När folk börjar lägga till mig som vän på Facebook för att dom hört rykten om mina "underbara och sjuka kommentarer", ska jag börja ta betalt då?
En extra inkomst liksom. Innan jag blir portad från Facebook det vill säga. Tror det är nära nu.
onsdag 28 april 2010
måndag 26 april 2010
Personligt
Senaste veckan har flera saker tagit min energi och grubblerierna har avlöst varandra. Jag har inte haft varken lusten eller energin att skriva, helt enkelt för att jag inte hittat orden samtidigt som jag inte längre vet hur personlig jag vill vara på bloggen. Folk ser mig som en öppen bok, är det vad jag vill? Jag är inte längre anonym, jag skriver personligt. Jag kan inte styra vilka som läser, jag kan inte längre leva i tron om att jag är anonym. Men klarar jag av att sluta skriva här på mitt hörn av nätet? Det är frågan.
En kollega till mig avled plötsligt för en vecka sedan. Hon efterlämnar en sambo och en liten son på endast några månader. En underbar kvinna med en otrolig utstrålning och en varm själ som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Jag tyckte jag såg henne gåendes på gatan i morse när jag var på väg hem från jobbet, men det var inte Anna. Anna finns inte mera, så ofattbart, så sorgligt. Jag önskar hennes man kraft nu att orka, jag tänker på deras lilla son som aldrig kommer att ha egna minnen av sin mamma. Men Anna lever vidare genom honom, övertygad om att han dessutom fått hennes goda hjärta och enorma välvilja.
Detta får mig att påminnas om att aldrig somna osams med någon. Jag vill alltid känna att mina relationer är i sådant skick att inget är ouppklarat ifall något skulle hända. På något sätt lever jag mitt liv på det sättet att jag alltid är redo att inte uppleva morgondagen. Jag vet inte om det anses sorgligt eller om det kan hänvisas till min strävan att leva i nuet. Har jag inte harmoni i mina relationer, ja då mår jag därefter. Jag har insett att inte alla fungerar som jag. Jag tror många bara räknar med en morgondag, att våra hjärtan kommer att fortsätta slå i all oändlighet, att vi är för unga och osårbara. Ibland blir så brutalt påminda om att livet är sårbart, vackra Anna är ett bevis på det.
Jag vandrade på Söders höjder ikväll med en vän. Han är otrolig på det sättet att han skänker ett enormt lugn över mig. Vi pratar om nuet och framtiden, vart vi vill att livet för oss. Han är dessutom mer analyserande än vad jag är, jag trodde inte det var möjligt. Men på något sätt ganska fint att upptäcka denna egenskap hos en man. Vi strosade runt bland dom charmiga husen vid Mosebacke, gick vidare till Vita bergen och besökte musikpaviljongen intill friluftsteatern. Att se det gröna gräset är fantastisk medicin för en trött själ. Sommaren står runt hörnet och värmen i solens strålar gör oss påminda om den bästa tiden är nu.
Det är med den känslan jag vill vakna varje morgon, att den bästa tiden är nu, att trötthetskänslan inte längre existerar. Det ska bli min verklighet.
Och nu blev jag personlig igen.
En kollega till mig avled plötsligt för en vecka sedan. Hon efterlämnar en sambo och en liten son på endast några månader. En underbar kvinna med en otrolig utstrålning och en varm själ som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Jag tyckte jag såg henne gåendes på gatan i morse när jag var på väg hem från jobbet, men det var inte Anna. Anna finns inte mera, så ofattbart, så sorgligt. Jag önskar hennes man kraft nu att orka, jag tänker på deras lilla son som aldrig kommer att ha egna minnen av sin mamma. Men Anna lever vidare genom honom, övertygad om att han dessutom fått hennes goda hjärta och enorma välvilja.
Detta får mig att påminnas om att aldrig somna osams med någon. Jag vill alltid känna att mina relationer är i sådant skick att inget är ouppklarat ifall något skulle hända. På något sätt lever jag mitt liv på det sättet att jag alltid är redo att inte uppleva morgondagen. Jag vet inte om det anses sorgligt eller om det kan hänvisas till min strävan att leva i nuet. Har jag inte harmoni i mina relationer, ja då mår jag därefter. Jag har insett att inte alla fungerar som jag. Jag tror många bara räknar med en morgondag, att våra hjärtan kommer att fortsätta slå i all oändlighet, att vi är för unga och osårbara. Ibland blir så brutalt påminda om att livet är sårbart, vackra Anna är ett bevis på det.
