Och livet har sin gång..

Tröttheten grep tag i mig när jag kom hem från jobbet. En stund i sängen var tanken innan duschen väntade och sen en kväll i parken med vänner. Men det blev inte riktigt som jag tänkt.
En mobil utan batteri, ingen klocka som ringde för att väcka mig. Så jag sov. Och missade min kväll i parken.

Så nu sitter jag här. Ensam med mina tankar. En patient som gått bort. En vän som flyttat. Tankarna snurrar. Kunde jag gjort mer för honom? Jag var inte där när han tog sitt sista andetag, kände han att han var ensam? Han såg fridfull ut där han låg, har nog aldrig sett någon som var så vacker trots att livet runnit ifrån honom, trots sina nästan 100 år. Kunde jag gjort mer för hans son som kom och la några kvistar syrener på sin pappas bröst? Mitt i hans sorg så klappade han mig på armen och tackade för det jag gjort för hans pappa. Han hoppades att jag hade fått en god natts sömn trots en stressig kväll. Skulle jag tänka på samma sätt om jag förlorat en anhörig? Skulle jag kunna visa sån omtänksamhet gentemot personalen? Jag analyserar mitt agerande ner i molekyler.

Har varit i Stockholm de senaste dagarna för att hjälpa en vän packa ihop sitt hem i lådor och kassar, packa in det i en kärra, sätta sig i bilen och lämna stan. Det har varit några dagar med blandade känslor. En dag kom som jag hoppades aldrig skulle komma. Jag var tvungen att acceptera det faktum att Stockholm har blivit lite mindre vackert. En vacker själ har lämnat stan och nog känns det i hjärtat. Det var fint att få dela de sista dagarna i Stockholm med honom. Hjälpa honom med allt som behövde fixas. Jag passade på att lukta lite på honom när han sov. Jag är så barnslig med sånt där. Att lukta på mina vänner. Att lukta på dom jag bryr mig om. Som att jag vill minnas deras doft tills jag har dom nära igen.

Han har en spännande tid framför sig min vän. Det har även jag. Men vi har den på olika ställen i Sverige. Tror vi kommer att ha en fantastisk höst. Träffa många nya människor, starta om på nytt. Men en sak är säker. Hur många nya vackra människor jag än träffar i Stockholm i höst så kommer han att vara saknad. Han kommer att finnas där men inte fysiskt. Nu kommer det att dröja innan jag ser hans bruna leende ögon igen. Nu kommer det att dröja innan jag åter får känna hans doft.

Ibland är det farligt att vara ensam med sin tankar, ibland är det nödvändigt.
Ibland måste man få sakna.

När en tjej ska packa

Detta med att packa. Det är inte lätt. Visst skulle vilken kille som helst påstå i denna situation att det inte är några svårigheter alls att packa. Men dom har fel. Det är problematiskt. Hur man än gör så är väskan i slutändan för liten.

Jag blir svettig. Jag blir irriterad. Jag blir upprörd. Men trots mitt stora tålamod så slutar det ändå med att väskan lik förbannat inte får plats med allt det jag vill ha med. Allt är ju viktigt. Varenda liten pryl jag packat ner i min väska är vald med omsorg, endast nödvändiga saker. Inget kan jag välja bort.

När jag packat klart och var supernöjd över att allt faktiskt till slut fick plats så kom jag på att mina chokladmuffinsar som jag gjorde igår inför denna tripp, ligger kvar i frysen. Så nu sitter jag och tittar på påsen med muffinsar som ligger och kaxar sig på bordet här bredvid mig. Väskan skriker och säger att den är fullproppad och minsann inte vill ha några kletiga muffins i sin närhet. Ungefär nu försvann mitt sista tålamod.

Dags att göra ett sista ryck. Sen är min väska klar för min lilla semester och ingenting kommer att saknas. För jag är tjej, och jag är förberedd. Och ikväll ska jag minsann trösta mig med vin på Söder. För det är jag värd.

Så det så.

