Vin och tisdagslyx

Hur kan man bli så onykter på två glas vin? Jag begriper det inte. Jag står oförstående och förvånad över hur två glas vin kan göra mig så påverkad att ett glas vin till troligen skulle inneburit katastrof. Ibland får man vara glad över att ställena på Kungsholmen stänger vid tolv på natten. Eller var det klockan ett?

Jag har tagit en rejäl sovmorgon idag. Riktigt lyxigt men ångesten har nu kommit över mig att jag inte varit ute och njutit av det underbara vintervädret idag. Sådana här lediga dagar passar bäst för att vandra runt på Söder, upptäcka nya mysiga caféer och gator. Men inte denna dag inte, nej den har jag tillbringat i sängen, på msn, med att måla mina tånaglar röda, med att lägga ansiktsmask. Sånt där mys som ibland kompenserar en förlorad dag i solen på Söders gator.

Ikväll ska jag till Märsta. För första gången på över ett år ska jag åka till stället där det gäller att kliva av tåget från rätt vagn annars hamnar man utanför perrongen. Perrongen är nämligen kortare än vad tåget är. Jag var läskigt nära sist att missa allt, nån decimeter till och jag hade hamnat i gräset. Ikväll ska jag göra allt för att inte hamna i gräset, att placera sig i mitten av tåget borde vara en bra idé.

Vad jag ska göra i Märsta håller jag nog dock för mig själv, men jag lovar att den vackra natten ska fångas..

Gott Nytt År!

23 december

Jag tänder värmeljusen i dom vackra snölyktorna jag fick av en vän i födelsedagspresent. Vackra mönster av snöstjärnor sprider sig på väggen och i taket. Jag älskar dom där lyktorna, tycker dom är otroligt vackra och dom passar så bra ovanpå mitt vita klädskåp. Jag tänder värmeljusen på mitt nattygsbord och ljusen på soffbordet. Myskänslan sprider sig och jag får lite känning av att julen står för dörren.

Jag ser på klockan och mina tankar vandrar hemöver. Just nu är det julstök där hemma och julklappar ska slås in. Den ljuva doften av glögg sprider sig i huset och Maja, den sötaste av vovvar, njuter för fullt av att ha allt stök omkring sig. Hoppas hon saknar mig lite, att hon sneglar lite mot lillmattes dörr och hoppas på att jag ska komma hem till henne. Och vad jag önskar att jag kunde det. Jag skulle sätta mig på tåget direkt..

Men på torsdag eftermiddag är det jag som sätter mig på det där tåget. Då lämnar jag Stockholm för en dag och åker ut på landet för att fira jul med familj och släkt. Då ska Maja och jag ta en skogspromenad, underbart ska det bli.

Jag sitter här på sängkanten med en kopp te och skäms lite över min hemlängtan. Jag har trots allt en familj att återvända hem till, jag har folk att fira jul med. Det är inte alla som är så lyckligt förunnade, och kanske är det just en av dom människornas hjärtan som jag kan värma genom att gå till jobbet imorgon eftermiddag och sprida den glädje och värme som sig bör när det är jul.

Kanske får tomteluvan följa med mig till Södersjukhuset imorgon. Tomtemora Elin, det vore nåt det.

Under hans hud

vi ligger där
vända mot varandra
mitt huvud inburrat
i håret på hans bröst

hans hand
smeker min rygg
jag känner varje beröring
känner hans hjärta slå

våra ben
sammanflätade
närmare in under hans hud
kommer jag inte

jag vill komma n ä r m a r e
den tryggheten
är vacker
Han är vacker.

En annorlunda jul

När jag gick av mitt nattpass igår morse så var det bara att skynda sig iväg till tåget som skulle ta mig hemöver. Jag hade lite julkänsla i kroppen när jag satt där på tåget. Inte så konstigt kanske eftersom jag inte kommer att vara hemma på julaftonen i år. Första julen som jag inte firar på samma sätt som jag gjort hela mitt liv; med mormor, morfar, morbröder, moster, kusiner och familjen.

Min julafton i år kommer att firas med min underbara vän Magdalena och det är inte illa det måste jag säga. Hur den ska firas är dock inte klart men troligen blir det besök i någon kyrka på julaftonsmorgon och sen lite julmys. Klockan två kallar Södersjukhuset och S:t Göran på oss. Då ska vi göra vårat bästa för att sprida julstämning till dom patienter som inte har sån tur att dom får vara hemma under julen. Lite mysigt ska det bli att tillbringa julaftonskvällen på jobbet, även om jag kommer att sakna alla här hemma.

