Det är ju så vi gör't

Femton dagars tystnad. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, visste att tystnad skulle möta mig som så många gånger förr. Men någonstans hade nog mitt hopplöst naiva och godtrogna jag hoppats på ett genombrott liksom för att inte behöva lämna saker osagda. Kanske hoppas jag på ett samtal som aldrig kommer att komma. Jag tycker inte om att behöva ifrågasätta en vänskap, jag tycker inte om att behöva ställa krav.

Men detta är ju liksom lite vår grej, detta är hur vi gör't. Jag hoppas att han inte glömmer det.

Och en kväll som denna, fortsätter jag att hoppas.

Utan dina andetag

Jag skulle ge dig allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag
säga så

När det är omöjligt att falla

Visst är det väl så att när man behöver det som mest så blir man försedd med små tecken på hur mycket kärlek man egentligen har runt omkring sig. Det är så lätt att fokusera på det man inte har istället för att öppna ögonen och se det som finns så tätt intill att man omöjligt kan tappa fotfästet och falla omkull. Jag är rik på kärlek och dom senaste dagarna har jag blivit påmind om det, samma dagar som jag funderat över en relation som jag förlorat greppet om, har jag dränkt den med min omtanke? Jag vet inte. Vet bara att ovissheten gör mig fysiskt ont.

Jag fick ett sms ikväll. Vackra ord skrivna om en vänkap och en resa genom livet där vi nu närmar oss en korsning. Jag stannar i Stockholm några månader till medan min vackra vän om bara någon vecka ska ut och testa sina vingar. Hon påminner mig om en sommardag för snart ett år sedan, en dag då vi pratade om livet, om våra drömmar och planer, om vår förmåga att hylla varandra men så sällan oss själva.

Ett vackert sms avslutade hon med dom finaste orden;
Om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig.

När natten tar vid

Sitter i soffan med tända ljus och ansiktsmasken är på. Även den är en present från en god vän som tyckte att jag behövde skämmas bort. Blir lite orolig över att dom oroar sig för mycket, men deras välvilja berör mig djupt. Jag skänker dom alla en tanke och det får mig att le. Framför mig pågår en romantisk komedi och några melonskivor ligger i den blåa skålen på det lilla vita soffbordet. Mina tankar flyttas till förra sommaren, då jag som bäst målade möbler och fixade inför flytten. Det bordet som nu står framför mig skulle endast vara tillfälligt tills jag hittade bordet jag så väl sett framför mig i tanken. Men nu ett år senare så står fortfarande samma vita bord här. Jag tror det får vara kvar. Det som en gång varit min farmors sängbord står nu här, renoverat och målat, och påminner mig om henne.

Jag uppskattar dom här ensamma kvällarna hemma. Dom här kvällarna när det bara är jag och mina tankar och jag får skämma bort mig själv. Troligen uppskattar jag dom så mycket eftersom dom är få och sällsynta nu för tiden. Jag älskar att ha folk runt omkring mig men jag värdesätter min egentid, den tid där det finns plats för lugn och reflektion. Och nu, när jag fått någon slags ro i själen på grund av ett beslut om min framtid, så känns det som att jag inte vill att den här kvällen ska ta slut. Jag vill fortsätta sitta här i ljuslågornas sken och bara njuta av stunden, tänka att morgondagen är för långt bort och att gårdagen redan är förbi. Om några timmar väntar en morgonpromenad över söder på väg till jobbet, men det är flera timmar kvar tills dess.


Så i natt tänker jag göra det man bör, jag tänker fånga natten.

Och detta ska jag lämna..

Kan man få annat än en underbar start på dagen när man kommer till jobbet efter sjukskrivning och hittar detta hängandes på sitt skåp?! Vilka otroliga kollegor man har..blir alldeles stum.. Och efter afrodansen så tänker jag nu faktiskt äta av chokladen som låg där i..och mysa in mig i strumporna som även dom gömde sig där i.. Fortfarande alldeles rörd...



Och detta tänker jag lämna om några månader. Sorgligt är vad det är.

Det där med tålamod

Ibland blir jag lite ivrig, och då är det tillåtet att skicka saker med posten fast jag skulle kunna överräcka det personligen inom en ganska kort tidsperiod. Samtidigt är det roligt att få post, och det är roligt att skicka post.

Så nu har någon något att vänta. Skickat från någon på det där ivriga charmiga sättet.

Förändringarnas tid

Jag hyser inga tvivel om att vi i dag är herrar över vårt eget öde,

att den uppgift vi givits inte är bortom vår förmåga;

att dess kval och hårda arbete inte överträffar vad vi

kan uthärda. Så länge vi tror på vår egen väg och vår

okuvliga vilja att vinna kan ingen neka oss segern.

- Winston Churchill

!

Ni vet när man ger bort saker, saker det finns en tanke bakom och som inneburit en del tid och energi i skapandet. Då blir man glad när man upptäcker att personen som fått presenten fortfarande uppskattar den långt efteråt. Ja riktigt varm inombords faktiskt.

Gillart!