Jag finns inte längre här

Kom inte till mig
jag tänker inte rädda dig igen

Ta dina tårar någon annanstanns
ge dina ord till någon annan

Jag har för mycket värde i mig själv
för att orka engagera mig

Så gråt
men gör det för någon annan

För denna gång finns jag inte här..

Mitt eget ljuslila stetoskop

Idag har jag äntligen beställt något jag suktat länge efter. Jag har beställt ett ljuslila stetoskop. Mitt namn står ingraverat och jag kommer att bära det med stolthet runt min hals. Jag kommer att kunna lyssna på hjärtan som aldrig förr och patienterna kan känna sig trygga i min vård.

Tjejigt? Mycket.

Jag älskar det!

Med folie och hopprep

När jag var fem år älskade jag att stå framför teven och sjunga till alla låtar som spelades på Annika Jankells musikprogram Listan. En klar favorit var Ankie Bagger. Jag hade till och med speciella kläder när jag stod där och sjöng i mitt hopprep. Ankie hade vid ett framträdande en svart åtsittande 80-talstopp på sig med ett stort guldfärgat tryck på framsidan. Jag minns att jag tyckte den toppen var så fin att jag ville ha en likadan. Vad gör man då om man inte äger en svart top med ett guldfärgat trycka på? Jo då gör man det bästa av situationen och tar en lila liknande top och sätter fast lite folie med säkerhetsnålar på framsidan. Ursnygg var jag. Tyckte jag.

Det räckte med att jag hörde en låt en gång så satt texten där. Min stackars pappa var förtvivlad. Multiplikationstabeller övade vi till förbannelse utan vidare gott resultat. Men låttexterna, dom satt minsann där.

Med pappa lyssnade jag på Cher. Videon till If i could turn back time spelades flitigt och med hopprepet i högsta hugg så sjöng jag för kung och fosterland. Vad jag älskade den videon. Det gör jag fortfarande. Redan som liten älskade jag att se alla dessa söta matroser stå och vifta med sina små mössor. Ville bara krypa in i teven och byta plats med Cher, minns dock att jag gärna ville ha lite mer kläder på mig än henne dock.

På den tiden var jag oskuldsfull. Och oblyg. Vilka minnen.

Hans ord

Han säger orden jag drömmer om att höra
han förtrollas av min blick
han följer mina steg där jag går
han säger att jag är vacker

Men jag är rädd för hans ord
jag vill inte förtrolla honom
jag vill inte höra att jag är vacker

Jag vill förtrolla
jag vill att någon ser efter mig där jag går
jag vill vara vacker
i någon annans ögon

Han säger orden
jag vill höra
från någon annans läppar

Förbjudna känslor

En dag ska jag låta mitt hjärta tala.

Tills den dagen är här låter jag dig vandra i omedvetenhet..

Vackra du.

När en soldat kommer hem

Jag står där på perrongen på Centralstationen och väntar på dig. Klädd i en röd prickig femtiotals klänning och tidsenlig vacker frisyr. Varje hårstrå ligger på plats och det lockiga hår som inte faller över axlarna är prydligt uppsatt i en knut. Jag är förväntansfull där jag står. Då kommer tåget in på stationen. Du stiger av tåget iförd uniform, så stilig och rak i ryggen. Nyss hemkommen från kriget går du emot mig med ett stort leende på läpparna. Du ger mig en innerlig kram, kysser mig på kinden och säger att jag är som en färgklick på den annars så grå stationen. Du säger att jag är vacker där jag står.

Jag ler. Jag är lycklig.

Du ler. Du är lycklig.

Vi tar oss hem till vår lilla lägenhet på Söder. Golven knarrar lika mycket som den dagen du lämnade mig för att tjäna landet. Kakelugnen som förr värmde oss båda har fått vara min enda källa till värme under lång tid. Framför den har jag suttit på kvällarna och läst breven du skickat till mig. Du har skickat ett brev varje dag till mig. Jag har läst varje brev hundratals gånger. Jag har doftat på pappret för att försöka känna doften av dig. Jag har känt med fingrarna på de vackert skrivna bokstäverna för att vara dig nära.