Pappa och jag har en tradition inför varje jul och denna tradion är dom viktiga och obligatoriska köttbullarna på julbordet. Pappa och jag ansvar för köttbullstillverkningen i detta hus till julen. Jag rullar och pappa steker. Pappa dricker alltid julöl, det ser så gott ut men jag har inte förstått mig på det där med öl än så jag skippar den. Måste säga att dom blev ovanligt goda i år. Dessutom är det så vansinnigt gott med köttbullssmet, skulle kunna äta ett kilo köttfärs utan problem. Kanske magen inte skulle uppskatta dock så jag låter bli.

Julmusiken ekar i öronen och mamma far runt med dammtrasan och varje liten vrå ska städas. Jag tänker lite i smyg att det är skönt att ha min egna lilla lägenhet som jag inte behöver städa mer än vad jag anser är nödvändigt. Jag har aldrig haft något emot lite damm. Tror endast det är sunt. Ja ett annat ord för såna som mig är latmask, men med det vill jag inte ha sagt att jag aldrig städar för det händer faktiskt. Däremot lever blommorna ett tuffare liv i min närhet. Har lite dåligt samvete över dom där gröna stackarna som alltid förr eller senare får gula blad och sen är slutet nära. Jag suckar alltid och tänker att jag kommer att bli en dålig fru.

Denna helgen har jag boat in mig i mysbyxorna, glöggen finns nära tillhands, choklad äts och jag myser i mängder. Sovit har jag också gjort. En hel del. Latmask och tröttmössa får man vara runt jul, det är i alla fall min åsikt. Om ändå snön kunde falla..

Luciamys

Sitter här i soffan med min varma stickade tröja, mina sköna söta duntofflor och med datorn i knät. Bredvid mig står en mugg med varm choklad, grädden på toppen har sakta smält ner och det som nyss såg så väldans onyttigt ut ser nu lite mindre onyttigt ut. Det är lucia idag, eller rättare sagt det var lucia idag, nytt dygn har startat och tredje advent står för dörren. December rusar fram likt en stressad kanin på jakt efter sina salladsblad och snart är jul och nyår ett faktum.

Jag har haft en fin lucia. En mycket fin men trött lucia. Vaknade imorse efter en timmes sömn och pallrade mig med tunga ben till jobbet. Direkt när jag kom dit så möttes jag av det faktum att det var lucia idag vilket jag helt förträngt. Några duktiga ungdomar lussade för våra patienter som väcktes av sång, lussebullar och glögg. Jag smygtittade på en tant som satt på sängkanten i adventsljusstakens sken och åt en lussebulle och drack kaffe. Det såg så mysigt ut att jag inte kunde göra annat än att stå där med ett stort leende.

Det visade sig att det var den mysigaste lucian hon haft på åtta år. Vad det värmer att höra sådant. Hon får med sig ett vackert minne från hennes tid på avdelningen och kan åka hem med ett lätt hjärta och ett lätt sinne. Inne på damsalen började surret och skratten ekade i korridoren. Alla var på gott humör och en glädje spred sig på avdelningen. Det är något visst med dessa dagar, på något sätt är dessa dagar så mycket fyllda med glädje, och glädje på ett sjukhus är obeskrivligt värdefullt.

Tyvärr har jag dock sovit bort kvällen. Min dygnsrytm är inte som den ska och efter att ha jobbat natt tidigare i veckan så har jag inte riktigt lyckats vända dygnet tillbaka. Så idag blev det en chock för kroppen att tvingas vara uppe på dagen fast natten varit sömnlös. För en liten stund var jag glad över att ha lyckats vända dygnet tillbaka när jag fick veta att jag ska jobba natten mellan söndag och måndag. Alltså känns det inte som någon överdrivet stor idé att hålla den rätta dygnsrytmen igång. Nu är jag pigg. Så där pigg så jag skulle kunna ge mig ut på stan och dricka ett glas vin eller två med någon vän.

Men jag har det ganska bra här i min soffa, med min varma choklad. Som förövrigt snart är urdrucken.

Min bubblande verklighet

Ikväll när jag gick hem från jobbet bubblade ett lyckorus till i mig och jag fick ett stort leende på läpparna. Jag gick här på en vacker gata på Söder, tittade upp mot himlen och såg flygplanet komma in emot Bromma och insåg att jag verkligen lever min dröm. Det som förut bara fanns i min fantasi är nu min verklighet. Det har gått tre månader sedan jag lämnade Västerås men ännu kommer såna här små ögonblick över mig och jag känner mig som en fnittrig nykär fjortis. Jag är kär i mitt Söder, jag är berusad av Stockholms skönhet om kvällen, jag älskar att gå på dessa gator där så många har vandrat innan mig.

