Nu har jag lämnat min lägenhet. Kändes till min stora förvåning inte alls vemodigt att lämna ifrån mig nycklarna och för sista gången gå ut genom porten till det som varit mitt hem i tre år. Kanske beror det på att jag är så förväntansfull inför allt som väntar.
När jag stod där på gatan åkte en gammal jobbkamrat förbi i en hyrd lastbil. Vi vinkade glatt till varandra medvetna om att vi är på väg mot samma äventyr.
Hoppas Stockholm är redo.
fredag 29 augusti 2008
onsdag 27 augusti 2008
Nyfiket pirrig
Så var han där igen..karln som får mig pirrig i hela kroppen. Tydligen så kommer vi på Söder återigen att bo fem minuter ifrån varandra. En kväll med vin är planerad.
Känns som att en liten farbror sitter där uppe och ler mot mig dessa dagar. Troligen kommer ett bakslag snart att komma men fram tills dess tänker jag njuta av varje sekund.
Jag har lägenheten, jag har jobbet. Kan inte den snälla farbrorn bara se till så att även denna underbara karl äntligen blir min?
Men äsch..så lycklig kan man kanske inte bli. Säkert påfrestande för hjärtat. Bättre att vara lite halvlycklig. Typ.
Känns som att en liten farbror sitter där uppe och ler mot mig dessa dagar. Troligen kommer ett bakslag snart att komma men fram tills dess tänker jag njuta av varje sekund.
Jag har lägenheten, jag har jobbet. Kan inte den snälla farbrorn bara se till så att även denna underbara karl äntligen blir min?
Men äsch..så lycklig kan man kanske inte bli. Säkert påfrestande för hjärtat. Bättre att vara lite halvlycklig. Typ.
Ensamt och tyst
Jag ser ut över lägenheten som varit mitt hem dom senaste tre åren. Nu känns det inte längre som ett hem. Flyttkartongerna står staplade på varandra och på bordet bredvid mig ligger några lysrör, andvända glödlampor och två batterier.
I hallen hänger några tomma klädkaljar kvar på hatthyllan. Kommer på att jag ännu inte packat ner klädgaljarna som hänger i garderoben heller. Hela tiden ser jag saker som måste göras. Upptäcker ständigt en ny liten vrå som ännu inte plockats ur. Hur mycket saker kan man få plats med i en liten etta? Tydligen för mycket.
Den här flytten känns seg. Känns som att jag aldrig blir klar. Det är ensamt och deprimerande att plocka ihop sitt liv i lådor och kasta det som inte längre passar in. Tänker tillbaka på i våras när jag hjälpte Johan flytta. Den flytten kändes rolig. Eller nej, nu ljög jag. Den flytten kändes vemodig på det sättet att han flyttade ifrån den stad jag om någon vecka ska flytta till. Men när man är två som packar och städar blir själva flytten ganska underhållande. Dessutom har man någon att prata med.
Det finns ingen som pratar med mig här. Springsteen och Winnerbäck har gjort mig sällskap hela dagen och det är jag ju självklart tacksam för. Men sedan råkade jag dra ur kontakten till stereon och det blev tyst. Sedan dess har det varit tyst här. Jag hör mina egna tankar och dom är obehagliga ikväll. Min kropp är trött och längtar efter sängen. Jag vet dock att sömnen kommer att utebli även om jag ger efter och går och lägger mig.
Jag måste packa det sista, med tankarna som sällskap.
I hallen hänger några tomma klädkaljar kvar på hatthyllan. Kommer på att jag ännu inte packat ner klädgaljarna som hänger i garderoben heller. Hela tiden ser jag saker som måste göras. Upptäcker ständigt en ny liten vrå som ännu inte plockats ur. Hur mycket saker kan man få plats med i en liten etta? Tydligen för mycket.
Den här flytten känns seg. Känns som att jag aldrig blir klar. Det är ensamt och deprimerande att plocka ihop sitt liv i lådor och kasta det som inte längre passar in. Tänker tillbaka på i våras när jag hjälpte Johan flytta. Den flytten kändes rolig. Eller nej, nu ljög jag. Den flytten kändes vemodig på det sättet att han flyttade ifrån den stad jag om någon vecka ska flytta till. Men när man är två som packar och städar blir själva flytten ganska underhållande. Dessutom har man någon att prata med.
Det finns ingen som pratar med mig här. Springsteen och Winnerbäck har gjort mig sällskap hela dagen och det är jag ju självklart tacksam för. Men sedan råkade jag dra ur kontakten till stereon och det blev tyst. Sedan dess har det varit tyst här. Jag hör mina egna tankar och dom är obehagliga ikväll. Min kropp är trött och längtar efter sängen. Jag vet dock att sömnen kommer att utebli även om jag ger efter och går och lägger mig.
Jag måste packa det sista, med tankarna som sällskap.
måndag 25 augusti 2008
Redan vilse
Jag ska åka till Stockholm imorgon för att besöka Previa på Gullmarsplan för MRSA-kontroll. Jag trodde att jag hade stenkoll på vart Gullmarsplan ligger beläget men insåg att så inte alls var fallet när jag såg en förvirrande karta på nätet.
