Väntan var mödan värd..

Jag satt nere i hamnen ikväll på kajkanten med en vän. Vi satt på precis samma ställe för ett år sen och vred och vände på problem, analyserade olycklig kärlek och drömde om att hon skulle få sin drömprins som hon funnit men ej fått till sin. Nu sitter vi där igen, med den skillnaden att hon äntligen fått sin drömprins hon trånat efter under ett års tid. Det är en riktig solskenshistoria det där som får mig att tro att ibland händer det.

Hon är pirrig av lycka, hon är så kär att hon svävar den lilla tösen. Jag är så fantastiskt glad för hennes skull. All väntan har varit mödan värd. Att hon varit kräsen har varit för att hon väntat på Honom och litat på att kärleken hittar fram till slut. Och det gjorde den, med besked. Där har dom båda kärlekskranka turturduvorna gått och tänkt på varandra i över ett års tid men båda trott att det inte varit någon idé. Så kan det gå, tur att han styrde upp det där till slut.

Tänk va livet kan ta sina oväntade vändningar. Tänk att ibland händer underbara saker som gör att man står förstummad och är så evigt tacksam för livets överraskningar och man står lamslagen av det faktum att det underbara faktiskt händer en själv. Hon är värd varenda sekund av lycka min vän, nu är det hennes tid att få stråla och vara galet lycklig.

Jag såg på henne där hon satt på kajkanten och tänkte att han inte kunde fått en bättre tjej. Om han inte gifter sig med henne slår jag stekpannan i huvudet på honom. Hårt.

Propp?

Imorgon måste jag prata med någon läkare på avdelningen. I lördags när jag var i Stockholm fick jag plötsligt ont i en punkt på framsidan av vristen. Värken tilltog liksom det röda märket och svullnaden. Nu två dagar senare så är det ännu mera rött och värmeökat. Antingen är det en inflammation eller också har jag fått en liten propp. Är det en propp så arbetar jag på rätt avdelning.

Just nu känner jag mig som 80 år. Återkommer om jag överlever kommande dygnet.

Gör jag ont?

Jag får en klump i magen, rädslan kommer krypande över mig. Oron att jag omedvetet gjort något fel. Den är så bekant den där känslan. Hoppades att jag aldrig mer skulle behöva känna den. Kan jag ändra på den jag är? Ska jag ändra på den jag är? Är det mitt beteende det är fel på eller är det andra saker som utlöser det här? Många frågor analyseras i mitt huvud. Försöker idag dissekera ner dom i små molekyler. En fråga tränger sig på starkare än någon annan, en fråga mal i mitt huvud om och om igen..

Är det jag som gör ont?

Sköna dagar

Pratade med en vän för en stund sen. Han berättade att Kent och Sara fastnat för vårt förslag att följa med oss på Winnerbäck den 9 augusti. Sötnosarna. Dom får mig att tro på äkta kärlek, dom får mig att tro på att vissa är menade att vara. Och den 9 augusti är dom menade att ha en underbar kväll tillsammans med Magnus och mig på Zinkensdamms IP.

Tror Magnus och jag har haft som plan att se Winnerbäck dom senaste två åren, har dock inte blivit av. Senast var nog på någon hamnfestival i Enköping. Lasse är sommar för mig. Lasse får mitt liv att kännas bekymmelselöst och trivsamt. Speciellt på sommaren.

Att se Lasse stå där på scenen, när jag har tre helmysiga människor runt mig, i närheten av mitt blivande hem, gör att jag kommer att glömma alla mina bekymmer och njuta av att livet faktiskt är helt fantastiskt.

Ska vi ut och åka båt nästa söndag när du slutat jobba? Jag kan inte annat än att utbrista ett skrikande, skärande ljud som tyder på att jag blir ivrig att åka ut på sjön, njuta av sommaren och lugnet. Där får jag min chans att fråga Magnus om livet och kärleken. Hur han har det, hur han mår. Om han är lycklig, min vän. Och förståss sniffa lite.

Tillfälligt mano?

