Förföriska Barcelona

Trött som en gnu cyklade jag hem från jobbet ikväll. Det sköna med att cykla hem från jobbet är att det mest är nedförsbacke så det går knappt 10 minuter innan jag parkerar min cerisfärgade cykel utanför min port.

Halvvägs hem mötte jag en buss. Vid första anblicken läste jag att bussen var på väg till Barcelona. Jag hajade till och blev lite småglad tills jag insåg att det stod Bjurhovda på bussen. Aningen besviken cyklade jag vidare men hade istället Barcelona i tankarna.

Ta mig till den fantastiska staden! Sätt mig på Tapa Tapa med en kanna sangria framför mig! Låt mig återse personalen som flera gånger yttrat Ey.. The swedish girls! You're back! Same table as last year? och som ser till att glaset alltid är fullt. Jag saknar dom där människorna.

Ta mig till de Gotiska kvarteren och låt mig se Picassomuseet som vi letat efter varenda resa men aldrig funnit. Ta mig till denna charmiga stad som förför mig så totalt vid varje besök.

Nu är jag längtig. Nu blir jag otålig. Nu vill jag dit.
Snälla, ta mig till Barcelona nu!

Idiotisk avundsjuka

Varför gör du så här?
ständigt förminskar mig
sänker mig
får mig att bli osäker

Vi är vänner du och jag
känner varandra utan och innan
jag vet hur du fungerar
vi har pratat om det här
Avundsjukan

Varför är du avundsjuk på mig?
du säger åt mig att jag ska säga ifrån
men varför
borde du själv inte se
att du hela tiden sparkar på mig

Jag tiger
och hoppas
att du en dag
själv ska upptäcka
att du gör en vän illa

Allt på grund av en idiotisk avundsjuka
jag inte förstår mig på.

Mobilsvar igår kväll kl 23:36

*tystnad* Hääj Elin.. Häj.. dä ä Jalle *tystnad* *ofattbart mummel* ...vi träääffass.. Häjdå häj..

Han är underbar Jalle. Känner ingen som hamnat i fyllecell så många gånger som honom. Bara det är i sig en liten bedrift. Åh så mycket roligt vi hade ihop för ett par somrar sen. Länge sen vi festade ihop nu. Kanske kommer han till min hemstad under hamnfestivalen. Hoppas han sa att det var dags för oss att träffas. Det var lite svårt att höra.

Antar att det betyder att jag får göra min egna lilla tolkning.

Får jag vara tyst med dig?

Låta mina andetag följa samma lugna rytm som dina. Helst med mitt huvud mot ditt bröst, med din arm tryggt runt mig. Jag vill inte backa tiden, jag vill inte spola fram den, bara stanna tiden för en stund.

Inga ord. Bara talande tystnad.
Stillsamt.
Energigivande.
Ett lugn.
Tryggt.

Skänk mig en stund av trygghet och du får min ödmjukaste tacksamhet.

Dagarna i parken

Önskar jag kunde möta dig i korsningen som vi alltid gjort. Låta någon av oss springa in på ICA för att handla dricka och nötter för att sedan dra oss ner mot parken. Det invanda beteendet med vem som tar med vilken filt, allt går som på rutin. Inget krångel. Önskar jag fick ligga där med dig och titta upp i det blå. Ha våra diskussioner om livet och analysera problem till dessa blivit dissikerade i småbitar. Jag saknar det där. Jag saknar dig. Du har lämnat den här stan. Det fönstret jag går förbi varje dag på väg till och från jobbet tillhör inte längre dig. Det är inte din lampa som lyser i fönstret när jag går förbi. Den gatan är inte längre lika varm, den gatan har förlorat sin glans. En solstråle har lämnat gatan och den blir sig aldrig lik.