Som tur är har jag fått en del handritade kartor av en hjälpsam vän skickade till mig på MSN. Bland annat en med tunnelbanelinjerna utmålade i olika färger och diverse stadsdelar namngivna. Med gula spretigt charmiga bokstäver står GULLMARSPLAN skrivet samt en pil som visar den exakta placeringen för Gullmar. Till höger om dom gula spretiga bokstäverna går ett grönt streck förbi. Det gröna strecket innebär att det är grön linje jag ska åka imorgon.
Jag som tänkte åka röd linje. Det hade blivit mycket tokigt. Detta lär bli en intressant höst.
Som tur är har jag fått en del handritade kartor av en hjälpsam vän skickade till mig på MSN. Bland annat en med tunnelbanelinjerna utmålade i olika färger och diverse stadsdelar namngivna. Med gula spretigt charmiga bokstäver står GULLMARSPLAN skrivet samt en pil som visar den exakta placeringen för Gullmar. Till höger om dom gula spretiga bokstäverna går ett grönt streck förbi. Det gröna strecket innebär att det är grön linje jag ska åka imorgon.
Jag som tänkte åka röd linje. Det hade blivit mycket tokigt. Detta lär bli en intressant höst.
fredag 22 augusti 2008
Avskedsfylla
Ikväll har några kollegor och vänner en liten avskedstillställning för mig ute på krogen. Då kan man ju undra varför jag sitter här och bloggar och inte är med dom ute på krogen. Det undrar jag med. Tydligen så trodde dom att jag var ledig ikväll och imorgonbitti, men så var ju tyvärr inte fallet. Så här sitter jag, hemkommen från jobbet för en stund sedan medan mina vänner är ute och firar min flytt till Stockholm.
Lyckligtvis skulle dom dricka mängder med vin i mitt ställe ikväll, dom lär vara ganska berusade nu. Troligen har dom den roligaste kvällen någonsin. Jag frågade om dom ville ha med ett plakat med en bild på mig med ut, detta var tydligen inte nödvändigt. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det.
Får bjuda dom allesammans till en utekväll på Söder sen istället. Då ska jag verkligen försöka att närvara.
Mina sötnosar.
Lyckligtvis skulle dom dricka mängder med vin i mitt ställe ikväll, dom lär vara ganska berusade nu. Troligen har dom den roligaste kvällen någonsin. Jag frågade om dom ville ha med ett plakat med en bild på mig med ut, detta var tydligen inte nödvändigt. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det.
Får bjuda dom allesammans till en utekväll på Söder sen istället. Då ska jag verkligen försöka att närvara.
Mina sötnosar.
torsdag 21 augusti 2008
En sista gång
Låt mig få känna
din hand i min
en sista gång
Låt mig få känna din beröring
dina läppar mot mina
en sista gång
E g o i s t i s k t
Låt mig bara
känna kärleken från dig
en sista gång
Sen måste du gå.
din hand i min
en sista gång
Låt mig få känna din beröring
dina läppar mot mina
en sista gång
E g o i s t i s k t
Låt mig bara
känna kärleken från dig
en sista gång
Sen måste du gå.
onsdag 20 augusti 2008
1 meddelande mottaget
"Saknar dig mitt hjärta"
Älskade vän, snart kommer jag. Vart ska vi mötas? På ett café någonstans på Söder eller i en park på en filt? Kanske på Kvarnen med lite (mycket) vin?
Snart har jag dig nära igen..
tisdag 19 augusti 2008
Förväntansfullt vemod
"Du kommer att charma SÖS på samma sätt som du charmat hela avdelningen här hos oss."
Jag blir lite förlägen och ser tvivlande på henne samtidigt glad över hennes ord som jag önskade vore sanna. Jag har en så fantastiskt stor separationsångest inför att lämna alla underbara jobbkamrater att jag har svårt att beskriva det med ord. Ibland anser jag att jag är dum i huvudet som ger upp det här mot något jag inte har en aning om hur det kommer att bli. Jag kommer att leva min dröm men jag kommer samtidigt att lämna dom människorna som får mig att skratta så jag gråter varje dag på jobbet. Men man måste chansa här i livet. Om man aldrig vågar någonting, vad vinner man då?
Jag har lite svårt att acceptera att avdelning 11 fortsätter fungera som vanligt efter att jag har slutat. Jag vill liksom att hela bunten ska följa med mig till SÖS. Att det inte är praktiskt möjligt vet jag om, jag är ju inte dum, bara det att jag har lite svårt att ta in att dom faktiskt inte kommer att möta mig varje dag jag kommer till jobbet. Samtidigt har jag väldigt svårt att tro att inte mina nya arbetskamrater kommer vara annat än underbara. Jag tror verkligen det. Men separationsångesten finns där så det räcker och blir över.
Att varje dag få höra att man kommer att bli saknad är något jag känner otrolig ödmjukhet inför. Trodde verkligen inte att så många skulle uttrycka att det blir ett tomrum efter mig. Hur svarar man på det? Det kan man inte. Man kan endast vara ödmjuk och tacksam inför att man gjort ett positivt intryck och lycktas sprida glädje på en avdelning som redan har så extremt högt i tak. Att sedan dessutom få höra att man är söt när man gör sina tabbar är något jag räknar med inte kommer att existera på min nya arbetsplats.