Jag
tillfälligt
manodepressiv?

ena stunden
glädje
älskar alla

sedan

trötthet
nedstämdhet
likgiltighet

senare

tycker
livet är
fantastiskt

lite mano är jag nog.

(tänker till om mitt liv över ett glas vin)

När tryggheten faller

Jag låter klänningen falla till golvet
din blick lämnar min
vandrar neråt

jag låter nästa plagg falla
du ser in i mina ögon
jag ser din förväntansfulla blick

jag låter det sista plagget falla
jag står naken
inför dina ögon

naken och sårbar
men utan att frysa
utan att besväras

din blick värmer mig
jag kan slappna av
i dina ögon är jag vacker

Inte lätt att vara jag ibland

Tokstressad kommer jag inspringande på sköterskeexpeditionen idag där avdelningens underbara administrativa stöd Christina sitter och jag utbrister;

Jag är alldeles svettig i tros!!!...... *panik*

Där inne satt tydligen inte bara Christina utan även var snygga underläkare.

Och dig ska vi kunna skicka till Stockholm?? Christina bryter ihop av skratt och jag har aldrig sett en läkare läsa en journal så noga. Jag avlägsnade mig snabbt därifrån men jag hann säga ett skamset Förlåt till vår stackars underläkare som nu satt och skrattade i sitt hörn. Om jag bara kunde lära mig att tänka innan jag pratar. Tur att jag inte hoppats på några heta stunder med honom i linneförrådet. Hans syn på mig är numera förstörd för alltid.

Bra jobbat Elin, verkligen.

Uppraggad av lammkött

Vilket charmtroll jag träffade utanför sjukhuset ikväll när jag skulle cykla hem. Hade det inte varit för hans "Öh! Du!" så hade jag kanske givit honom mitt nummer. Sanningen är ju tyvärr den; Jag behöver en man, inte en pojke.


Kille: Öh! Du! Vänta vänta! Vad ska du göra ikväll? Kan jag få ditt nummer? Alltså, shit va söt du e! Har du pojkvän?

Jag: ??

Kompisen: Ursäkta honom.. du är verkligen jätte söt men vi har lite bråttom.

Jag: ??

Killen: Men shit snälla..jag blev ju förälskad här juh..snälla ge mig ditt nummer..

Jag: ??

Kompisen: Hon har ju säkert pojkvän. Kom nu, vi måste cykla iväg.

Killen: Det har hon inte, jag har ju redan frågat ditt jävla pucko. *cyklar argt iväg*


Kanske skulle jag satsa på lammkött trots allt?

Gått lite på grund?

Jag skickade ett sms till en vän inatt. Ett sms där jag klagade över mitt beteende. Där jag undrade varför jag blivit en människa som sticker huvudet i sanden när något är jobbigt eller när någon förväntar sig något av mig. Jag vill bara vara ifred och sova. Detta sms blev så långt att det inte kunde skickas som ett vanligt mess utan blev omformaterat till ett mms. Stackars krake var det enda jag tänkte när jag tryckte på Sänd-knappen. Någon skulle få ett långt urtrist sms att läsa på morgonen.

Vad har jag förvandlats till? Kommer jag bli en människa som bara gnäller och helt tappar min glädje och charm? Finns det risk för det? Nej något måste ändras.

Jag vill inte vara en sur liten noshörning som tappat hoppet på livet och lyckan. Jag vill inte att mina ögon ska tappa sin gnista, jag vill inte förlora mitt skratt och mitt leende. Jag vill inte förlora förmågan att få folk i min omgivning att må bra.



Jag är egoistisk. Jag vill ha pigga, spralliga och glada Elin tillbaka. Då gör jag mig som bäst, visst?

Fjärilen i glaskupan

Jag läste en bok idag om en man vid namn Jean-Dominique Bauby som vid 42-års ålder drabbades av ett slaganfall och blev totalförlamad. Han kunde endast kommunicera med omvärlden genom att blinka med ett öga, tillståndet kallas "Locked-in-syndrom" och med blinkningar som verktyg skrev han boken Fjärilen i glaskupan. 15 månader efter insjuknadet avled han, den 9 mars 1997.

