig, och det vackra landskapet. Om folket och klimatet. Jag har aldrig haft nöjet att besöka Italien, men efter att ha hört hans historier vill jag sätta mig i bilen direkt och bila ner. Åka ner genom Österrike, stanna på ett café i en liten by med kossorna gåendes mellan husen. Dricka kaffe med mjölk som kommer direkt från byns söta kossor. Ta en mängd bilder på alla vackra hus. Det är nåt visst med dom där trähusen med dom stora träbalkongerna. Omöjligt att inte charmas omkull.

Köra vidare ner i Italien, följa kusten. Stanna till i de små städerna. Dricka vin sent in på natten, äta pizza och spagetti. Dricka kaffe med kogniak. Se överreagerande italienare skrika åt varandra vid en ofarlig liten bilolycka för att senare se dom dricka kaffe tillsammans på en bar.

Så nu är jag längtig, nu vill jag ut och åka. Någon som gör mig sällskap?

Jag jagar bort molnen

Det finns en speciell låt som spelas här hemma när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är trött och när jag är sprallig. Den förföljer mig på stan, den är med mig på jobbet. Ständigt nynnar jag på den här låten som gör mig så glad att jag kan spricka.

Det här är för mig bekymmerfria dagar, det här är Smögen. Jag ser klipporna framför mig, jag ser dom små fiskebodarna och båtarna. Jag känner doften av räkor och vin. Jag hör glada röster och tonvis med skratt. Jag ser obekymrade människor som njuter av en härlig sommarkväll.

Detta är sommar och livsglädje.

Your smile girl, brings the mornin' light to my eyes
Lifts away the blues when I rise
I hope that you're coming to stay

Bruce springsteen med Waiting On A Sunny Day - Är det inte underbart så säg?

Ett tyst brev

Utmattad lägger jag mig varje kväll. Den kvävande värmen i mitt rum i blandning med alla tankar som tränger sig på gör att jag ligger sömnlös. Jag vrider och vänder på mig, kramar om extrakudden och fixar med täcket så att det ligger skönt mellan knäna. Dom senaste kvällarna har jag varje kväll formulerat ett brev i mina tankar. Det har hänt att jag sträckt mig efter min sandfärgade skrivbok med textilpärm för att få ner brevet på papper. Jag har dock ändrat mig i sista sekund varje gång. Varför? Sällan hindras jag från att skriva ner mina tankar. Skrivboken bredvid min säng innehåller mycket längtan, ensamhet och funderingar. Varför är dessa ord så annorlunda?

Orden som jag omsorgsfullt formulerar till meningar i tankarna känns för påtagliga om jag låter dom bli nerskrivna på papper. Jag tror inte att jag är redo för det. Jag är inte ens redo att formulera det här brevet i mina tankar, även det känns för påtagligt. Trots det fortsätter jag kväll efter kväll, ord efter ord, mening efter mening. Vad skulle hända om jag bestämde mig för att skicka det här brevet, som inte ens existerar, till mottagaren? Tanken når mig och jag målar upp olika scenarion i huvudet, det ena mer otrevligt än det andra. Inga positiva tankar når mig där jag ligger sömnlös med en bedövande trötthet hängande över mig. Skulle brevet ens väcka en reaktion? Skulle brevet passera obemärkt förbi i mottagarens ögon? Det är frågor som blir obesvarade, i alla fall för nu.

En sak är säker, fortsätter brevformulerandet även inatt, måste orden skrivas ner. Även om jag inte är redo att ha dom där. Kanske måste jag låta dom bli verkliga.

Väntan var mödan värd..

Jag satt nere i hamnen ikväll på kajkanten med en vän. Vi satt på precis samma ställe för ett år sen och vred och vände på problem, analyserade olycklig kärlek och drömde om att hon skulle få sin drömprins som hon funnit men ej fått till sin. Nu sitter vi där igen, med den skillnaden att hon äntligen fått sin drömprins hon trånat efter under ett års tid. Det är en riktig solskenshistoria det där som får mig att tro att ibland händer det.

Hon är pirrig av lycka, hon är så kär att hon svävar den lilla tösen. Jag är så fantastiskt glad för hennes skull. All väntan har varit mödan värd. Att hon varit kräsen har varit för att hon väntat på Honom och litat på att kärleken hittar fram till slut. Och det gjorde den, med besked. Där har dom båda kärlekskranka turturduvorna gått och tänkt på varandra i över ett års tid men båda trott att det inte varit någon idé. Så kan det gå, tur att han styrde upp det där till slut.