Varje dag går jag till ett arbete jag älskar. Jag får jobba med människor och se deras leenden, möta deras sorg och lindra deras oro. När jag får tillfälle blickar jag ut över Årstaviken och njuter av den fantastiska utsikten. Det var länge sen jag såg helikoptern sänka sig på landningsplattan och ser fram emot i vår när det blir högtrafik från skärgården. Jag har nya arbetskamrater som jag trivs otroligt bra med, som är härliga och goa människor. Lika galna som jag. Att gå till sitt jobb och skratta från hjärtat varje arbetspass är något jag önskar vore alla förunnat. Värmen sprider sig och det omöjliga blir plötsligt möjligt. Och jag som var rädd för att bli ensam, tänk vad oro kan vara obefogad ibland.

Jag har det bra här, men nu saknar jag snön. Jag saknar den stickade mössan och promenaderna om kvällen med snön som stilla singlar ner och knarret från stövlarna när jag går gatan fram. Men något säger mig att snön snart kommer att överraska mig..

En speciell födelsedag

Jag tycker om känslan av att göra mig fin för någon, att få känna mig sexigt och kvinnlig. Att använda min lyxiga duschtvål och smörja in mig med hudkrämen som doftar förföriskt gott, medveten om att just den doften får honom att sniffa mig extra länge på halsen och trycka mig tätt intill sig. Jag älskar min lätta parfym som inte doftar för tungt, som bara doftar mig.

Dom vanliga strumpbyxorna fick vila och stayupsen kom fram ur underklädeslådan. Den klassiska svarta klänningen med urringningen som förstärker bröstens kontur blev klädvalet för kvällen. Jag vet hur mycket han tycker om mina bröst. Likt en liten pojkes iver över sin finaste leksak. Jag tycker om han blick som äter upp mig, hans blick som avslöjar att han klär av mig i tanken.

Mina blonda lockar faller ner över axlarna och jag ser mig själv i spegeln. Jag ser ut som ett troll, ett blont yrväder med ett riktigt burr. Men det är jag, det är halva mig, mitt hår. Mitt hår avslöjar min personlighet, den busiga sidan av en tjugosexårig kvinna med en stark sexualitet och en stor lust till livet.


Igår levde jag för skratten och värmen, i natt levde jag för lusten, under morgonen njöt jag av närheten. Ikväll sitter jag med ännu en fantastisk upplevelse i mitt numera ganska fascinerande liv och ser på den vackra buketten tulpaner som står på mitt bord.

Dessa dagar är jag lycklig.

Sonett to Elin

Elin, the woman of my dreams
now you are twentysix years old
but still the same, so it seems
endless love and a heart of gold

A crazy mind and a caring heart
you're a friend to count on for better or worse
to count your virtues where would I start
guess it´s enough, to say you´re a nurse

You're beautiful in every single way
Eyes like diamonds in the sky
A smile that melts my heart away
You seduce me, no wonder why

You're really sexy; everyone could see.

But still, you are an angel to me...


Tack Janne...

Godnattvalsen

Lyssna på Godnattvalsen och tänk på mig..

Jag visste direkt vilken sång han menade då Ainbusk julalbum I Midvintertid är vad som spelas om och om hos mig så fort 1:a advent står för dörren. Jag minns hur jag lyssnade på den sången med helt nya öron den där dagen i december förra året. Uppkurad i soffhörnet lyssnade jag på orden och tog dom till mig på samma sätt som han gjorde när han lyssnade till denna vackra sång om bestående vänskap.

Detta kunde lika gärna ha varit julen 2006, eller julen 2005, eller julen innan dess. Vår historia går många år tillbaka. Men hans varma känslor för mig bedyrar han extra runt juletid. En påminnelse om kärlek som aldrig blev, om ödet som ville annorlunda och det som var meningen att aldrig vara. Han säger att han är kär, att han alltid kommer att älska mig. Hur tar man in något sådant? Ska jag förminska hans känslor, förneka dom? Ska jag ta åt mig? Ska jag låta det göra mig starkare som människa? Vetskapen om att han sitter där många mil bort och villkorslöst älskar just mig?

Nu hör jag åter orden fylla mitt rum i mörkaste december. Han når mina tankar och värme fyller min själ. Jag hoppas att han vet att jag tänker på honom med värme, att jag alltid tänker på honom med värme. Och på något sätt känns det som att denna vackra sång är vår, att den alltid kommer att tillhöra oss. Det som var vackert men aldrig blev vi.

Skall gammal vänskap få förgås när vänner skiljas åt
Nej, den skall leva och bestå vart vi gå på livets stråt
För vänskap som består,min vän, så länge hjärtat slår
För allt som var för längesen och för vänskap som består

Så du ska alltid finna mig så länge hjärtat slår..