Men de där dagarna i parken. De där stunderna som var så värdefulla för oss båda. De där stunderna då två själar funderar över livet tillsammans, fast beslutna om att vara vänner för alltid. Dom saknar jag. Nu bor du inte längre i min stad. Du har flyttat. Jag tänker komma iväg jag också men på något konstigt sätt är jag fortfarande kvar. Men jag vet att du väntar på mig. Och jag vet att vi kommer att hitta en ny park att dela varma vår och sommardagar i. Men jag behöver vara hos dig nu. Jag känner mig så hjälplös här borta. Nu behöver du mig mer än någonsin.

Min älskade vän, berätta bara vilken park jag ska möta dig i.

En bok i min hand

Jag har två saker framför mig på bordet. Två saker som får mig att le. Båda sakerna kom med posten idag. Ett lönebesked och en bok. Lönebeskedet får mig att le eftersom det står att jag har en bruttolön på 31 261 kronor och att det kommer att sättas in 22 114 kronor på mitt konto imorgon. Detta är givetvis övergående lycka då jag är sorgligt medveten om att något fel har inträffat. Nog för att vi strejkar för att få upp våra löner nu men till dessa nivåer vore ju lite för bra för att vara sant. Men jag låtsas för en stund att jag faktiskt kommer att få behålla alla dessa 22 114 kronorna. Tankarna flyger iväg och jag känner hur det pirrar i magen. Jag landar dock ganska snabbt när jag inser att jag snart kommer att få ett inbetalningskort på ca 7 000 kronor. Mina mungipor går neråt och jag vänder genast blicken mot det andra som kom med posten idag.

Boken.

Leendet smyger sig tillbaka på mina läppar. Efter flera veckors väntande har Tusenbroders bok hittat hem till mig och jag vill just nu bara slänga mig över den och läsa den från pärm till pärm. Hade jag varit ledig imorgon hade jag tagit med boken och en filt och lagt mig i parken. Njutit av vårsolen samtidigt som jag kunnat läsa hans magiska texter i pappersformat och rysa av välbehag. Men nu måste jag tyvärr jobba imorgon. Men några sidor tänker jag hinna med innan jag släcker lampan ikväll.

Läste sista sidan där han så vackert skrivit om sin kära far, en tår letar sig fram och min enda tanke är:

Johan, han ser på dig så som du tänker på honom..

En underbar bok du skapat som jag är glad över att ha i min ägo. Nu fattas bara signeringen.

Lundell väntar på mig!

Skulle nyss beställa biljetter till Ulf Lundells konsert här i stan i september. Glad över att få tag på två bra biljetter så insåg jag ganska snart att biljetterna inte skulle bli mina. Tydlingen måste man betala biljetterna samtidigt som man köper dom, inte när man hämtar dom hos ATG-ombudet som jag är van vid.

OM jag inte hade tagit av mina sparpengar denna månad, OM jag inte handlat så mycket skor, OM jag hade hållit lite hårdare i plånboken så hade jag haft pengar kvar att betala biljetterna på stört, men inte nu. Så nu får jag vackert vänta tills imorgon när kontot fylls på så jag återigen kan göra ett försök att köpa biljetter till min allra första Lundell konsert. För jag ska dit. (Jag har sett honom tidigare, men det var innan jag uppskattade honom på det viset jag gör idag så jag tycker egentligen inte att det räknas..)

Sen hoppas jag att det är någon mer än jag som tycker det är värt 500 kronor för att se Lundell. Ett halvår sedan hade jag aldrig betalat dessa pengar. Konstigt vad tiderna ändras, men vad härligt att upptäcka nya saker man så länge varit främmande inför.

Om jag fick fantisera lite och sätta ihop min egna lilla konsert med Ulf så vet jag hur den låtlistan skulle se ut:

.....
.....
.....
tänker...
......
försöker välja...
......
.....
.....
.....
ger upp! Kan inte välja!

