Varm höst

Jag drömde en vacker dröm inatt, om en vacker person. Jag minns känslan av hur varm jag blev av att se honom, hur glad han gjorde mig, hur fin han var. Jag blev inte sorgsen när jag vaknade, inte alls. För jag visste att jag senare under dagen skulle få ha honom nära, livs levande, och att han skulle få mig att känna mig precis lika varm som i drömmen.

Och om elva dagar lämnar jag Sverige. Är det inte ironiskt så säg.

Faller fritt

Det åskar över Stockholm denna morgon. Regnet smattrar mot fönstret och hösten känns påtaglig. Jag har precis kommit hem från jobbet, för sista gången på fyra månader. Alla varma famnar jag kramat dom senaste tolv timmarna, alla vänner jag skrattat med som jag kommer att sakna varje dag. Deras kramar och omtanke har värmt extra mycket då jag precis fått beskedet att morfar är svårt sjuk. Dag för dag försvinner han lite mera. Det är dags för mig att åka hem nu.

Så nu beger jag mig hemöver. Hem till morfar, hem till mormor, hem till familjen.

Nu faller jag fritt.

Mitt livs utmaning

Sista natten på Södersjukhuset väntar. Sedan dröjer det fyra månader innan jag åter ska vara i tjänst. Fyra månader. Jag har lite svårt att ta in allt som hänt, och allt som kommer att hända. Hur förbereder man sig mentalt på att man ska bege sig till allra nordligaste Norge och vårda en ALS sjuk patient i hans hem? Jag kommer att möta en patient som vårdas i respirator, får näring och läkemedel genom en sond i magsäcken och kommunicerar med hjälp av ögonen och sin taldator.

Jag hoppas min tid i den norska ödemarken med all sin charm och vackra natur ska ge mig det lugn jag såväl behöver. Jobbet kommer att vara tufft, både psykiskt och fysiskt. Jag kommer att sättas på prov för såväl min kunskap som sjuksköterska men även att mentalt hantera att vårda en respiratorpatient i en extrem miljö. Men detta med utmaningar har nog alltid varit min grej. Och vilket underbart tillfälle att få testa på detta. En utmaning jag absolut inte kunde säga nej till.

Så nu är det förberedelser som pågår här hemma. Många vänner att hinna träffa. En hel del planering kring min resa. Än dröjer det några veckor innan jag åker så jag hoppas att jag under den tiden hinner vänja mig vid tanken. En resa till Italien med en god vän tror jag kommer att ge mig den förberedelsen. Jag tror att vindrickande med utsikt över Gardasjön skulle kunna förbereda mig för vad som helst, jag tror faktiskt det.

Sensommar och vinyl

En av sommarens sista dagar. Kvällen var inte längre lika varm och sjalen värmde mig på tåget där jag satt, full av förväntan. Jag ville njuta av resan dit, njuta för stunden och den kväll och natt jag hade framför mig, men i tankarna var jag redan där. Kvällssolen sken upp landskapet vi passerade. Hästhagar och kossor, lador och sjöar. Så vackert. Men inte ens nära det vackra som väntade mig när jag kommit fram. En sommar som så oväntat gjort att våra vägar möts och jag kunde inte göra annat än att le åt ödet. Det måste vara ödet.

Det var den kvällen och natten vi drack vin och lyssnade på vinylknastrande musik från högtalarna i hans rum. Det var natten när vi satt där i soffan och pratade om livet och kärleken. Som två tonårsbarn på jakt efter något större, något äkta. Dom bruna ögonen såg på mig med ödmjuk uppsyn och jag önskade att den där stunden skulle vara för evigt. Att jag aldrig skulle behöva nyktra till och behöva möta morgondagen. Jag blundar och ger mig hän. Drar mina fingrar genom hans hår, känner hans hand ömt om min nacke och lyssnar till hans ord. Jag tycker om dig..

Om sanningen ska fram vill jag aldrig behöva nyktra till, med honom.