Det var med dubbla känslor jag läste denna bok. Dels gör den mig ännu mer uppgiven om att inte kunna göra allt för mina patienter. Att inte kunna hjälpa dom med allt dom behöver hjälp med. Att vända min rygg mot dom när dom behöver mig som bäst. Att missförstå deras vilja och inte förstå vad dom menar när dom uttrycker sig med svag, sluddrig och rosslig röst. Att vara ytterligare en person som dom tycker sviker. Att jag är ytteligare en person som väljer att inte se.

Fascinerande att höra hur någon som förlorat allt, som blir fånge i sin egen kropp medans den intellektuella förmågan är intakt, hur en sådan människa tänker. Hur personen ser på livet, på relationer. Hur man ser på den totala hjälplösheten, att inte klara av att sköta sin dagliga hygien, att behöva hjälp med allt in i minsta detalj. Att vid 42-års ålder tvingas använda blöja. Att man trots allt detta kan finna tröst hos sina nära och kära. Hur ett brev kan lysa upp hela ens tillvaro och få mörkret att skingras.

När han beskrev hur det kändes att ha sin tioåriga son framför sig utan att kunna dra fingrarna genom det tjocka håret, utan att kunna krama om honom och känna hans mjuka kropp mot sin egen, då vände det sig i magen på mig. Den sorgen och smärta måste vara outhärdlig. Att vara oförmögen att ha den fysiska närheten med sina barn. Att inte kunna vara den förälder man mest av allt vill vara. Att inte få ge den närheten.

En sorglig bok fylld med eftertänksamhet, men även en hyllning till livet.

Att våga

Vi lär ju ta en öl när du flyttat hit..

Jag ler åt hans ord. Jag vill så gärna ta den där ölen med honom. Men borde jag? Ett år har passerat sedan han fanns i min närhet, ett år sedan jag fick känna hans doft. Ett år har passerat men ibland besöker han mina tankar, ibland även mina drömmar. Och han är fortfarande lika förtrollande vacker.

En människa som besitter alla egenskaper jag söker, med en varm blick och en charm som får det tuffaste hjärta att stanna. Är den där ölen endast en start på en olycklig kärlek? I så fall kanske jag borde dricka den där ölen i min ensamhet istället, jag som inte ens dricker öl.

Men..utan att chansa, vad vinner man då?

Får nog bara se till att förse mitt hjärta av snö med lite skare innan jag möter honom, och bara hoppas på att det inte smälter vid första anblick. Vem försöker jag lura. Jag föll på en sekund sist, varför skulle jag inte göra det igen?

Jag verkar ju ha en viss svaghet för musiker.

Ett osänt sms

Skriver här
istället

Skickar inget sms
jag ska
i n t e

Ett sms
med orden
Jag saknar dig

Lägger bort
telefonen

Ska inte

Tror mottagaren
vet det
ändå

Pensionärsföremåner

Idag såg jag den mumsigaste tågkonduktör jag någonsin skådat med mina blå ögon. Han gjorde mig blyg och jag kände hur pulsen steg, gjorde mitt bästa för att inte sitta där och småle i min ensamhet. Rickard hette denna vackra varelse som fick mig att vilja åka tåg ända till Nordkap.

Dom passagerarna som satt bredvid mig på andra sidan gången skulle köpa biljetter på tåget och detta innebar att Snyggrickard blev stående med sin söta lilla rumpa och sina ådriga underarmar ungefär två decimeter från mitt ansikte under en längre tid. Det är en ganska ovan upplevelse för mig i en helt osexuell situation.

I den stunden önskade jag att jag var åttio år och hette Märta. Då är det helt okej att nypa söta gossar i rumpan.

Livet efter sjuttio är nog inte så tokigt.

?

Tänker ni alls på min hälsa?

Ni vackra män som envisas med att flyga runt i mitt liv och vara en påfrestning för mitt redan så svaga hjärta.

Herregud, vill ni ta livet av mig??

18 sekunder av Maiden

Ikväll hörde jag Iron Maiden live i 18 sekunder genom mobiltelefonen. 18 korta fantastiska skrålande sekunder.