Jag har fem pass kvar att göra på avdelning 11. Sedan är den tiden förbi. En skyddad verkstad byts ut mot något nytt och helt okänt.
Nervöst så jag förgås. Men otroligt spännande.
Jag blir lite förlägen och ser tvivlande på henne samtidigt glad över hennes ord som jag önskade vore sanna. Jag har en så fantastiskt stor separationsångest inför att lämna alla underbara jobbkamrater att jag har svårt att beskriva det med ord. Ibland anser jag att jag är dum i huvudet som ger upp det här mot något jag inte har en aning om hur det kommer att bli. Jag kommer att leva min dröm men jag kommer samtidigt att lämna dom människorna som får mig att skratta så jag gråter varje dag på jobbet. Men man måste chansa här i livet. Om man aldrig vågar någonting, vad vinner man då?
Jag har lite svårt att acceptera att avdelning 11 fortsätter fungera som vanligt efter att jag har slutat. Jag vill liksom att hela bunten ska följa med mig till SÖS. Att det inte är praktiskt möjligt vet jag om, jag är ju inte dum, bara det att jag har lite svårt att ta in att dom faktiskt inte kommer att möta mig varje dag jag kommer till jobbet. Samtidigt har jag väldigt svårt att tro att inte mina nya arbetskamrater kommer vara annat än underbara. Jag tror verkligen det. Men separationsångesten finns där så det räcker och blir över.
Att varje dag få höra att man kommer att bli saknad är något jag känner otrolig ödmjukhet inför. Trodde verkligen inte att så många skulle uttrycka att det blir ett tomrum efter mig. Hur svarar man på det? Det kan man inte. Man kan endast vara ödmjuk och tacksam inför att man gjort ett positivt intryck och lycktas sprida glädje på en avdelning som redan har så extremt högt i tak. Att sedan dessutom få höra att man är söt när man gör sina tabbar är något jag räknar med inte kommer att existera på min nya arbetsplats.
Jag har fem pass kvar att göra på avdelning 11. Sedan är den tiden förbi. En skyddad verkstad byts ut mot något nytt och helt okänt.
Nervöst så jag förgås. Men otroligt spännande.
Dofter från förr
Jag vaknar sent idag trots att jag gick och la mig i skaplig tid igår. Till min förvåning skiner faktiskt solen idag. Jag går upp och startar vattenkokaren. Gör i ordning en tesil med Söderblandning och lägger den i min stora färgglada temugg med namnet Arvid. Arvid är en mycket bra mugg, bekväm att hålla i, god att dricka ur, rymmer massor och påminner mig dessutom en Arvid jag träffade en gång som tyckte jag liknade Marilyn Monroe, alltså endast bara fördelar. Glömde nämna att muggen är fin också.
Lagom som jag sätter mig ner vid bordet så börjar fastighetsvärden att klippa gräset utanför. Genast letar sig doften av nyklippt gräs in genom mitt öppna fönster och jag tycker att det luktar helt fantastiskt där jag yrvaket sitter. Dessa dofter får mig alltid att minnas somrarna ute på landet. När man fick trettio kronor för att klippa gräsmattan. Minns när jag körde in med åkgräsklipparen i mammas hallonhäck och mejade ner ett par meter hallonbuskar innan jag fick stopp på eländet. Jag skämdes ögonen ur mig och gick med tunga steg in mot köket för att berätta för mamma vad som precis inträffat ute i trädgården. Mamma skrattade så hon grät. Kan ibland undra om jag också hade skrattat så jag gråtit om min unge hade klippt ner en bra bit av hallonhäcken.
Jag längtar ut på landet nu och gillar inte alls att jag är fast här i min lägenhet med all packning. Den här tiden på året pågår skörden för fullt där hemma och jag kan nu endast återkalla alla dofter i mitt minne. Känner ofta tacksamhet över min barndom, att ha fått växa upp bland traktorer, tröskor och får. Jag är en riktig bonddotter, och det är något jag är stolt över.
Ibland är jag inte någon storstadstös. Ibland inser jag att det är på landet jag hör hemma. Men det får bli i framtiden. Ska bara ta vägarna förbi Söder först.
Lagom som jag sätter mig ner vid bordet så börjar fastighetsvärden att klippa gräset utanför. Genast letar sig doften av nyklippt gräs in genom mitt öppna fönster och jag tycker att det luktar helt fantastiskt där jag yrvaket sitter. Dessa dofter får mig alltid att minnas somrarna ute på landet. När man fick trettio kronor för att klippa gräsmattan. Minns när jag körde in med åkgräsklipparen i mammas hallonhäck och mejade ner ett par meter hallonbuskar innan jag fick stopp på eländet. Jag skämdes ögonen ur mig och gick med tunga steg in mot köket för att berätta för mamma vad som precis inträffat ute i trädgården. Mamma skrattade så hon grät. Kan ibland undra om jag också hade skrattat så jag gråtit om min unge hade klippt ner en bra bit av hallonhäcken.
Jag längtar ut på landet nu och gillar inte alls att jag är fast här i min lägenhet med all packning. Den här tiden på året pågår skörden för fullt där hemma och jag kan nu endast återkalla alla dofter i mitt minne. Känner ofta tacksamhet över min barndom, att ha fått växa upp bland traktorer, tröskor och får. Jag är en riktig bonddotter, och det är något jag är stolt över.