Men en sång jag så gärna skulle vilja höra är Två blåa ögon, men det får jag nog se mig om i stjärnorna efter. Men drömma kan man ju alltid..
Att höra Halleluja skulle vara underbart.. (fortsätter drömma)
Jag saknar dig.. (drömmer lite till)
Låt inte ensamheten..
Fullt ut.. En speciell sång för mig på flera sätt. Det var den första sången jag fick spelad för mig och den gick på repeat under flera timmar. Kan hända att jag där och då blev lite hjärntvättad men sen den dagen är jag fast, och jag kan bara säga att jag är djupt tacksam över det..

Vad den där mannen än beslutar sig för att spela i höst så kommer jag att vara där och jag kommer att ha ett leende på läpparna och troligtvis en tår i ögat.

Känslan av tårar

Tårarna bränner innanför mina ögonlock
vill inte låta dom tränga fram
vill inte känna tårarna rinna nedför mina kinder
så jag håller dom tillbaka
kryper ner i sängen
och inväntar en ny dag


"Giv mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"

Utan själ

Jag vill sluta känna
jag vill sluta tro
jag vill sluta behöva vara stark

Låt mig vandra som en vilsen människa utan själ
låt mig vara lika lika tom som jag känner mig
men låt mig vara tom utan att det gör ont

För smärtan
känner jag mig för svag för att klara av

Underbara vårdag

Efter 15 timmars sömn vaknade jag igår vid 10-tiden på förmiddagen och insåg att jag behövde ut i solen och ge mina mentalt trötta själ en liten energikick. Tog med en vän ner i hamnen. Hamnen är en plats jag ofta brukar besöka om våren och sommaren men detta var en av de första gångerna jag var ner dit i år. Jag blir alltid lika tagen av hur slående vackert det är där nere. Vattnet som sprider ut sig, måsarnas skrik på lagom långt avstånd. Det mysiga hamncafét där de serverar stans mest underbara kanellatte. Det blev ingen kanellatte detta besök, men kulglass köpte vi och gick längre bort i hamnen lade oss på en bänk och njöt av solen.

Vi gick upp på stan och åt lunch på Kalle på Spången. Ett café som ligger i ett charmigt gammalt hus med knarriga, lutande golv. Ett mysigt inslag i den här stan. Flera långa fikastunder har avklarats på det där cafét minsann, och fler lär det bli.

Lite senare på eftermiddagen var det dags att möta upp en annan vän för lite bröllopsprat och planerande. En vän till oss gifter sig den 24 maj. Eftersom vädret fortfarande var helt fantastiskt så begav vi oss ner till hamnen. Flera timmar satt vi där nere och pratade en hel del strunt men kom även fram till vissa bra saker vill jag påstå. Kanellatten var given. (Såsom mera glass..) Passade på att ta en bild i hamnen. Den må vara suddig men den visar lite av det vackra som man kan skåda där nere när solen speglar sig i vattnet och på husen.

Gårdagen var precis vad jag behövde och en dag fylld med skratt och sol gör underverk för en trött själ. Nu är våren här. Nu är det dags att vakna till. Nu är det dags att njuta!

Älskade ängel

Älskade älskade vän!

Sätter mig på tåget när som helst för att torka dina tårar, för att hålla om dig. För att orka för oss båda när livet känns tungt.
Vad det smärtar i mig att se dig ledsen, att veta att ditt hjärta brister.

Älskade ängel kom och vila i min famn. Jag finns alltid här för dig.

Hero of Waterloo

Letade fram mitt USB-minne som varit oanvänt länge nu, kopplade det till datorn och där fanns den. På sätt och vis hade jag hoppats på att jag skulle ha missat att flytta över den när min dator dog i vintras, men så var alltså inte fallet. Där låg den, musiken jag undvikit sen i höstas. Underbar musik som slutade spelas här hemma samtidigt som jag stod med ett söndertrasat hjärta i handen.

Att lyssna på musik som är skriven av en människa man känt starka känslor för är inte det lättaste. Lättare att undvika den.

Trodde jag.