Mer behöver inte sägas. Ångesten att jag inte var där är redan tillräckligt stor.

Maiden är Maiden. Underbara Maiden.

Positiv energi

Idag bubblar jag av livsglädje. Jag vandrar runt på stan och ler för mig själv när jag tänker på alla människor jag har i min omgivning som skänker så mycket positiv energi och glädje omkring sig. Tankarna på dom får mig att nästan sväva fram av lycka. Dom far runt i mina tankar och jag undrar om dom någonsin kommer att förstå vilken kärlek jag känner till dom. Vilken glädje dom skänker mig och hur mycket jag beundrar dom, hur mycket jag ser upp till dom.

Jag glömmer ingen där jag går gatan fram. Minnen passerar framför mina ögon och jag önskar jag kunde ha dom alla bredvid mig så jag fick ge dom varsin varm innerlig kram, så att jag samtidigt kunde passa på att dra in deras underbara doft. För doftar underbart gör dom, mina vänner, även om dom inte duschat på en vecka eller badat i en lerpöl. Dessa människor önskar jag endast det bästa i världen, jag önskar dom den mest fantastiska och självklara kärlek en människa kan uppleva, jag önskar dom lycka.

Vissa kommer jag att flytta närmare i höst, vissa försvinner längre bort. Vissa finns några timmar bort med tåg. Men var dom än befinner sig så finns dom ständigt här och värmer mig. En enda tanke kan lysa upp en hel dag eller värma mig en hel natt.

Kan man bli annat än lycklig?

Min lägenhet på Söder

Att få erbjudande om att hyra en lägenhet på Söder, belägen på den gata där jag vandrat förstummad med stora ögon. Där jag ivrigt utbrast: Tänk att se denna gata på vintern, täckt av snö och med snöflingor som faller, kan det bli vackrare?! Att få möjlighet att bo på den gata som självaste Ulf Lundell sjunger om i Lejon På Gotland. Det är för mycket för mig att ta in. Det får mig att tro att detta är för bra för att vara sant. Det får mig att tro att detta bara är en dröm, att jag snart kommer att vakna med huvudvärk och inse att detta inte händer i verkligheten.

Men än har jag inte vaknat med huvudvärk. Än är det en dröm som gått i uppfyllelse. Att jag faktiskt fått precis som jag ville. Att jag fått min lägenhet på Söder i ett gammalt hus byggt 1928 med en takhöjd på 2,80 och en mysig balkong där jag kan sitta om morgonen och njuta av min frukost och se dagen vakna. Min första balkong. Och den får jag i min lägenhet på Söder. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Så om allt går som det ska har jag snart ett kontrakt i min hand. Sen har jag ett fantastiskt år framför mig i Stockholm. Nu är jag mer längtig än någonsin. Nu vill jag iväg. Nu vill jag börja leva min dröm. Och det gör jag i lägenheten som ligger belägen på den vackraste gatan på Söder.

Nu är jag redo.

Är det min tur nu?

Kan saker vara för bra för att vara sanna men faktiskt ändå vara just sanna? Jag kniper med ögonen och hoppas att det faktiskt är min tur nu. Att jag ska ha lite medvind i allt kämpande. Att jag för en gångs skull får vara lycklig utan att falla hårt till marken utan skyddsnät.

Min absoluta dröm rycker mig i min blonda hårtofs och den är så nära att jag nästan kan ta på den. Men jag vågar inte vända mig om, i rädsla för att drömmen ska slinka mig ur händerna. Så jag sitter kvar och hoppas på att jag kanske under morgondagen ska kunna vända mig om, se drömmen närmare än någonsin och höra den säga till mig att jag kan våga glädjas. Att allt är sanning.

Men jag kan inte låta bli att för en stund drömma mig bort och bli ivrig, och njuta av att min dröm faktiskt är här, riktigt nära, jag känner hur den andas i min nacke. Jag ryser. Jag fortsätter knipa med ögonen.

Måtte inte detta vara för bra för att vara sant.