Ibland är jag inte någon storstadstös. Ibland inser jag att det är på landet jag hör hemma. Men det får bli i framtiden. Ska bara ta vägarna förbi Söder först.
måndag 18 augusti 2008
Ett brev
Jag avbryter mig själv mitt i rensandet av garderoben. Snubblar över en flyttlåda som står halvtom på golvet. Jag måste skriva ett brev, ett brev jag skulle skrivit för länge sedan. Vart har jag papper? Penna? Ser mig runt i min lägenhet som en gång i tiden har varit ganska mysig, nu är det saker överallt. Kläder ligger utslängda. Svarta sopsäckar med kläder står på golvet. Soffan är full av böcker och viktiga papper som måste sorteras och sättas in snyggt och prydligt i en pärm innan det packas ner i ytterligare en flyttlåda.
Får syn på mitt aquarelleblock. På bordet hittar jag en reklampenna för ett läkemedelsmärke. Detta får duga. Nu har jag åtminstone ett papper och en penna för att sätta mina tankar på papper. Omsorgsfullt börjar jag formulera ett brev. Behovet var tydligen stort då orden utan problem formulerar sig till meningar. Bladet fylls och jag känner att jag fått skriva ner det jag ville. Det är inga ord av tröst, men det är ord som visade att jag för alltid är en vän. Att jag vill finnas där och analysera problemen som verkar fylla min goda väns liv under alltför lång tid. Om en dryg vecka så kommer jag finnas där fysiskt. Då kommer jag att kunna ge henne den där kramen jag längtat efter så länge att få ge henne.
Jag byter ut mjukisbyxorna mot ett par jeans, kläder på mig min röda regnjacka och går iväg mot brevlådan med brevet i min hand. Jag hoppas att någon får ett leende på sina läppar när posten öppnas imorgon. Jag har en del att hinna med under dom få veckor jag flyttar tillbaka till mitt barndomshem och min barndomsstad. Det värmer att veta att folk väntar på mig där.
Det ska bli skönt att komma hem. Även om det är för en kort tid.
Får syn på mitt aquarelleblock. På bordet hittar jag en reklampenna för ett läkemedelsmärke. Detta får duga. Nu har jag åtminstone ett papper och en penna för att sätta mina tankar på papper. Omsorgsfullt börjar jag formulera ett brev. Behovet var tydligen stort då orden utan problem formulerar sig till meningar. Bladet fylls och jag känner att jag fått skriva ner det jag ville. Det är inga ord av tröst, men det är ord som visade att jag för alltid är en vän. Att jag vill finnas där och analysera problemen som verkar fylla min goda väns liv under alltför lång tid. Om en dryg vecka så kommer jag finnas där fysiskt. Då kommer jag att kunna ge henne den där kramen jag längtat efter så länge att få ge henne.
Jag byter ut mjukisbyxorna mot ett par jeans, kläder på mig min röda regnjacka och går iväg mot brevlådan med brevet i min hand. Jag hoppas att någon får ett leende på sina läppar när posten öppnas imorgon. Jag har en del att hinna med under dom få veckor jag flyttar tillbaka till mitt barndomshem och min barndomsstad. Det värmer att veta att folk väntar på mig där.
Det ska bli skönt att komma hem. Även om det är för en kort tid.
lördag 16 augusti 2008
Det sista kapitlet
Han ser in i mina ögon med tårarna rullandes nedför hans kinder. Han trycker hårt min hand. -Jag brukar inte reagera så här, jag brukar vara kall i alla situationer. Hans röst skär sig och han kippar efter andan. -Det känns obehagligt. Jag är inte van, detta har aldrig hänt.
-Ibland måste man få bryta samman. Det måste få kännas obehagligt men ibland är det nödvändigt. Jag sitter där bredvid honom. Medveten om att detta är något han måste ta sig igenom själv. Ingenting jag säger kan skänka någon tröst, jag kan bara finnas där. Hålla hans hand och lyssna på han ord.
Jag är tjugofem år med hela livet framför mig. Jag kan omöjligt förstå hur det känns att bli gammal och tvingas lämna allt det som alltid funnits. Att lämna sitt hem och ge sig in i en ny fas i livet. Den sista fasen. Liksom som att skriva det sista kapitlet i boken om livet. Det sista vemodiga kapitlet som innebär en mängd farväl.
Jag kan omöjligt förstå hur det känns. Men jag känner med honom.
-Ibland måste man få bryta samman. Det måste få kännas obehagligt men ibland är det nödvändigt. Jag sitter där bredvid honom. Medveten om att detta är något han måste ta sig igenom själv. Ingenting jag säger kan skänka någon tröst, jag kan bara finnas där. Hålla hans hand och lyssna på han ord.
Jag är tjugofem år med hela livet framför mig. Jag kan omöjligt förstå hur det känns att bli gammal och tvingas lämna allt det som alltid funnits. Att lämna sitt hem och ge sig in i en ny fas i livet. Den sista fasen. Liksom som att skriva det sista kapitlet i boken om livet. Det sista vemodiga kapitlet som innebär en mängd farväl.