Nu är du tillbaka hos mig, nu får jag åter känna din doft. Nu kan vi börja vårt liv tillsammans. På riktigt.


Vi skrattar så tårarna rinner. Jobbarkompisen ställer ner kaffekoppen och säger Nädu Elin, nu är rasten slut, dags att förbereda för lunchen, patienterna väntar på oss. Men visst var det härligt att höra honom berätta och fantisera om att jag var flickan som mötte honom på stationen. Jag kikar på honom i smyg och tänker; Kanske möjligen att han just i den stunden ville att jag faktiskt skulle stå på den där perrongen.

En mysig fantasi var det trots allt.

Låt mig

Låt mig känna din beröring
Din hand som smeker min kind

Dina läppar som möter mina
Hungrigt
Ivrigt

Vill känna din tyngd
Våga visa mig naket sårbar

Ge efter
Låt mig komma nära
Jag vill känna doften av dig

Låt mig känna dig

Saker att göra:

Berätta för chefen att jag inte blir kvar på avdelningen i höst: Check!

Säga upp lägenheten: Check!

Fått nytt jobb: -

Hittat ny bostad: -

Medlemsskap i A-kassan: -


Detta känns tryggt. Bra jobbat Elin.

Verkligheten är inte lika vacker

Det piper till i telefonen. 1 meddelande mottaget. Jag läser orden som står skrivna, om och om igen. Mina tankar går tillbaka till den där varma augustikvällen på den där balkongen för fem år sedan. Minns hur jag stod och såg ut över den mysiga innergården medans jag lyssnade på hans ord.

Hans mun formulerade de vackraste ord jag någonsin fått höra. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville fly därifrån. Jag kände mig stressad, jag kände mig besvärad. Men likt förbaskat så fortsätte han formulera dessa ord som byggde vackra meningar som fick mig att stå handfallen och förlamad kvar. Tankarna snurrade i ett enda stort kaos. Mitt hjärta utan möjlighet att känna något. Ett brustet hjärta som ej hunnit läka.

Han var säker på att jag var hans livs kärlek, att han ville leva sitt liv med mig. Han ville se mig som mor till sina barn. Han sa att jag var den vackraste kvinna han någonsin mött, att min närvaro fick hela hans värld ur balans. Hur han åtrådde mig.

Jag kunde omöjligt ta in allt som han sa till mig på den där balkongen den där kvällen. Fem år har gått sen den där augustikvällen på balkongen. Fem år har inte fått honom att ändra sig. För honom är jag fortfarande den vackraste kvinna han mött. För honom är jag fortfarande den kvinna han vill se som mor till sina barn. Han säger att han är kär. Men vet han egentligen vad kärlek är? Det han inte förstår är att allt detta är en illusion. Han har förskönat mig.

Men nog känns det smickrande att finnas i någons drömmar. Även om det är en förskönad dröm av verkligheten så finns jag gärna där. Jag kan le mot honom, mina ögon kan fortsätta glittra mot honom. Men i hans drömmar är vart jag ska stanna. Jag vill inte att han ska vakna och se verkligheten. Den är inte lika vacker.

Total förälskelse

Jag stod lutad mot en lyktstolpe utanför ett café ikväll och väntade på en vän. Jag vände på huvudet och något fick min blick att fastna. Där kom han gående. Karln med stort K. En vacker varelse som redan på håll lyste upp gatan med sin manlighet. Kunde inte slita blicken. Följde varje steg han tog.

Stilig. Manlig. Lång. Mörk.

Aldrig sett honom förr. Möjligen i någon avklädd fantasi jag haft. Men aldrig i verkligheten. Aldrig sett honom gående på någon gata i min stad förut. Han försvann in i en port och sen var han borta. Allt var över alldeles för fort. Tur att jag hade lyktstolpen att hålla mig i.