35 år och ogift

Aldrig någonsin tidigare har jag önskat att jag vore 35 år och ogift. Men just nu efter en titt på lägenhetsannonserna på Blocket.se önskar jag det. Då hade jag helt enkelt kunnat anmäla mitt intresse för att hyra en fantastisk lägenhet i Äppleviken för 4500:- per månad.

Betyder det ingenting att jag är 25 år och ogift?? Saken är den att jag kommer ju troligen fortfarande att vara ogift när jag är 35. Kanske dom kan göra ett undantag? Kanske kan jag ljuga lite? Det kryllar ju inte direkt av lägenheter i Stockholm som väntar på mig.

"Hej! Mitt namn är Elin. Jag är snart 35 år och ogift...."

Jag och Bruce

Igår kväll drack jag Irish Coffee och utforskade Springsteen. Så skulle jag kunna tillbringa varje kväll ett tag framöver. Tills whiskeyflaskan är tom och vardagen återgår till det normala. Det är nåt speciellt med den där Bruce. Har aldrig lyssnat in mig på honom förr. Kan han kanske komma att ha samma inflytande över mig som herr Lundell? Det återstår att se. Men när tyvärr kaffet tagit slut och jag satt där med grädde i mungiporna och glatt sjöng med i låtarna hade jag inte den minsta lust att gå och lägga mig.

*I’m happpppiieeeee with you in my arms*


Så det kan gå. Får brygga mera kaffe i kväll så det räcker ordentligt.

Utan ord

Jag sitter
gränsle
över dig

jag känner
dig
i mig

min kropp
rör sig
långsamt

mina bröst
i dina
händer

jag skakar
du ler

Vad hände?

Ett farväl

Du flög in i mina tankar idag. Jag tänker inte lika ofta på dig nu för tiden. Ja ibland tänker jag inte på dig alls. Men ibland landar mina tankar på dig, och ibland gör min saknad efter dig att det skär i bröstet. Ibland kommer den flygandes över mig och tar luften ur mina lungor. Jag blir tvungen att ta ett djupt andetag.

Nu är det dags att börja packa ner mitt liv i lådor. Slänga det som jag samlat på mig under dessa tre år. Du vet troligen inte ens om detta. Att jag är på väg att lämna stan. Kanske har ryktet nått dig, kanske är du ovetande. Jag går igenom travar med tidningar och anteckningar från skolan. Julkort och grattiskort. Små kort som mina vänner skickat till mig bara för att jag är jag. Jag håller korten i min hand. Vart lägger jag detta? Vissa saker kan man inte slänga. Hur mycket jag än vill rensa ut det mesta så hugger det i hjärtat på mig att slänga vissa saker.

De där fina och varma korten spar jag. Julkorten slänger jag. Jag får dåligt samvete, någon har ändå ägnat mig en tanke, lagt ner 5,50 på ett frimärke samt skrivit en hälsning på ett kort och postat. Du vet hur jag brukar få dåligt samvete över vissa saker. Försöker tänka på det någon en gång sagt att det är hur jag vårdar tankar och minnen i hjärtat som är det viktiga. Och dessutom kan jag inte spara på allt, visst?

Plötsligt så höll jag din skolbok i min hand. Den boken jag lånat av dig under sista terminen. Den boken jag har haft för alla avsikter att lämna tillbaka. Tydligen har detta inte blivit av. Minnesbilder spelas upp i huvudet. Många fina minnen, en del minnen som ligger tunga och som jag helst vill glömma. Dessa år var en berg- och dalbana för oss. Så mycket du lärde mig om livet, så mycket du fick mig att känna. Lika mycket fick du mig att känna ofullkomlighet med ett hjärta som aldrig fick älska full ut. Men du lade några viktiga grundstenar för mig som jag tar med mig på min resa genom livet. För det kommer jag alltid att vara dig tacksam.

Du säger att jag får behålla boken. Första kontakten vi har på flera månader. Jag lägger ner boken snyggt och prydligt i en flyttlåda. Ska jag ta med den till Stockholm eller ska jag stoppa undan boken någonstans på vinden?