Tänk va livet kan ta sina oväntade vändningar. Tänk att ibland händer underbara saker som gör att man står förstummad och är så evigt tacksam för livets överraskningar och man står lamslagen av det faktum att det underbara faktiskt händer en själv. Hon är värd varenda sekund av lycka min vän, nu är det hennes tid att få stråla och vara galet lycklig.

Jag såg på henne där hon satt på kajkanten och tänkte att han inte kunde fått en bättre tjej. Om han inte gifter sig med henne slår jag stekpannan i huvudet på honom. Hårt.

Propp?

Imorgon måste jag prata med någon läkare på avdelningen. I lördags när jag var i Stockholm fick jag plötsligt ont i en punkt på framsidan av vristen. Värken tilltog liksom det röda märket och svullnaden. Nu två dagar senare så är det ännu mera rött och värmeökat. Antingen är det en inflammation eller också har jag fått en liten propp. Är det en propp så arbetar jag på rätt avdelning.

Just nu känner jag mig som 80 år. Återkommer om jag överlever kommande dygnet.

Gör jag ont?

Jag får en klump i magen, rädslan kommer krypande över mig. Oron att jag omedvetet gjort något fel. Den är så bekant den där känslan. Hoppades att jag aldrig mer skulle behöva känna den. Kan jag ändra på den jag är? Ska jag ändra på den jag är? Är det mitt beteende det är fel på eller är det andra saker som utlöser det här? Många frågor analyseras i mitt huvud. Försöker idag dissekera ner dom i små molekyler. En fråga tränger sig på starkare än någon annan, en fråga mal i mitt huvud om och om igen..

Är det jag som gör ont?

Sköna dagar

Pratade med en vän för en stund sen. Han berättade att Kent och Sara fastnat för vårt förslag att följa med oss på Winnerbäck den 9 augusti. Sötnosarna. Dom får mig att tro på äkta kärlek, dom får mig att tro på att vissa är menade att vara. Och den 9 augusti är dom menade att ha en underbar kväll tillsammans med Magnus och mig på Zinkensdamms IP.

Tror Magnus och jag har haft som plan att se Winnerbäck dom senaste två åren, har dock inte blivit av. Senast var nog på någon hamnfestival i Enköping. Lasse är sommar för mig. Lasse får mitt liv att kännas bekymmelselöst och trivsamt. Speciellt på sommaren.

Att se Lasse stå där på scenen, när jag har tre helmysiga människor runt mig, i närheten av mitt blivande hem, gör att jag kommer att glömma alla mina bekymmer och njuta av att livet faktiskt är helt fantastiskt.

Ska vi ut och åka båt nästa söndag när du slutat jobba? Jag kan inte annat än att utbrista ett skrikande, skärande ljud som tyder på att jag blir ivrig att åka ut på sjön, njuta av sommaren och lugnet. Där får jag min chans att fråga Magnus om livet och kärleken. Hur han har det, hur han mår. Om han är lycklig, min vän. Och förståss sniffa lite.

Tillfälligt mano?

Jag
tillfälligt
manodepressiv?

ena stunden
glädje
älskar alla

sedan

trötthet
nedstämdhet
likgiltighet

senare

tycker
livet är
fantastiskt

lite mano är jag nog.

(tänker till om mitt liv över ett glas vin)

När tryggheten faller

Jag låter klänningen falla till golvet
din blick lämnar min
vandrar neråt

jag låter nästa plagg falla
du ser in i mina ögon
jag ser din förväntansfulla blick

jag låter det sista plagget falla
jag står naken
inför dina ögon

naken och sårbar
men utan att frysa
utan att besväras

din blick värmer mig
jag kan slappna av
i dina ögon är jag vacker

Inte lätt att vara jag ibland

Tokstressad kommer jag inspringande på sköterskeexpeditionen idag där avdelningens underbara administrativa stöd Christina sitter och jag utbrister;

Jag är alldeles svettig i tros!!!...... *panik*

Där inne satt tydligen inte bara Christina utan även var snygga underläkare.

Och dig ska vi kunna skicka till Stockholm?? Christina bryter ihop av skratt och jag har aldrig sett en läkare läsa en journal så noga. Jag avlägsnade mig snabbt därifrån men jag hann säga ett skamset Förlåt till vår stackars underläkare som nu satt och skrattade i sitt hörn. Om jag bara kunde lära mig att tänka innan jag pratar. Tur att jag inte hoppats på några heta stunder med honom i linneförrådet. Hans syn på mig är numera förstörd för alltid.