Vem är han denna främling? Denna mystiska man som fick mig helt ur balans genom att bara existera. Blickarna vi växlade fick mig att lova honom evig trohet. Vore fint att kunna berätta det för honom en dag. Att jag faktiskt är hans till dagen då jag dör.

Den informationen borde göra honom lagom nervös.

Vilken kass nunna jag är.

Fundersamhet

Vad sägs om lite kärlek och respekt.
Ska det var så jävla svårt??

Otillräcklighet

Jag vaknar. Stänger av larmklockan och vänder mig i sängen. En stor nedstämdhet ligger som en dimma över mig och jag känner mig illa till mods. Jag lämnar sängen och ställer mig i duschen. Med lampan släckt står jag där och försöker komma på vad det är som tynger mig. Strålarna rinner ner för min hud, avslappnande, men inombords är jag stressad. Stressad men totalt orkeslös. Försöker se objektivt på mitt liv och försöker lokalisera vart känslan kommer ifrån.

Senast för några dagar sedan reflekterade jag över hur viktiga mina små utflykter till Stockholm varit. De har varit en verklighetsflykt för mig och jag har bara fått njuta och tagit det lugnt. Jag stressar ner och känner på det behagliga livet. Detta har gjort att jag kommit tillbaka med ny energi och kraft. Trodde jag. Men det är så fel. Så få dagar ger inte längre kraft till min själ att orka lika mycket som förut.

Man kan ha så många järn i elden att den slocknar.

Dessa ord dyker upp i mitt huvud och jag känner mig som den mest elaka och känslokalla sjuksköterskan i hela världen. Lyssnar jag tillräckligt? Gör jag allt för mina patienter? Bekräftar jag dom så mycket som jag borde?

Men Elin, du ser så nedstämd ut. Hur mår du? En arbetskamrat mötte mig i korridoren och såg på mig med bekymrad min. Jag var bara trött och så less. Less för att jag känner mig så otillräcklig och känslan av otillräcklig gnager i mig. Den gnager i mig och tar den sista av min energi. Jag trodde inte att det märktes så tydligt. Men han såg.

Jag får bita ihop i sommar när dom drar ner på en personal i en personalstyrka som redan går på knäna. När flera i personalen äter antidepressiv medicin och går i samtalsterapi relaterat till stressen på jobbet så är det något som är fel. Jag ser inte längre på denna sommar med glädje. Jag ser den som något jag måste överleva. Just nu lever jag för mina lediga dagar. Men de lediga dagarna ger mig inte den energi jag behöver. Men de ger mig nog med kraft för att orka forsätta ett tag till.

Saknar min energi. Saknar min sprallighet. Saknar min förmåga att ge. Saknar att känna mig hel.

Underbara farbröder

Jag: Tänkte att vi skulle trä på uridomet inför natten nu. Går det bra?

Min 85-åriga patient: Inga problem! *drar ner byxorna*

Jag börjar fixa.. suckar antagligen både en och två gånger då det inte riktigt gick som jag ville. Trodde jag hade lite rutin på detta vid 25-årsålder?? Men försök själv att trä på en kondom på nåt som inte är det minsta styvt. ;)

Patient: Syster. Hittar du något där nere?

Jag: Jodå, men detta var allt lite knepigt! *gör mitt bästa för att hålla mig för skratt*

Patient: Aj!

Jag: Förlåt! Det där var min nagel. Men nu är det snart på plats.

Patient: Jadu syster. Det hade varit mycket enklare för trettio år sen!

Jag kan inte längre hålla mig för skratt. Inte heller de tre andra patienterna som vistades på samma sal.


Dessa gamla farbröder. Vissa kvällar går man leendes från jobbet..

Regnsmatter

Regnet smattrar mot mina fönster. Det regnar rejält ute och värmen som var i luften för ett tag sedan är nu borta. Dom dagarna känns redan nu som ett minne blott. Men jag gillar när det regnar. Jag gillar när det regnar när jag får vara inomhus och inte behöver ge mig ut, när klockan närmar sig sänggående och natten tränger sig in i mitt rum.