Jag kan omöjligt förstå hur det känns. Men jag känner med honom.
fredag 15 augusti 2008
En själslig resa
Aldrig tidigare har jag känt mig så långt ifrån kärleken som jag gör nu. Kärlek från människor runt omkring mig känner jag mer än någonsin förr, men den där kärleken från en man, den saknar jag. Jag kan välja att se det så att jag har grundpelaren i mitt liv ordnad och trygg. Jag har folk i min omgivning som jag mår bra av och som jag får ge kärlek till och som ger mig kärlek tillbaka. I och med detta så tycker jag att jag är redo att låta den himlastormande kärleken ta fäste i mitt liv. Men den lyser med sin frånvaro. Den är som sagt mer frånvarande än någonsin förr.
Det senaste året har jag givit mig ut på en resa. En resa med någon slags diffus slutstation, att lyckas hitta mig själv. Det är först nu när jag ser tillbaka som jag ser hur långt jag kommit. Flera gånger på senare tid har folk i min omgivning sagt åt mig att fortsätta vara den positiva och glada människa jag är. Att aldrig låta någon trycka ner mig. Att gå genom svårigheter med huvudet högt och lita på att jag är en människa som gör gott och som sprider glädje till min omgivning.
Detta har inte alltid varit självklart för mig. Tankegångarna har gått ifall jag måste ändra på den jag är. Att jag måste dämpa mitt skratt, att jag måste hålla tillbaka den jag är. Men då skulle inte jag vara jag. Jag skulle vara en reducerad och redigerad upplaga av mig själv, jag skulle vara halv. Jag har mitt skratt, jag har mitt leende. Enligt vissa så sprider jag spontan glädje när jag får mina små utfall bland främmande människor i kassakön eller på stan. Vissa stör sig säkert på mig till den grad att dom ser rött men då får jag väl helt enkelt acceptera att det är så. Man kan inte bli omtyckt av alla. Något jag kämpar hårt för att inse att det faktiskt är okej att inte bli omtyckt av alla.
Är det med en tjugofemårings vishet jag kan sitta här och tänka att jag faktiskt är den jag är. Jag tänker inte ändra mig för någon. Jag tänker vara den människa som livet har skapat mig till att vara. Jag vill aldrig förlora min glädje. Jag vill aldrig förlora förmågan att alltid ha ett leende över till mina medmänniskor, aldrig förlora förmågan att skratta mig igenom livet. Jag måste helt enkelt vänta tills den man kommer som tycker om mig precis som jag är. En man som också tycker om att skratta sig genom livet. En man som ler lite extra, när han ser just på mig. En man som heller inte bara nöjer sig, utan faktiskt tycker att han vunnit högsta vinsten på lotto när han har mig i sin hand.
Kanske gömmer han sig någonstans på Stockholms gator. Kanske har jag redan mött honom. En sak är dock säker. Den dagen den äkta kärleken är på jakt efter mig. Då är jag redo. Tills dess njuter jag av mina vänners kärlek och fortsätter min resa, på en lite mindre krokig väg.
Det senaste året har jag givit mig ut på en resa. En resa med någon slags diffus slutstation, att lyckas hitta mig själv. Det är först nu när jag ser tillbaka som jag ser hur långt jag kommit. Flera gånger på senare tid har folk i min omgivning sagt åt mig att fortsätta vara den positiva och glada människa jag är. Att aldrig låta någon trycka ner mig. Att gå genom svårigheter med huvudet högt och lita på att jag är en människa som gör gott och som sprider glädje till min omgivning.
Detta har inte alltid varit självklart för mig. Tankegångarna har gått ifall jag måste ändra på den jag är. Att jag måste dämpa mitt skratt, att jag måste hålla tillbaka den jag är. Men då skulle inte jag vara jag. Jag skulle vara en reducerad och redigerad upplaga av mig själv, jag skulle vara halv. Jag har mitt skratt, jag har mitt leende. Enligt vissa så sprider jag spontan glädje när jag får mina små utfall bland främmande människor i kassakön eller på stan. Vissa stör sig säkert på mig till den grad att dom ser rött men då får jag väl helt enkelt acceptera att det är så. Man kan inte bli omtyckt av alla. Något jag kämpar hårt för att inse att det faktiskt är okej att inte bli omtyckt av alla.
Är det med en tjugofemårings vishet jag kan sitta här och tänka att jag faktiskt är den jag är. Jag tänker inte ändra mig för någon. Jag tänker vara den människa som livet har skapat mig till att vara. Jag vill aldrig förlora min glädje. Jag vill aldrig förlora förmågan att alltid ha ett leende över till mina medmänniskor, aldrig förlora förmågan att skratta mig igenom livet. Jag måste helt enkelt vänta tills den man kommer som tycker om mig precis som jag är. En man som också tycker om att skratta sig genom livet. En man som ler lite extra, när han ser just på mig. En man som heller inte bara nöjer sig, utan faktiskt tycker att han vunnit högsta vinsten på lotto när han har mig i sin hand.