Bra jobbat Elin, verkligen.

Uppraggad av lammkött

Vilket charmtroll jag träffade utanför sjukhuset ikväll när jag skulle cykla hem. Hade det inte varit för hans "Öh! Du!" så hade jag kanske givit honom mitt nummer. Sanningen är ju tyvärr den; Jag behöver en man, inte en pojke.


Kille: Öh! Du! Vänta vänta! Vad ska du göra ikväll? Kan jag få ditt nummer? Alltså, shit va söt du e! Har du pojkvän?

Jag: ??

Kompisen: Ursäkta honom.. du är verkligen jätte söt men vi har lite bråttom.

Jag: ??

Killen: Men shit snälla..jag blev ju förälskad här juh..snälla ge mig ditt nummer..

Jag: ??

Kompisen: Hon har ju säkert pojkvän. Kom nu, vi måste cykla iväg.

Killen: Det har hon inte, jag har ju redan frågat ditt jävla pucko. *cyklar argt iväg*


Kanske skulle jag satsa på lammkött trots allt?

Gått lite på grund?

Jag skickade ett sms till en vän inatt. Ett sms där jag klagade över mitt beteende. Där jag undrade varför jag blivit en människa som sticker huvudet i sanden när något är jobbigt eller när någon förväntar sig något av mig. Jag vill bara vara ifred och sova. Detta sms blev så långt att det inte kunde skickas som ett vanligt mess utan blev omformaterat till ett mms. Stackars krake var det enda jag tänkte när jag tryckte på Sänd-knappen. Någon skulle få ett långt urtrist sms att läsa på morgonen.

Vad har jag förvandlats till? Kommer jag bli en människa som bara gnäller och helt tappar min glädje och charm? Finns det risk för det? Nej något måste ändras.

Jag vill inte vara en sur liten noshörning som tappat hoppet på livet och lyckan. Jag vill inte att mina ögon ska tappa sin gnista, jag vill inte förlora mitt skratt och mitt leende. Jag vill inte förlora förmågan att få folk i min omgivning att må bra.



Jag är egoistisk. Jag vill ha pigga, spralliga och glada Elin tillbaka. Då gör jag mig som bäst, visst?

Fjärilen i glaskupan

Jag läste en bok idag om en man vid namn Jean-Dominique Bauby som vid 42-års ålder drabbades av ett slaganfall och blev totalförlamad. Han kunde endast kommunicera med omvärlden genom att blinka med ett öga, tillståndet kallas "Locked-in-syndrom" och med blinkningar som verktyg skrev han boken Fjärilen i glaskupan. 15 månader efter insjuknadet avled han, den 9 mars 1997.

Det var med dubbla känslor jag läste denna bok. Dels gör den mig ännu mer uppgiven om att inte kunna göra allt för mina patienter. Att inte kunna hjälpa dom med allt dom behöver hjälp med. Att vända min rygg mot dom när dom behöver mig som bäst. Att missförstå deras vilja och inte förstå vad dom menar när dom uttrycker sig med svag, sluddrig och rosslig röst. Att vara ytterligare en person som dom tycker sviker. Att jag är ytteligare en person som väljer att inte se.

Fascinerande att höra hur någon som förlorat allt, som blir fånge i sin egen kropp medans den intellektuella förmågan är intakt, hur en sådan människa tänker. Hur personen ser på livet, på relationer. Hur man ser på den totala hjälplösheten, att inte klara av att sköta sin dagliga hygien, att behöva hjälp med allt in i minsta detalj. Att vid 42-års ålder tvingas använda blöja. Att man trots allt detta kan finna tröst hos sina nära och kära. Hur ett brev kan lysa upp hela ens tillvaro och få mörkret att skingras.

När han beskrev hur det kändes att ha sin tioåriga son framför sig utan att kunna dra fingrarna genom det tjocka håret, utan att kunna krama om honom och känna hans mjuka kropp mot sin egen, då vände det sig i magen på mig. Den sorgen och smärta måste vara outhärdlig. Att vara oförmögen att ha den fysiska närheten med sina barn. Att inte kunna vara den förälder man mest av allt vill vara. Att inte få ge den närheten.

En sorglig bok fylld med eftertänksamhet, men även en hyllning till livet.