Även om jag inte tar med det som finns kvar av dig till Stockholm. Även om jag låter dig ligga i ett hörn på vinden, så tänker jag aldrig radera dig ur mitt innersta. Jag vill dig allt gott, jag vill dig väl. Jag önskar dig lycka. Jag hoppas ditt hjärta är lika öppet och lika stort för att kunna önska mig detsamma.

En kväll av saknad

Ikväll saknar jag min vän Magnus. Jag vill helst bara sträcka mig efter telefonen och ringa upp honom. Höra hur han mår. Men klockan är mycket, kanske sover han redan. Vi har inte setts på länge. Saknar att se in i dom där bruna rådjursögonen som glittrar till när han skrattar.

Sist vi sågs hade jag svårt att dricka rödvin. Han är ovetande om min nytillkomna svaghet för just detta. Jag skulle vilja överraska honom med att kunna dela en eller flera flaskor rödvin med honom ute på hans veranda med Lasse Winnerbäcks röst som klingar från stereon i bakgrunden. Diskutera framtiden, relationer och drömmar. Skratta och prata gamla minnen från en snart tio år lång vänskap.

Jag skulle vilja fråga honom hur han har det, om han är lycklig. Om det för tillfället finns någon flicka hans hjärta slår extra varmt för. Jag vill att han ska berätta om hur han känner, låta mig att dela hans saknad och glädje. Analysera problem och kunna hjälpa. Åh va jag vill se den gossen lycklig.

Jag hoppas att hans rastlösa själ en dag får ro och låter honom finna den trygghet han så gärna vill åt. Vi har en hel del gemensamt min vän och jag. Han förstår mig ofta på ett sätt som få andra gör. Kanske är det för att vi delar den stora rastlösheten.

Han är min Magnus. Jag är hans Elin. Så enkelt är det. Inte det minsta komplicerat.

68:- för att slippa huvudvärk

Ikväll har jag beställt en bok. En bok som ska hjälpa mig att förstå vilka karlar som är bra för mig och vilka som helt enkelt inte förtjänar min energi. Man kan säga som så att den är en investering för både kropp och själ, den ska hjälpa mig att lägga ner min energi på sådant som är vesäntligt istället för sådant som i långa lopppet ger mig huvudvärk.

Dumpa honom: han vill faktiskt inte ha dig. Japp, nu ska den boken alltså även finnas i min bokhylla. Innan den hamnar i bokhyllan har jag alla avsikter att läsa den från pärm till pärm. Jag ska läsa och jag ska suga in informationen. Jag ska nicka igenkännande åt de olika påståendena och jag ska lova mig själv att aldrig mera göra samma misstag som begåtts genom åren och i fortsättningen använda boken som min bibel.

Nu när stockholmslivet närmar sig känns det som att jag behöver en plan. Stockholm är fullt av karlar och eftersom jag älskar att känna mig som en unge i en godisfabrik så tänkte jag komma till Stockholm förberedd upp till tänderna. Jag fyller 26 i år. Jag börjar bli en vuxen kvinna som snart måste tänka på att trygga min framtid. Ja helt enkelt skaffa en vettig karl som låter mig leva i min lilla rosa bubbla med honom på insidan.

Så alla ni karlar som ska komma i min väg. Var beredda på att bli bortsållade om ni inte beter er enligt boken. För allting som blivit publicerat är ju sant. Visst?

Naken för Springsteens skull?

Undrar lite över vad som händer på Ullevi i Göteborg just nu. Antingen är Springsteen igång för fullt eller också håller arenan på att tömmas. En underbar kväll lär det hur som helst vara.

Jag är inget stort fan av den där karln. Inte än i alla fall. Det finns dock en låt som är mina absoluta favorit. Tror ingen låt kommer att få mig att ändra uppfattning om att detta är hans bästa. För att få höra den här låten live skulle jag vara beredd på att springa naken runt mitt kvarter. Det skulle vara värt varenda meter av skamsenhet. Det är trots allt ganska skönt ute nu för tiden. Och aningen mörkt på nätterna.