Kanske gömmer han sig någonstans på Stockholms gator. Kanske har jag redan mött honom. En sak är dock säker. Den dagen den äkta kärleken är på jakt efter mig. Då är jag redo. Tills dess njuter jag av mina vänners kärlek och fortsätter min resa, på en lite mindre krokig väg.
torsdag 14 augusti 2008
Winnerbäck på ett regnigt Strömsholms slott
Undra om jag kan bjuda in herr Winnerbäck på varm choklad efter spelningen ikväll. Det borde han väl falla för? Varm choklad och sitta inlindad i en filt i min soffa. Tror att även han kommer att bli lite kall där uppe på scenen. Regn, regn, regn och lite mera regn. Blåser ganska rejält också. Sen regnar det ytterligare lite mera.
Blir ingen solig sommarkväll med Lasse på scenen i sommar. Det blir två kvällar med Lasse och regn. Tur att Lasse lyser upp och värmer som han gör.
Sa jag att det regnar?
Får nog dricka den där chokladen själv ikväll.
Blir ingen solig sommarkväll med Lasse på scenen i sommar. Det blir två kvällar med Lasse och regn. Tur att Lasse lyser upp och värmer som han gör.
Sa jag att det regnar?
Får nog dricka den där chokladen själv ikväll.
tisdag 12 augusti 2008
Endast Elin (men med lite fusk)
Min vän Wille skickade ikväll över lite bilder som han lekt med under en tråkig dag på jobbet. Vet inte om han tyckte att jag var rynkig eller om han bara tyckte det var kul att leka, men här är i alla fall en och samma bild på mig, i lite finare versioner. Den första är det rynkiga orginalet så titta inte så noga på det. Men dom andra två är riktigt fint gjorda. Visst?
Tack Wille!
Vilsen på Facebook
Någon Micke hade lagt till mig som vän på Facebook. Då vi har en gemensam vän från vår barndomsstad så tänkte jag att detta är en kille jag känt en gång i tiden. Hans utseende fick ingen klocka att ringa så jag bestämde mig för att se efter vilka som fanns med på hans vänlista.
Bild efter bild på fotomodellsnygga tjejer kom upp, den ena posén sexigare än den andra. Den ena tjejen mer lättklädd än den andra. Jag satte nästan kaffet i halsen där jag satt och scrollade. Många av världens nationaliteter fanns samlade och endast några få killar fanns med. Den enda jag kände igen var vår gemensamma vän.
Så nu är ju frågan. Känner han alla dessa tjejer han har samlat i sin lista? Jag är tveksam. Av vilken anledning har han samlat dessa tjejer på det här sättet? Och varför finns jag med där längst ner? Känner jag den här karln utan att jag riktigt är medveten om det eller är jag en tjej som är så otroligt läcker att jag passar in bland alla dessa halvnakna tjejer?
Jag väljer att tro på det sista. Bara för att det helt enkelt känns bäst. Sen väljer jag att inte analysera detta vidare.
Bild efter bild på fotomodellsnygga tjejer kom upp, den ena posén sexigare än den andra. Den ena tjejen mer lättklädd än den andra. Jag satte nästan kaffet i halsen där jag satt och scrollade. Många av världens nationaliteter fanns samlade och endast några få killar fanns med. Den enda jag kände igen var vår gemensamma vän.
Så nu är ju frågan. Känner han alla dessa tjejer han har samlat i sin lista? Jag är tveksam. Av vilken anledning har han samlat dessa tjejer på det här sättet? Och varför finns jag med där längst ner? Känner jag den här karln utan att jag riktigt är medveten om det eller är jag en tjej som är så otroligt läcker att jag passar in bland alla dessa halvnakna tjejer?
Jag väljer att tro på det sista. Bara för att det helt enkelt känns bäst. Sen väljer jag att inte analysera detta vidare.
söndag 10 augusti 2008
Lasse på Zinkensdamm
Jag blev kär igår. Jag har länge misstänkt att jag känt nåt extra för den här mannen, liksom att han alltid gjort mig varm inombords, och igår fick jag det bekräftat. Jag är kär i Lars Winnerbäck. Lasse är fantastisk. Lasse är magisk. Finns inga andra ord att beskriva honom med. Varenda gång jag sett Lasse live har det varit med gåshud jag gått därifrån. Gårdagens spelning var inget undantag.
Under två timmar igår hade han 19.000 människor framför sig som var helt förtrollade dom där stod. Jag var en av dom. Lasse var själv tagen där han stod på scenen och berättade att han aldrig pratat inför såhär många människor samtidigt. Han gjorde det bra. Han gjorde det riktigt bra.
Så nu är jag kär. Nu kanske jag helt enkelt måste se honom på Strömsholms slott på torsdag kväll. Ses vi där?
Under två timmar igår hade han 19.000 människor framför sig som var helt förtrollade dom där stod. Jag var en av dom. Lasse var själv tagen där han stod på scenen och berättade att han aldrig pratat inför såhär många människor samtidigt. Han gjorde det bra. Han gjorde det riktigt bra.
Så nu är jag kär. Nu kanske jag helt enkelt måste se honom på Strömsholms slott på torsdag kväll. Ses vi där?
fredag 8 augusti 2008
Solen lyser åter
Idag känns livet mycket roligare att leva. Inga utskällningar från en ilsken doktor som tycker att sköterskorna på våran avdelning borde praktisera på andra avdelningar där sköterskorna minsann alltid står redo och väntar på läkarna inför morgonronden. Då får hon väl tycka att alla sköterskor på våran avdelning är värdelösa. Att vi "springer runt som skållade råttor" på morgonen, som våran avdelningschef uttrycker det, märker hon ju inte eftersom hon inte är där. Ödmjukhet existerar inte i hennes värld och för det kan jag bara tycka synd om henne.