Jag vandrade på Söders höjder ikväll med en vän. Han är otrolig på det sättet att han skänker ett enormt lugn över mig. Vi pratar om nuet och framtiden, vart vi vill att livet för oss. Han är dessutom mer analyserande än vad jag är, jag trodde inte det var möjligt. Men på något sätt ganska fint att upptäcka denna egenskap hos en man. Vi strosade runt bland dom charmiga husen vid Mosebacke, gick vidare till Vita bergen och besökte musikpaviljongen intill friluftsteatern. Att se det gröna gräset är fantastisk medicin för en trött själ. Sommaren står runt hörnet och värmen i solens strålar gör oss påminda om den bästa tiden är nu.
Det är med den känslan jag vill vakna varje morgon, att den bästa tiden är nu, att trötthetskänslan inte längre existerar. Det ska bli min verklighet.
Och nu blev jag personlig igen.
torsdag 15 april 2010
Sömnlös
Klockan har passerat midnatt och lampan släcktes för länge sedan här i min lägenhet i Sofia. Allt är tyst. Det enda som hörs är mina egna andetag och nattens trygga ljud utanför på gatan. Det kommer att bli en av dom där nätterna, en av dom där sömnlösa nätterna. Trots den underbara dagen som varit med meditiation i vårsolen på Monteliusvägen och en kväll ute på landet bland arbetshästar, grisar, kossor, getter, får, hundar och inte minst en liten katt samt underbara vänner så når stressen och olustkänslorna mig och håller mig sömnlös.
Medveten om att jag ska tillbaka till jobbet imorgon efter tre dagars ledighet får huvudet att göra sig påmint och frustrationen över vad som väntar får hjärtat att slå hårt i bröstet. Flera sjukskriver sig på grund av stress, ingen personal finns att ta in eftersom alla är sjuka eller på gränsen att falla isär. Bara det skapar ångest. Ren och skär ångest. Kollegor har dåligt samvete över att dom inte orkar ta på sig extrapass och gör det trots kroppens varningssignaler, "för det ingår ju i lönesystemet och hoppa in vid akuta luckor", vilket resulterar i flera sjukskrivningar. Kollegor söker sig vidare till andra arbetsplatser. För är det något klimat som gäller inom sjukvården så är det att man alltid är utbytbar. Det kommer alltid att finnas någon som är villig att göra jobbet till lägre lön, om än bara för några månader innan även denna människa fått nog. Kompetensen faller gång på gång.
Jag är rädd att jag någonstans i det här kommer att förlora min dröm, att jag aldrig kommer att jobba på ambulansen, att jag kommer att förlora min glädje och stolthet över mitt yrke och inte orka ta mig dit jag vill. Vad skulle jag arbeta med om jag inte fick vårda? Vad kan jag förutom att ta hand om andra människor? Kommer jag med min ständiga strävan att göra gott på något sätt göra det på bekostnad av mig själv om jag inte lär mig förbise och ignorera? Är det ens så det ska behöva vara inom vården 2010?
Oftare känner jag av dessa stunder då jag inte orkar vara Elin. Då jag drar mig undan sociala sammanhang och helst bara umgås med mina närmaste. Då jag sover för mycket och låter mitt hem förfalla. Är det värt det? Vem tackar mig för att jag sliter ut mig på ett system som inte ser till individens bästa? Ofta intalar jag mig själv att jag endast behöver gå till arbetet och utföra mina sysslor och helt enkelt endast göra det jag efter förutsättningarna hinner, men det är ett stort självbedrägeri. Jag kan inte bete mig som en robot utan att reflektera vad som händer, utan att dräneras eller känna mig otillräcklig. Jag tar det med mig hem.
Jag inser att min chef hade rätt när hon tipsade mig om att besöka personalkonsulenten inför nedskärningarna. Hon misstänkte att jag skulle få problem. Att jag med min känslighet för olika energier skulle dras ner i en svart spiral under dessa tider med oroliga kollegor och varslad personal. Jag kan endast ge henne rätt. Nu ska jag endast orka ta tag i det där. Något jag skulle gjort för länge sedan.