Då jag upprepade gånger kommit på mig själv med att nynna på en text som han skrivit så har jag insett att jag behöver ha den musiken tillbaka in i mitt liv. Nu känner jag mig redo för det. Han må vara borta ur mitt liv, men den musiken han har varit med att skapa, den har jag stor respekt för. Den vill jag fortsätta njuta av.

Återigen får den mig att längta till sommaren i Waterloo. Men visst känns det i hjärtat att höra denna vackra sång som jag har så mycket minnen till.

Det är allt det är, minnen. Men musiken, den lever.

Best of You

Detta får mig att rysa! Lyssna på det här. För mig är det helt magiskt. Hade velat se och höra det här ögonblicket live. Känna magin när Dave står där rätt upp och ner med sin gitarr och sin röst och förtrollar publiken. Äsch, låten talar för sig själv mina ord är överflödiga. Lyssna!

I'm in lööööve! ;)

Dave Grohl - Best of You

Om jag hade förstått hur denna blogg fungerar hade jag lagt in videon i inlägget, men...

Naken hud

Oskyldig beröring
en hand om min nacke
fingertoppar i mitt hår
en hand som smeker min rygg

Så oskyldigt
men det gör mig så varm
Tusan också.

Behöver ju naken hud!!

Jobbsök

När jag vaknade imorse skyndade jag in på "Lediga jobb" på Karolinska sjukhusets hemsida. Visste inte vad jag skulle finna men jag hoppades att det skulle vara något positivt. Och där fanns den, annonsen om ett jobb på en avdelning jag verkligen vill arbeta på. En avdelning som skulle ta mig närmare mitt mål. Första maj är sista ansökningsdatum och det är bara att hoppas att dom är intresserade av en sjuksköterska som inte finns tillgänglig förrän 1 september.

Det som talar till min fördel är att jag då har ett halvårs erfarenhet från den avdelningen jag är på nu. Tydligen är detta något som anses som en merit hos andra arbetsgivare. Men vad jag skulle sakna mitt nuvarnde jobb. Alla underbara kollegor. Helst skulle jag vilja flytta hela avdelningen till Stockholm, men jag måste nog vara så där tråkigt realistisk angående det.

Ska jag iväg till Stockholm i höst är det en del som måste ordnas.
Utan jobb eller bostad = inget Stockholm

Måste ta tag i detta nu.

Saknad

Jag ville göra mig fin. Solen sken och jag kände glädjen bubbla i mig. En dusch efter jobbet och en fika med en god vän väntade. Ett par nya jeans och ett par söta ballerinaskor skulle invigas för första gången. Det var vår i luften och jag ville vara klädd därefter. När jag sprang runt här hemma för att hitta något lämpligt att ha på överkroppen ringde det på dörren. I panik drog jag på mig en top med prislappen kvar och skyndade mot dörren. Det var en gammal vän som stod där utanför. En vän som sa att han saknade mig. Han tyckte det var dags för mig att krypa fram under stenen. Och han har ju rätt. Det är dags.

Detta slutade med att jag fick tillbringa en mysig eftermiddag med två vänner istället för en. Dubbelt mys alltså. Jag gillar när det plingar på min dörr så där oväntat. Det innebär att någon saknar mig. Och just det värmer ända in i själen.

Någon saknar faktiskt mig.

Tant

Om nu min kropp envisas med att vara som en 80-årings.
Varför kan jag då inte även besitta en 80-årings vishet?

Svår fråga som i nuläget känns högst relevant. Hittar inget svar.

Funderar vidare.

Besök

I eftermiddag får jag besök. En älskad och saknad vän kommer och hälsar på. Vi har inte setts på länge men nu är det dags för uppdateringar och några timmar fyllda med skratt. När vi var tonåringar gick vi på Backstreet Boys konserter tillsammans. Skrek oss hesa för Nick, Brian och boysen. Brian var min favorit. Minns inte riktigt vem som Petra hade ögonen på men kan ha varit A.J? Tiden gick och våra liv ändrades, liksom vår musiksmak. Senare var det hårdrocken som vi hade gemensamt.