Mina tankar vandrar iväg och jag kan inte låta bli att sakna sällskap just ikväll. Sällskap som kryper ner med mig under täcket, som ligger där och myser med mig och lyssnar på regnets rogivande ljud. Kylan som drar in och får mig att krypa närmare för att hålla mig varm.

Ikväll är det inte roligt att gå och lägga sig med sig själv. Ikväll saknar jag att ha någon där.
Ikväll känner jag mig ensam.

Och regnet fortsätter att smattra mot mina fönster..

En bok av klokhet

Fick en bok av en vän här om dagen. Klokboken. En liten bok ihopsatt av ett svenskt gift par. Sånt där fascinerar mig, att par ibland skriver böcker tillsammans. Detta par måste ha samma intressen, samma svaghet för kloka ord och ordspråk samt ha ett så starkt intresse för detta att dom skriver en bok och publicerar den. Skulle vilja se en bild på dessa två, målar upp en bild i huvudet. Gunnel med halvlångt grått hår och Kjell med tunt hår och glasögon. Vet inte om den bilden stämmer så vidare bra med verkligheten, men i min fantasi är det så dom ser ut, Gunnel och Kjell. Många fina ord skrivs i den där boken och man får sig en tankeställare både en och två gånger om.

Min blick fastnar dock på insidan av pärmen;
Till min söta Elin som har så många kloka ord att ge..här får du några till.. Puss & Kram M.

Tack raraste gullefjun.. Dina ord och dina tankar gör mig alltid så glad.

Nu är det nog dags

I slutet av denna månad väntar ett viktigt beslut. Ska jag säga upp lägenheten denna månad eller vänta till nästa. Jag bollar med för- och nackdelar men känner mig lika vilsen innan som efter. Allt talar för att jag borde säga upp lägenheten nu. Om jag ändå tänker lämna den här stan i september så är det onödigt att jag betalar för en extra månad.

Nu börjar allt kännas så verkligt. Snart är jag på väg.

Läskigt. Förväntansfullt. Skrämmande.

Underbart.

Kungsholmen vs Söder

Igår kväll var det dags för mig att återigen sätta mig på tåget och rulla österut. Jag tycker om dom där resorna. Det där tåget tar mig till en plats full av möjligheter, till en plats som bara känns starkare och vackrare för varje besök. Varje gång jag har satt mig på det där tåget har det dessutom tagit mig till människor jag tycker om, till vänner jag tycker om att ha nära, som jag tycker om att se på, och lukta på.

Det känns alltid lite konstigt att passera min hemstad. Att sitta kvar på tåget när det gör sitt uppehåll. Att inte ta min väska och kliva av på perrongen vid det lilla stationshuset. Men samtidigt är det inte förrän då känslan av att vara på väg kommer.

En vän mötte upp mig på Centralen och vi började promenera ut mot Kungsholmen. Stadshuset fick sig en närmare titt och som vanligt suger jag in allt i blicken och går med stora ögon och öppen mun. Konstigt att jag inte snubblat än. Snubblat har jag men inte så jag ramlat. Endast en tidsfråga tills det sker dock. Jag blir alldeles vinglig av att gå och titta på allt som rör sig, och allt som inte rör sig med för den delen.

Promenaden fortsätter på Kungsholmen. Vackra hus avlöser varandra och små mysiga butiker trängs på Hantverkargatan. Vi hade som avsikt att hitta ett mysigt café som kunde erbjuda oss lite värmande kaffe som så väl behövdes i ett kallt Stockholm. Det fanns gott om caféer men dessvärre inget som var öppet. Men då både jag och vännen har en svaghet för Söder så var det där vi hamnade.

Denna gång fick jag möjlighet att titta närmare på Vita bergen. Ett underbart litet område som det är fullständigt omöjlig att inte bli förförd av. Jag skulle bums kunnat bosätta mig i ett av de små husen. Jag ville inte gå därifrån. Hade det varit varmare hade jag tvingat mitt sällskap att ta sjuttiotre varv till runt dessa små helcharmiga stugor.
Efter att ha intagit kaffe på Skånegatan var det dags för mig att åka hem till vännen på Kungsholmen som jag skulle tillbringa natten hos.