Jag har fått så härliga sms av oroliga vänner under det här dygnet. Dom är guld. Vill inte att dom oroar sig men det känns ändå fint att veta att dom bryr sig som dom gör. Men jag mår bättre idag, helt ärligt. Efter en vaken natt med mycket grubblande så ser jag nu längre inte bara mörker utan solstrålarna letar sig fram, och jag njuter av lättheten som återfunnit sig.
Min vän ringde nyss. Klockan två imorgon sitter vi på tåget till Stockholm för en kväll med Winnerbäck. Jag berättade för Magnus att jag beställt fint väder tills imorgon så regn behöver han inte oroa sig för. Lät som han nästan trodde mig. Han är rar den där karln, skulle aldrig säga att han tvivlade på mig. Så nu håller jag tummar och tår får att allt regn håller sig borta under dom timmar vi ska njuta av underbar svensk musik imorgon.
Efter en sömnlös natt är jag rejält trött. Det enda jag vill är att mysa ner mig och se ett avsnitt av Morden i Midsomer, dricka söderblandning (eller irish coffee) och bara njuta av att stormen i mitt liv åter lagt sig och att jag har en fantastisk dag framför mig imorgon.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom..
torsdag 7 augusti 2008
...
Ligger i fosterställning i sängen. Jag känner hur min kropp skakar på ett sätt jag inte har kontroll över medans tårarna rinner nedför mina kinder. Vänder huvudet ner i täcket för att kväva gråten. Jag kippar efter andan och känner det blöta täcket mot mitt ansikte.
Utmattad ställer jag mig i duschen. Jag förbannar tårarna som fortsätter rinna. Jag märker dom inte då dom blandas med vattnet och lämnar inga spår på min hud, men jag känner dom under mina ögonlock.
Jag har framtiden runt hörnet, den borde rädda mig, den borde få mig att se ljust på tillvaron. Men nu är min ork slut.
Idag tog min ork slut.
Och jag ska (försöka att) aldrig mer skriva ett sånt här personligt inlägg på bloggen.
Utmattad ställer jag mig i duschen. Jag förbannar tårarna som fortsätter rinna. Jag märker dom inte då dom blandas med vattnet och lämnar inga spår på min hud, men jag känner dom under mina ögonlock.
Jag har framtiden runt hörnet, den borde rädda mig, den borde få mig att se ljust på tillvaron. Men nu är min ork slut.
Idag tog min ork slut.
Och jag ska (försöka att) aldrig mer skriva ett sånt här personligt inlägg på bloggen.
onsdag 6 augusti 2008
En dag som alla andra
Ständig o t i l l r ä c k l i g h e t.
Vad väljer man?
En patient är ledsen över att nyligen blivit änka och har stort samtalsbehov.
En annan patient är illamående och kräks. Måste få Primperan intravenöst för att häva illamåendet.
En tredje patient är nyss uppkommen från akuten och behöver få sin telemetri (hjärtövervakning) uppkopplad.
En fjärde patient har nyss blivit utskriven och väntar endast på att få några tabletter av mig innan hon kan åka hem.
Ständiga prioriteringar
Ständigt välja bort
Ständigt dåligt samvete
Ständig otillräcklighet som nu allt oftare förvandlas till uppgivenhet.
Vad väljer man?
En patient är ledsen över att nyligen blivit änka och har stort samtalsbehov.
En annan patient är illamående och kräks. Måste få Primperan intravenöst för att häva illamåendet.
En tredje patient är nyss uppkommen från akuten och behöver få sin telemetri (hjärtövervakning) uppkopplad.
En fjärde patient har nyss blivit utskriven och väntar endast på att få några tabletter av mig innan hon kan åka hem.
Ständiga prioriteringar
Ständigt välja bort
Ständigt dåligt samvete
Ständig otillräcklighet som nu allt oftare förvandlas till uppgivenhet.
måndag 4 augusti 2008
En längtan till Italien
Jag har träffat en äkta italienare idag. Ett riktigt orginal. Jag skrattade så jag höll på att trilla ur trädgårdsmöbelsoffan. Lika spontan och uttrycksfull som man tycker att en italienare ska vara. Denna man kom till Sverige 1968 för kärlekens skull. Han hamnade i Sundsvall och blev kvar sedan dess. Då han fortfarande har släkten kvar i Italien så blir det naturligtvis en hel del resor för honom.
Jag kunde inte hjälpa att bli helt hänförd av alla hans historier. Om vackra Venedig, och det vackra landskapet. Om folket och klimatet. Jag har aldrig haft nöjet att besöka Italien, men efter att ha hört hans historier vill jag sätta mig i bilen direkt och bila ner. Åka ner genom Österrike, stanna på ett café i en liten by med kossorna gåendes mellan husen. Dricka kaffe med mjölk som kommer direkt från byns söta kossor. Ta en mängd bilder på alla vackra hus. Det är nåt visst med dom där trähusen med dom stora träbalkongerna. Omöjligt att inte charmas omkull.