Vad skulle jag göra utan dom jag bryr mig om? Utan dom som bryr sig om mig och låter mig vara precis den jag är? Det är dom som gör att jag orkar. Dom ger mig kraften att hålla huvudet ovanför vattenytan och andas energi. Ett sms trillade in i min inkorg i eftermiddags som fick mig att le ända in i själen. Från ingenstans blev jag upplyst om att jag är en liten glädjespridare och att någon ser fram emot att träffa mig nästa helg. Sådana påminnelser från vänner gör mig påmind om vem jag är.
Medveten om att jag ska tillbaka till jobbet imorgon efter tre dagars ledighet får huvudet att göra sig påmint och frustrationen över vad som väntar får hjärtat att slå hårt i bröstet. Flera sjukskriver sig på grund av stress, ingen personal finns att ta in eftersom alla är sjuka eller på gränsen att falla isär. Bara det skapar ångest. Ren och skär ångest. Kollegor har dåligt samvete över att dom inte orkar ta på sig extrapass och gör det trots kroppens varningssignaler, "för det ingår ju i lönesystemet och hoppa in vid akuta luckor", vilket resulterar i flera sjukskrivningar. Kollegor söker sig vidare till andra arbetsplatser. För är det något klimat som gäller inom sjukvården så är det att man alltid är utbytbar. Det kommer alltid att finnas någon som är villig att göra jobbet till lägre lön, om än bara för några månader innan även denna människa fått nog. Kompetensen faller gång på gång.
Jag är rädd att jag någonstans i det här kommer att förlora min dröm, att jag aldrig kommer att jobba på ambulansen, att jag kommer att förlora min glädje och stolthet över mitt yrke och inte orka ta mig dit jag vill. Vad skulle jag arbeta med om jag inte fick vårda? Vad kan jag förutom att ta hand om andra människor? Kommer jag med min ständiga strävan att göra gott på något sätt göra det på bekostnad av mig själv om jag inte lär mig förbise och ignorera? Är det ens så det ska behöva vara inom vården 2010?
Oftare känner jag av dessa stunder då jag inte orkar vara Elin. Då jag drar mig undan sociala sammanhang och helst bara umgås med mina närmaste. Då jag sover för mycket och låter mitt hem förfalla. Är det värt det? Vem tackar mig för att jag sliter ut mig på ett system som inte ser till individens bästa? Ofta intalar jag mig själv att jag endast behöver gå till arbetet och utföra mina sysslor och helt enkelt endast göra det jag efter förutsättningarna hinner, men det är ett stort självbedrägeri. Jag kan inte bete mig som en robot utan att reflektera vad som händer, utan att dräneras eller känna mig otillräcklig. Jag tar det med mig hem.
Jag inser att min chef hade rätt när hon tipsade mig om att besöka personalkonsulenten inför nedskärningarna. Hon misstänkte att jag skulle få problem. Att jag med min känslighet för olika energier skulle dras ner i en svart spiral under dessa tider med oroliga kollegor och varslad personal. Jag kan endast ge henne rätt. Nu ska jag endast orka ta tag i det där. Något jag skulle gjort för länge sedan.
Vad skulle jag göra utan dom jag bryr mig om? Utan dom som bryr sig om mig och låter mig vara precis den jag är? Det är dom som gör att jag orkar. Dom ger mig kraften att hålla huvudet ovanför vattenytan och andas energi. Ett sms trillade in i min inkorg i eftermiddags som fick mig att le ända in i själen. Från ingenstans blev jag upplyst om att jag är en liten glädjespridare och att någon ser fram emot att träffa mig nästa helg. Sådana påminnelser från vänner gör mig påmind om vem jag är.
För den jag är nu är inte jag, men tjejen han beskrev i sitt sms, det är jag.
måndag 12 april 2010
Kollektiv!
Trött som en gris kom jag hem från jobbet imorse. Uppgiven stod jag där i duschen och tänkte att är det så här mitt liv ska se ut? Det måste finnas något större, något bättre. Ett enklare liv med mindre måsten. Ja helt enkelt ett friare liv.
Det var då jag kom på det.
Ett kollektiv! Helt i FlowerPower-anda där människor med samma livsfilosofi skulle samlas och bara vara lyckliga och fria. Jag vet ju sedan tidigare att det bor en liten hippie i mig. Jag är svag för det njutningsfulla i livet. Kunde jag leva mitt liv enbart på kärlek, sex och droger så skulle jag antagligen vara en lycklig skit. För en sak är säker, den pryde gör sig icke besvär i mitt kollektiv.