När jag gått av tunnelbanan vid Rådhuset och gick där själv på gatan och inte längre vilset försökte leta mig fram utan att jag faktiskt visste vart jag var på väg, så kände jag bara en sådan genuin glädje. Njutandes av stunden ringde jag en vän för att dela denna upplevelse och för att få höra att han minsann var stolt över mig som tog mig fram själv sent om kvällen i Stockholm. Den reaktionen uteblev. Han var inte speciellt imponerad. Kanske för att han ännu inte fått uppleva mig obefintliga lokalsinne. Hade jag däremot ringt vännen som fortsatte sin resa i tunnelbanan på vägen hem och berättat hur pirrigt glad jag kände mig så hade han med all säkerhet tyckt att jag var en riktig knasboll men så hade han nog ändå skrattat och sagt att han faktiskt är lite stolt över mig.

Väl hemma hos min älskade lilla vän på Kungsholmen så blev det några timmar fyllda med prat och skratt innan det var dags att släcka lampan. Det kändes så härligt att sitta där i hennes soffa. Den som jag suttit i så många gånger förr, den som känns så hemma. Kungsholmen kanske inte är stadsdelen för mig men med min vän boendes där gör hon de redan så vackra kvarteren mycket vackrare att vistas i. Saknat våra mysiga kvällar, att kunna promenera över till varandra och dricka några koppar te. Måste bli ordning på det.

Dags att bli Södertjej.

Mitt liv som Märta

Igår hade Märta namnsdag. Jag trodde nästan att mamma skulle ringa och gratulera mig på namnsdagen men det gjorde hon inte. Nu heter jag i och för sig inte Märta men just det namnet önskade min mamma att ge mig när jag föddes. Ibland är jag lite extra glad över att min pappa finns till, vid sådana tillfällen är han mycket praktiskt att ha. Då han till exempel kan rädda mig från ett liv med smeknamnet Märta-Fjärta.

Mamma tycker fortfarande att det är ett urcharmigt namn och att det skulle passa mig. Kanske skulle jag tycka om mitt namn efter att ha levt 25 år med det men jag är ändå nöjd över att pappa satte ner foten och sa att jag minsann skulle heta Elin Sofie. Och så blev det. I min värld så har Sofie namnsdag samtidigt som Sofia, vilket innebär att jag har namnsdag på torsdag. Undrar om mina föräldrar kommer att minnas mig på torsdag. Dom har nämligen en förmåga att glömma bort min Sofie-namnsdag. Därför sker detta troligtvis även i år. Dom är inte ensamma över att glömma denna viktiga dag, även jag brukar glömma den.

Dom kunde väl döpt mig till Elin Märta Sofie. Då hade alla blivit nöjda. Till och med jag. Och då hade mamma med all säkerhet ringt och gratulerat mig på namnsdagen igår.

Din kind

Mina tankar flyger bort till ditt rum. Utmattad ligger du där på sängen och sover fridfullt. Din bröstkorg häver sig sakta upp och ner och dina ögon är slutna, du är alldeles tyst där du ligger. Så bekymmersfri du ser ut, så fridfull.

I tanken närmar jag mig dig. Stryker med handen över din kind, försiktigt så att du inte ska vakna. Önskar jag kunde ge dig all trygghet du behöver, all tröst du behöver. Men det är vad jag inbillar mig att du behöver. Men jag kan ha helt fel. Därför stryker jag endast med min hand lätt över din kind och låter dig veta att jag bryr mig, att du är så vacker i mina ögon. Att jag finns där närhelst du behöver mig.

Sov så gott min vackra ängel, livet väntar på dig sen..