Petra har varit en riktig festival tjej medans jag alltid varit lite bekväm. Vill kunna duscha tio gånger om dagen om jag känner för det och få tvätta håret. Att gå runt på ett sunkigt festivalområde har jag aldrig vågat mig på. Men är det något jag kommer att sakna att jag inte gjort i livet så är det just det. Men det har Petra, flera gånger om. Hon är tuff min lilla tjej. Men vi har åtskilliga gånger stått och trängts längst framför scenen i vår lilla stan när något band varit på besök.
När vänner gifte sig i somras så var Petra och jag dom som stod ut längst på dansgolvet. Tvingade trubaduren att spela 80-talsrock eller Dagny, det är Petra och jag i ett nötskal. Tillsammans blir vi nåt alldeles speciellt. Tillsammans orkar vi lite till när de andra lagt av. Hur positivt detta är går ju dock att diskuteras. Men jäklar va skojj vi har haft.

Vi följdes åt och jobbade på samma ställe under flera år. Petra som fast anställd och jag som vikarie. Till slut sökte jag in på högskolan och valde att läsa vidare. Petra är kvar och håller ställningarna. Det där stället skulle inte vara detsamma utan henne, dom är glada som har henne och hennes glada skratt där uppe på tredje våningen.

Det är en upplevelse att höra mig och Petra skratta samtidigt. Våra skratt synkar på nåt märkligt sätt som gör att vi hörs på kilometers avstånd och ofta lockar vi andra till skratt. Oj vad jag har saknat det där. Men ikväll är det dags. Ikväll ska jag skratta mig hes och uppleva gammal nostalgi med min älskade tuffa lilla tjej.

Underbart!

Att finna ork

Jag var ute på landet i helgen. Som vanligt helt underbart. Jag flyr ut dit så fort jag får tillfälle nu. Två lediga dagar och jag sätter mig på tåget ut till lugnet. Men i helgen kunde jag inte varva ner. Rastlösheten och tomheten skapade en oroskänsla som inte lämnade mig ifred. Jag kände hela tiden som att jag sökte efter något som jag inte kom på vad det var. Min kropp och själ fick ingen ro.
Jag anar vad det är som tynger mig. Jag är orolig för min ork. Jag förstår inte hur jag ska ha energin att orka köra på med energireserver som jag använt i ett års tid. Reserverna börjar ta slut och jag känner att jag snart går på tomgång. Vad händer när jag stannar? Och när stannar jag?

I juni förra året bröt jag ihop, en dag orkade jag inte mer. Det var första gången jag ringde hem till mina föräldrar och grät i telefonen. Jag ville inte göra dom orliga. Så typiskt mig. Jag vill inte att de skulle bli oroliga så jag hade länge dolt hur jag egentligen mådde. Men till slut insåg jag att jag måste. Och det är ett beslut jag är otroligt stolt och glad över idag. Mamma hade ju förstås redan anat.
Sedan dess har de varit måna om att jag ska komma hem, att jag ska komma hem till lugnet på landet och ladda batterierna. Men i helgen var första gången jag kände att mina batterier inte laddades. Stressen gnagde i mig vad jag än tog mig för. Jag måste få tillbaka min ork, jag måste hitta tillbaka till mig själv. Men hur gör jag?

Skulle vilja ta kudden under armen och åka till en vän, bo där i två dygn och bara sova. Sova, sova, sova. Boa in mig i hans säng. Känna det behagliga lugn han sprider omkring sig. Höra honom strosa runt där i sina rum, höra honom knappa på tangenterna vid datorn. Kanske höra hur han med en penna i handen ivrigt fyller några tomma blad med ord. Kanske skulle jag vakna ibland. Men jag skulle bara vända på mig, och somna om. Vilket lugn.

Undra vad han skulle säga om jag kom med min kudde under armen. Kanske sucka lite. Kanske skratta. Kanske öppna dörren för mig och acceptera att någon intar hans säng för energihämtning. Vem vet. Men endast tanken skänker ett lugn. Det är fint.