Vilken låt det är som får mig att vilja springa naken runt kvarteret? Enkelt. Helt enkelt med den motiveringen att den får mig att rysa.

Tougher Than The Rest.

Lyssna..

Dålig mamma?

Läste en kommentar i en blogg som fick mig att reagera starkt. Personen i fråga skrev att hennes pappa var feminist och har en bra syn på kvinnor och skulle aldrig titta på pornografi. Hon skrev även att hon aldrig skulle respektera honom om han gjorde det.

Som jag tidigare varit öppen med i min förra blogg så är jag en öppen sexuell person som då och då även ser på porr. Även om jag en dag slutar se på porr så kommer jag ändå alltid att uppskatta det. Detta kommer att innebära att mina eventuella framtida barn kommer att fostras av en mamma som inte tycker att porr är något motbjudande. Detta kommer då tydligen att skada mina barn.

För det första kommer jag aldrig att påtvinga mina barn mina sexuella väderingar. Jag kommer att fostra dom till att aldrig skämmas över sin sexualitet och visa dom att sex är något naturligt och vackert. Även jag kommer att vilja att mina barn är oskuld tills dom fyller trettio men jag kommer att vara realistisk.

Om jag väljer att se på porr är det min ensak. Hur detta skulle vara något som inverkar på min förmåga att fostra barn har jag väldigt svårt att förstå. Detta landet måste vara fullt av dåliga föräldrar. Jag är inte den enda i det här landet som uppskattar porr. Dessutom är jag definitivt inte den enda kvinnan som uppskattar porr.

Skulle mitt avståndstagande till porr göra mig till en bättre mamma? I mina ögon sett kan inte detta bli mera fel. För mig är kärleken jag ger till mina barn det viktigaste. Jag vill ge dom en trygg uppväxt med bra värderingar. Hur dom vill leva ut sin sexualitet är helt upp till dom. Jag kan bara finnas där för dom.

Och nej. Jag har ingen dålig kvinnosyn.

Separationsångest

Idag kom samtalet. Det samtalet jag absolut inte är redo för. Det samtalet som gör allt så definitivt. Det samtalet som gör att jag inte längre kan blunda för faktumet att jag faktiskt är på väg att bli hemlös.

En försynt liten tjej hade talat in ett meddelande på mitt mobilsvar där hon berättade att hon blivit erbjuden min lägenhet och ville komma på visning. Helt plötsligt känner jag mig stressad. Hon vill ha min lägenhet men jag har ännu inte hittat en ny. Tycker hon kunde vara lite finkänslig och inte bara ta den så där.

Man kan ju tycka att det inte är den stackars tjejens fel eftersom jag trots allt sagt upp lägenheten men jag är på tok för barnslig och obstinat för att tänka så. Jag har snart inget hem längre. Snart ska en liten försynt tjej komma och invardera lägenheten och jag hamnar på gatan. Livet är verkligen inte rättvist.

Nåja, hon får väl komma och kika.

Tusen frågor

Rastlösheten...

Hur kommer framtiden att bli? Kommer jag att finna lyckan? Hur gör man för att finna den? Kommer jag att känna mig ensam? Är jag tillräckligt intressant? Lever jag mitt liv fullt ut? Lurar jag mig själv? Kan jag skänka någon glädje? Sårar jag ofta människor? Kan jag ändra mig? Finns det sidor hos mig som jag ska vara stolt över? Mår jag bra? Kan jag få en annan människa att må bra? Är jag komplicerad? Borde jag låta mitt hjärta tala oftare? Borde jag helt hindra hjärtat att tala? Vad är det rätta? Kommer jag någonsin att lära mig vad som är rätt och fel? Vad går livet ut på? Är det kärlek som är meningen med livet? Är jag dömd till att alltid vara en sökare? Är det min undanflykt för att inte söka i mig själv? Finns det saker jag borde lära mig om mig själv? Viktiga saker som är mina grundstenar? Faller då bitarna på plats? Kommer jag alltid att vara den jag är? Är det så här jag ska leva mitt liv?