Bröllopsdejt

Nu har jag fixat en dejt till min väns bröllop om två veckor. Då behöver jag inte visa mig som den enda singeln och den enda utan sällskap. Då behöver jag inte känna mig lika ensam, inte lika patetisk. Jag har en vän som är lika singel och lika ensam och patetisk som jag. Och när vi umgås känner vi oss inte alls ensamma och patetiska, då har vi ett substitut i varandra. Vi kan nästan bli tagna för att vara ett gift gammalt par. Sånt känns lite tryggt i såna situationer.

Dessutom tycker jag om att se honom i kostym. Gillar karlar i kostym. Karlar i kostym håller mina tankar på att bli nunna borta.

Nu är jag redo för bröllop.

Stum av beundran

Jag är förförd. Jag är charmad. Jag har stått stum av beundran inför vår vackra huvudstad de senaste dagarna. En oväntad liten semester har givit mig möjligheten att utforska denna pärla och lusten att ta mig iväg till Stockholm växer sig starkare än någonsin.

Jag har sett Riddarholmens vackra hus. Jag har promenerat i de små undangömda gränderna i Gamla Stan sent om kvällen, druckit Irish Coffee och vin på urcharmiga Wirströms. Jag har besökt Vasamuseet och konstaterat att båten faktiskt är finare nu utan all färg den hade på den tiden det begav sig. Jag har sett en ekorre sitta i ett träd och gnaga på något som såg ut som en kotte.

Jag har åkt båt, både Djurgårdsfärjan och färjan ut till Fjäderholmarna. Jag har knallat runt på Fjäderholmarna och tittat på Allmogebåtarna. Stannat till vid restaurangen där vi delade en flaska vin på uteserveringen som höll öppet endast för att vi skulle få sitta där ute invirade i filtar och njuta av utsikten, havslukten och lyssna på fåglarnas skrik.

Ja, dessa dagar var precis vad jag behövde. Och nu blir jag otålig över att komma iväg. Jag vill fortsätta utforska stan. Men då blir det på egen hand. Nu hade jag en underbar guide som visade mig alla smultronställen. Smultronställen som jag kommer att besöka när han inte längre finns kvar i stan. I höst ska jag vara på väg. Ja, Stockholm väntar på mig.

Besvärande frågor

En vän ringde idag. Jag har saknat honom. Vi har inte hörts på flera veckor och det har känts lite tomt. Han får mig alltid att skratta, han får mig alltid på bra humör. Han påminner mig dessutom alltid om att jag har tacklat av, att gamla Elin inte riktigt är som hon brukar. Eftersom vi inte hörts på länge så kommer ju självklart frågorna:

M: Hur går det med kärleken?

Jag: *mummel* Skit. Jag vill inte prata om det..

M: Har du fått ligga nått då?

Jag: *mummel* Skit. Jag vill inte prata om det..

M: Men gumman, du måste rycka upp dig!

Jag: Jag veeeet! Och jag ska!! Snart..

Undrar bara när..

Jobbar på det.

Min sorgsenhet

Jag har alltid haft en känsla av att jag kommer att dö ung. Jag kan inte säga vart den känslan kommer ifrån eller att det beror på att jag skulle vara rädd för döden, men den har alltid funnits där. Jag trodde inte att jag skulle uppleva min tjugoårsdag, men så blev det ju. Nu har jag passerat tjugofemårsstrecket men den där känslan finns kvar. Jag kommer inte att bli gammal.

Jag får inte panik över att tro att jag inte kommer att vandra runt här i sextio år till. Jag får inte panik över tanken att inte få åldras. Men det som gör mig så innerligt sorgsen är att behöva lämna jordelivet utan att få uppleva äkta kärlek. Utan att få uppleva känslan av att komma hem till någon som längtar efter mig så fort jag går utanför dörren. Utan någon som tycker att hans liv skulle vara ofullkomligt utan mig i det. Utan att ha fått se honom i ögonen och känna gränslös kärlek och passion och veta att han ser på mig med samma ögon, och att han är min.