En knasigt underhållande sak

Igår kväll var jag med om nåt riktigt underhållande, men helkonstigt. Jag använde funktionen "Fjärrhjälp" på MSN messenger och lät någon annan styra min dator. Min tekniska sida är ofta inte vad den borde vara och då kan man behöva lite hjälp utifrån. Så jag lät alltså en vän härja hejvilt på min dator och jag kunde bara sitta här hemma och titta när pilen flög kors och tvärs över hela skärmen. Det var roligare än det mest underhållande programmet på tv må jag lova!

Eftersom jag samtidigt satt här endast inlindad i handduk efter en dusch så passade jag på att för säkerhetsskull dra upp handduken lite längre, men vet ju aldrig vad man egentligen kan se när man går in och styr en annan dator så där!

Tänk, jag släppte in någon annan i min älskling. Känns faktiskt lite halvstort sådär.

*stolt*

Oändlig sorg

En pojke
utan livslust

Död
Borta

Föräldrar har förlorat
sin älskade unge

Saknad av vänner
Finns inga ord
bara tragedi

Allt som återstår
minnen
och
en oändlig sorg

Tro på mig

Jag behöver inte det här
jag orkar inte

låt mig vara naiv
låt mig tro på det jag brinner för

låt mig få ha min dröm
sluta aldrig tro på mig!

för då faller jag

Att andas

Ibland är min längtan efter lugnet på landet så obeskrivligt stor att det är svårt att sätta ord för det. Där kan jag andas när tvivlet känns som störst. Där finner jag orken att komma tillbaka och kämpa vidare. Jag önskar att jag kunde ta med familjens underbara vovve på en promenad. Det skulle inte bli någon rask promenad utan vi skulle strosa och ta oss tid. Titta i vägkanten efter vårtecken. Min älskade busmaja skulle få sniffa hur mycket hon ville på det som gömmer sig efter vägen. Helst skulle jag vilja göra detta till en skogspromenad, men nu är vintern förbi och våren är här. Våren innebär inte enbart grönska utan även att min ormfobi hindrar mig från att vistas i den skog som jag tycker är så rogivande. Men hon går där med mig, nöjd över att bara få gå på promenad med sin matte.

Tycker om att vakna om morgonen och alltid ha pappas nykokta svartvinbärs te väntandes på mig. Det teet som funnits där varje morgon, i hela mitt liv. Det är en trygghet. Nu är det inte speciellt ofta jag får chansen att starta dagen på detta sätt men jag njuter desto mer när den chansen ges. Nu är tiden här för att kunna sitta på trappan och njuta av morgonsolen. Känna hur solen värmer ansiktet. Känna hur lyckan sprider sig i kroppen, hur livsglädjen spirar och gnistan tänds.

Vill ta en sväng förbi mormor och morfar där kaffe, bullar och kakor alltid serveras. Givetvis får vovven en bit knäckebröd. Eller en kaka ibland. Eller ett gelehallon när kusinen är på besök. Mormor och morfars kök är en samlingsplats för mamma, hennes syskon och mina kusiner. Vi är uppväxta som barnen i Bullerbyn och jag är så lycklig över att ha haft den möjligheten.

Vill ligga i soffan och titta på flera avsnitt av Morden i Midsomer. Oftast behöver jag se samma avsnitt flera gånger då jag allt som oftast somnar i den där soffan. Men jag har tid med det när jag är där hemma. Det gör inget om jag somnar mellan andra och tredje mordet och missar Troys lite plumpa sätt. Jag har tid att titta igen.

Där ute på landet kan jag gömma mig i några dagar utan att behöva bli nådd. Mobiltelefonen får ligga. Det får vänta. Befriande att slippa känslan att alltid behöva se fin ut i håret, där låter jag sminket vara. Där bor jag i mjukisbyxor och friluftskläder. Där är jag bara jag.

Jag längtar efter att andas.