Köra vidare ner i Italien, följa kusten. Stanna till i de små städerna. Dricka vin sent in på natten, äta pizza och spagetti. Dricka kaffe med kogniak. Se överreagerande italienare skrika åt varandra vid en ofarlig liten bilolycka för att senare se dom dricka kaffe tillsammans på en bar.
Så nu är jag längtig, nu vill jag ut och åka. Någon som gör mig sällskap?
Jag kunde inte hjälpa att bli helt hänförd av alla hans historier. Om vackra Venedig, och det vackra landskapet. Om folket och klimatet. Jag har aldrig haft nöjet att besöka Italien, men efter att ha hört hans historier vill jag sätta mig i bilen direkt och bila ner. Åka ner genom Österrike, stanna på ett café i en liten by med kossorna gåendes mellan husen. Dricka kaffe med mjölk som kommer direkt från byns söta kossor. Ta en mängd bilder på alla vackra hus. Det är nåt visst med dom där trähusen med dom stora träbalkongerna. Omöjligt att inte charmas omkull.
Köra vidare ner i Italien, följa kusten. Stanna till i de små städerna. Dricka vin sent in på natten, äta pizza och spagetti. Dricka kaffe med kogniak. Se överreagerande italienare skrika åt varandra vid en ofarlig liten bilolycka för att senare se dom dricka kaffe tillsammans på en bar.
Så nu är jag längtig, nu vill jag ut och åka. Någon som gör mig sällskap?
lördag 2 augusti 2008
Jag jagar bort molnen
Det finns en speciell låt som spelas här hemma när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är trött och när jag är sprallig. Den förföljer mig på stan, den är med mig på jobbet. Ständigt nynnar jag på den här låten som gör mig så glad att jag kan spricka.
Det här är för mig bekymmerfria dagar, det här är Smögen. Jag ser klipporna framför mig, jag ser dom små fiskebodarna och båtarna. Jag känner doften av räkor och vin. Jag hör glada röster och tonvis med skratt. Jag ser obekymrade människor som njuter av en härlig sommarkväll.
Detta är sommar och livsglädje.
Your smile girl, brings the mornin' light to my eyes
Lifts away the blues when I rise
I hope that you're coming to stay
Bruce springsteen med Waiting On A Sunny Day - Är det inte underbart så säg?
fredag 1 augusti 2008
Ett tyst brev
Utmattad lägger jag mig varje kväll. Den kvävande värmen i mitt rum i blandning med alla tankar som tränger sig på gör att jag ligger sömnlös. Jag vrider och vänder på mig, kramar om extrakudden och fixar med täcket så att det ligger skönt mellan knäna. Dom senaste kvällarna har jag varje kväll formulerat ett brev i mina tankar. Det har hänt att jag sträckt mig efter min sandfärgade skrivbok med textilpärm för att få ner brevet på papper. Jag har dock ändrat mig i sista sekund varje gång. Varför? Sällan hindras jag från att skriva ner mina tankar. Skrivboken bredvid min säng innehåller mycket längtan, ensamhet och funderingar. Varför är dessa ord så annorlunda?
Orden som jag omsorgsfullt formulerar till meningar i tankarna känns för påtagliga om jag låter dom bli nerskrivna på papper. Jag tror inte att jag är redo för det. Jag är inte ens redo att formulera det här brevet i mina tankar, även det känns för påtagligt. Trots det fortsätter jag kväll efter kväll, ord efter ord, mening efter mening. Vad skulle hända om jag bestämde mig för att skicka det här brevet, som inte ens existerar, till mottagaren? Tanken når mig och jag målar upp olika scenarion i huvudet, det ena mer otrevligt än det andra. Inga positiva tankar når mig där jag ligger sömnlös med en bedövande trötthet hängande över mig. Skulle brevet ens väcka en reaktion? Skulle brevet passera obemärkt förbi i mottagarens ögon? Det är frågor som blir obesvarade, i alla fall för nu.
En sak är säker, fortsätter brevformulerandet även inatt, måste orden skrivas ner. Även om jag inte är redo att ha dom där. Kanske måste jag låta dom bli verkliga.
Orden som jag omsorgsfullt formulerar till meningar i tankarna känns för påtagliga om jag låter dom bli nerskrivna på papper. Jag tror inte att jag är redo för det. Jag är inte ens redo att formulera det här brevet i mina tankar, även det känns för påtagligt. Trots det fortsätter jag kväll efter kväll, ord efter ord, mening efter mening. Vad skulle hända om jag bestämde mig för att skicka det här brevet, som inte ens existerar, till mottagaren? Tanken når mig och jag målar upp olika scenarion i huvudet, det ena mer otrevligt än det andra. Inga positiva tankar når mig där jag ligger sömnlös med en bedövande trötthet hängande över mig. Skulle brevet ens väcka en reaktion? Skulle brevet passera obemärkt förbi i mottagarens ögon? Det är frågor som blir obesvarade, i alla fall för nu.
En sak är säker, fortsätter brevformulerandet även inatt, måste orden skrivas ner. Även om jag inte är redo att ha dom där. Kanske måste jag låta dom bli verkliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