Kärlek och förhållanden för mig har hittills inneburit svartsjuka och varit psykiskt destruktivt. Något som har brutit ner mig steg för steg och gjort att jag tvivlat på att den där kärleken alla pratar om skulle vara menat för mig. Dessa upplevelser har fått mig att leva som vinden. Den har givit mig ryktet att jag är en tjej som inte stannar kvar. Jag är en tjej som inte vet vad kärlek är. Jag är en tjej man inte kan lita på. Att jag är en tjej med en rastlös själ som bara innebär trubbel.

Detta kan inte vara mer fel.

Men bränt barn skyr elden. Hur ska man våga lita på någon igen när man öppnat sig och överlåtit sitt hjärta till någon annan och samtidigt sin tillåtelse till att människan får göra precis vad han vill med det. Trampa på det. Skära i det. Slänga det i väggen. Spotta på det. Eller ignorera det. Men rädslan finns där. Att min tid på jorden ska vara över innan jag hittar någon som motbevisar allt det jag tidigare varit med om.

Finns det någon som skulle behandla mitt hjärta med stor försiktighet om han fick det i sin hand? Finns det någon som skulle vårda det ömt och som får mig att känna att det är i tryggt förvar? Att jag kan andas ut och känna att jag har hittat hem. Att mitt hjärta av snö har fått ro.

En kyss full av energi

Ser honom närma sig i ögonvrån där jag står och samlar mina sista krafter för att orka få struktur på tankarna efter en intensiv kväll på jobbet. Han drar mig till sig och kysser mig på kinden och säger;

Vilket bra jobb du har gjort ikväll!

Jag skiner upp och orkar fortsätta en stund till. Denna underbara arbetskamrat som kommer med så många peppande ord, som fångar upp mig när jag är på väg att falla. Och detta vill jag lämna frivilligt?!

Jag kan inte vara riktigt klok.

Arroganta människa

När jag kom fram till sjukhuset igår eftermiddag strax innan mitt pass började mötte jag som vanligt strejkvakterna utanför entrén. Dom står där varje dag med namnlistor. Samtidigt som mig kom en man i full fart. En av strejkvakterna frågade honom om han stöttade sjuksköterskornas strejk. Hans svar blev enkelt och kort. Nej! Sen rusade han vidare.

Jag vet att vi har yttrandefrihet i detta land och jag vet att varje människa får ha sin egen åsikt. Men jag blev så otroligt irriterad på denna arroganta människa som kanske skulle på läkarbesök eller kanske besöka sin fru på en kirurgavdelning. Han behöver inte stötta våran strejk. Han får tycka att vi beter oss fel som strejkar. Men om det är så att han inte tycker att vi är värda mer utan att vi bara ska bli tagna för givet så då blir jag upprörd. Och det blev jag igår.

Jag ville springa efter den där stressade karln och slå en av mina berömda stekpannor i huvudet på honom. Alternativt sätta krokben för honom. Ville skrika på honom. Mina extrema känslor över hans Nej! kan även bero på PMS. Troligen så var det så.

Men varför blir jag irriterad även idag när jag tänker på denna människa??
Fortsätter nog att skylla på PMS. Enklast så.

Idiot.

Förändringar

Jag tror jag ogillar förändringar. Jag tror det gör mig typiskt svensk. Men då får det väl vara så då, även om jag inte är bekväm med det själv. Jag vill tycka att förändringar är helt okej. Och jag tror att jag tycker det. Bara det inte är för stora förändingar. Och för många. Tycker om minimala förändringar. Såna som inte märks.

Jag hatar förändringar.

Dörren på glänt

Saknar att få ställa upp dörren på glänt
Låta någon smyga sig in
Nyfikenheten
Handen som försiktigt trevar sig fram
Spänningen
Beröringen
Andetagen
Upphetsningen
Värmen
Underbart

Om jag ställer dörren på glänt, kommer du då?

Effektivitet!

Jag har deklarerat idag. Dessutom har jag sökt två jobb. Till på köpet har jag shoppat tre klänningar idag i samma modell men olika färger. Jag är verkligen för duktig på att göra av med pengar.

Är det dags för lön snart? Nähä, inte det. Tråkigt.

Måste gömma VISA-kortet.