Så vill du leva ut din bubblande sexualitet, leva i ett hem där kärleken skulle sitta i väggarna och skrattet höras över hela Södermalm, där Jimi Hendrix skulle skråla ur högtalarna och det enkla livet skulle dominera. Ja då kan du skicka ett mail till mig.
Det var då jag kom på det.
Ett kollektiv! Helt i FlowerPower-anda där människor med samma livsfilosofi skulle samlas och bara vara lyckliga och fria. Jag vet ju sedan tidigare att det bor en liten hippie i mig. Jag är svag för det njutningsfulla i livet. Kunde jag leva mitt liv enbart på kärlek, sex och droger så skulle jag antagligen vara en lycklig skit. För en sak är säker, den pryde gör sig icke besvär i mitt kollektiv.
Så vill du leva ut din bubblande sexualitet, leva i ett hem där kärleken skulle sitta i väggarna och skrattet höras över hela Södermalm, där Jimi Hendrix skulle skråla ur högtalarna och det enkla livet skulle dominera. Ja då kan du skicka ett mail till mig.
Välkommen att flytta in i Mansion a la Elin.
lördag 10 april 2010
När ska Plura bjuda mig på middag?
Jag är förälskad. Mauro & Pluras kök är det första programmet i svensk TV som skildrar verkligheten i svenska hem. Som vågar visa det fantastiska som sker när några vänner samlas för att äta god mat, dricka vin, röka och tala om livet med gitarren nära till hands. Vissa tycker det är opassande, jag tycker det är underbart. Visst fick till och med jag en chock när en halvnaken Plura stod och rörde i grytorna, men jag insåg charmen. Och åter igen, verkligheten.
Det finns en speciell grupp människor jag fascineras av och söker mig till. En grupp människor som tar för sig, lever livet och njuter av ögonblicken och vågar leva. Jag har träffat en handfull sådana människor i mitt liv. Kanske beror detta på att livsnjutare för mig kan ha en helt annan innebörd för någon annan, men det som skildras hemma i Pluras kök på Kungsholmen är för mig något av det mest fantastiska man kan uppleva.
Jag skulle vilja bjuda in mig själv till Pluras hem. Jag skulle ta med mig Lars Winnerbäck och Ulf Lundell för en fulländad kväll. Jag skulle tvinga Plura att berätta historier från förr, få chansen att gräva mig in under huden på Lasse och få Uffe att dela sin mening med livet. Jag skulle charma dom alla tre och fylla dom med på tok för mycket vin. Gitarren skulle gå varm och Plura, Lasse, Uffe och jag skulle sitta där fram till småtimmarna tills dagen åter börjar gry. Sakta skulle jag strosa hem till mitt söder genom ett sovande Stockholm med ännu ett minne av en magisk kväll.
Plura, när får jag komma på middag?
Det finns en speciell grupp människor jag fascineras av och söker mig till. En grupp människor som tar för sig, lever livet och njuter av ögonblicken och vågar leva. Jag har träffat en handfull sådana människor i mitt liv. Kanske beror detta på att livsnjutare för mig kan ha en helt annan innebörd för någon annan, men det som skildras hemma i Pluras kök på Kungsholmen är för mig något av det mest fantastiska man kan uppleva.
Jag skulle vilja bjuda in mig själv till Pluras hem. Jag skulle ta med mig Lars Winnerbäck och Ulf Lundell för en fulländad kväll. Jag skulle tvinga Plura att berätta historier från förr, få chansen att gräva mig in under huden på Lasse och få Uffe att dela sin mening med livet. Jag skulle charma dom alla tre och fylla dom med på tok för mycket vin. Gitarren skulle gå varm och Plura, Lasse, Uffe och jag skulle sitta där fram till småtimmarna tills dagen åter börjar gry. Sakta skulle jag strosa hem till mitt söder genom ett sovande Stockholm med ännu ett minne av en magisk kväll.
Plura, när får jag komma på middag?
onsdag 7 april 2010
Onsdagsfundering
Tillbringar fem nätter i landstingets tjänst denna vecka. Fem nätter som skulle kunna spenderas på mera, hmm, tillfredsställande sätt.
Vem har egentligen tid att jobba när man har ett liv att sköta?
Vem har egentligen tid att jobba när man har ett liv att sköta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