....har åter sitt grepp om mig

Mina dagar på västkusten

Imorse 08.02 satte jag på tåget som skulle ta mig från Göteborg till Västerås. Vädret var fantastiskt och jag hade inte det minsta lust att sätta mig på det där tåget. Då jag lite oväntat men välkommet fick en extra dag på västkusten borde jag egentligen vara mycket nöjd. Nöjd är jag absolut men dagarna har bara sprungit iväg. Men vad mycket jag har sett! Trots dessa dagar så tror jag fortfarande att västkusten med alla vackra miljöer bara är som en kuliss på en filminspelning. Ni vet när dörrar inte går att öppna och om dom väl gick att öppna så skulle det inte finnas något där bakom.

Det var med stora ögon jag gick av tåget i Uddevalla i fredags kväll. Helt ovetande om vad som skulle hända nästkommande dagar. Jag var otålig. Leendet var oundvikligt när Johan svängde in framför stationshuset. En månad har passerat och gossen har fått rejält med färg. Jag ägnade mig åt traditionsenligt sniffande för att sen kunna konstatera att semestern börjat på riktigt.

Under kvällen när vi pysslade med mat så avslöjades att nästkommande natt skulle spenderas på ett rum på ett gästhem beläget över Smögens brygga. Jag blev ju självklart i eld och lågor och ivrig över att komma iväg.

Morgonen kom och och efter en frukost med nybakat bröd från konditoriet som intogs ute på altanen så packades bilen och vi var på väg. Havets hus i Lysekil besöktes och jag gick lite avvaktande genom dom trånga lokalerna, orolig över att nån form av vattensnok eller likande skulle gömma sig i något av de mäktiga akverierna. Men min oro var obefogad. Vad mycket fula fiskar det gömmer sig i vattnet på västkusten. Bokstavligt talat. Så där fula att dom nästan blir lite söta.

Sen väntade Smögen. Oh dear. Johan lånade sin kusin Hannas båt och med det där mysiga dunkandet så begav vi oss ut i Smögens hamn. Livet var perfekt, jag kunde inte komma på en enda sak som inte var bra i mitt liv när jag satt i den där båten. När vi kom ut på stormande hav, i mina ögon sett, så tyckte jag helt plötsligt annorlunda. Jag var livrädd. Trots Johans tappra försök att lugna ner mig så var det förgäves. Jag trodde min helg skulle sluta där. Vågorna skulle sluka oss. Förberedde mig nästan på klädsim. Johan anade paniken som växte i mina ögon och vi återvände in i smögens hamn. Med min nyinköpta kamera tog jag några (läs väldigt många) bilder på de färgglada sjöbodarna.

Detta var endast början på en händelserik och fantastisk helg. Vilka platser jag har besökt. Vilka människor jag har mött! Personer jag har hört Johan prata så varmt om stod nu framför mig. Det blev en resa fylld med mycket skratt, några tårar, oväntade händelser, vin, Renat ?! och mycket glädje.

Mäktigt att äntligen besöka Malmön. Mäktigt att stå där ute på Draget och få se Johans speciella plats som han gjort till sin egen. Det enda jag kan säga är att jag förstår honom. Ljudet från vågorna, skummet som yr, det glittrande vattnet, klipporna...ja allt!

Skulle kunna skriva mängder om denna helg. Men jag avslutar med att lägga ut en bild på Johan som ni kanske inte sett honom förr. Självklart har jag fått tillåtelse av honom att lägga ut bilden. I och för sig var det i något onyktert tillstånd han lovade detta men ett löfte är väl ett löfte? Så varsågoda, här har ni en underbar bild på vår Tusenbroder.

Tack vännen för allt! Dessa dagar har varit underbara och att få se vart du växt upp, vart du lärt dig gå, att ha träffat dina kusiner och din farfar, det har varit ovärderligt. Nu vet jag lite mer vad som har format dig till den genuina och fantastiska människa du är. Du är, och kommer alltid att vara, en människa jag behåller nära mitt hjärta. Du vet att jag finns här, du vet att jag är din vän och du vet att jag kommer att sniffa på dig tills du suckar den dagen vi ses igen.