Jag hörde revben som knakade under mina händer när jag kämpade för att få livet att återvända till hans kropp. Läpparna var blå och hans kropp livlös. Tankarna snurrade samtidigt som jag högt räknade alla kompressioner. Fjorton, femton, sexton. Det kändes som att han var bortom räddning, att hans hjärta var för svagt för att återhämta sig. Var det så här han skulle sluta sina dagar? Var det på mitt pass han skulle ta sina sista andetag?
När narkosen kom backade jag och tittade på min patient som hjälplös låg där i en hög av sladdar, övervakningsutrustning och läkemedel. Skulle han orka återvända? Hjärtat började slå, en oregelbunden rytm visades på skärmen. Jag och min kollega tittade på varandra med förvånade ansiktsuttryck. Vi hade lyckats.
Nu sitter jag här, sju timmar senare och tankarna ger mig ingen ro. Kunde jag gjort något annorlunda? Lät jag anhöriga förstå allvaret i hans sjukdomstillstånd när jag var tvungen att ringa samtalet ingen önskar få klockan fem på morgonen? Gav jag dom falskt hopp? När jag gick hem från jobbet imorse så var han vid liv. Han var illa däran men hans hjärta slog. Om han fortfarande lever i denna stund, det vet jag inte. Om han överlever, hur ser hans framtid ut? Kommer han få ett värdigt liv?
Vissa dagar vet jag varför jag blev sjuksköterska, vissa stunder vet jag inte alls, som i denna stund.
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Planer tar form
Jag har förverkligat flera av mina drömmar dom senaste åren med Stockholmsflytt och nytt jobb på Södersjukhuset. När jag i juli förra året stod som ägare på en alldeles egen bostadsrätt här på vackra Södermalm visste lyckan inga gränser. Jag njuter fortfarande av lyckan varje dag, vaknar varje dag med tacksamhet över vad livet varje dag erbjuder mig.
MEN. Jag vill mera. Jag har flera drömmar. Jag vill se världen och hjälpa andra människor. Jag vill göra en god insats där hjälpen verkligen behövs och jag fick fortsätta utvecklas som människa. Min gamla dröm att åka till Afghanistan kommer jag nog alltid att ha med mig men det känns som att det är allt det kommer att vara, en dröm. Jag kommer att se upp till alla människor som gör en osjälvisk insats och åker iväg ut i fält för att jobba som ambulanssjukvårdare. Det jag dock troligen inte kommer att klara av är det faktum att jag i en krissitaution kommer att bli tvungen att själv bli soldat. Kommer jag att klara av att hålla i ett vapen? Kommer jag att kunna döda en annan människa? Jag tror inte det.
Men jag vill iväg. Och tanken är att först pröva på livet i volontärvärlden i liten skala. I höst. Med sparad sommarsemester planerar jag nu för en tid i Sydamerika där jag förhoppningsvis kommer att få mersmak för volontärarbete, och mersmak för att se världen. Jag pratade med min chef idag om mina planer och hon stöttar mig fullt ut. Förhoppningsvis får jag sällskap av en underbar vän och kollega på resan. Vi skulle ha mycket roligt tillsammans i Sydamerika. Dessutom kommer en annan vän att befinna sig i Sydamerika under den tiden. Även det känns som en otrolig trygghet och visst hoppas jag på att få några dagar tillsammans med honom där borta. För honom är långresor en del av livet, varje vinter ger han sig iväg. Skulle vara fantastiskt att få se en del av världen med honom.
Livet är fullt av möjligheter, man måste bara våga ta dom. Nu är det min tur att våga.
MEN. Jag vill mera. Jag har flera drömmar. Jag vill se världen och hjälpa andra människor. Jag vill göra en god insats där hjälpen verkligen behövs och jag fick fortsätta utvecklas som människa. Min gamla dröm att åka till Afghanistan kommer jag nog alltid att ha med mig men det känns som att det är allt det kommer att vara, en dröm. Jag kommer att se upp till alla människor som gör en osjälvisk insats och åker iväg ut i fält för att jobba som ambulanssjukvårdare. Det jag dock troligen inte kommer att klara av är det faktum att jag i en krissitaution kommer att bli tvungen att själv bli soldat. Kommer jag att klara av att hålla i ett vapen? Kommer jag att kunna döda en annan människa? Jag tror inte det.
Men jag vill iväg. Och tanken är att först pröva på livet i volontärvärlden i liten skala. I höst. Med sparad sommarsemester planerar jag nu för en tid i Sydamerika där jag förhoppningsvis kommer att få mersmak för volontärarbete, och mersmak för att se världen. Jag pratade med min chef idag om mina planer och hon stöttar mig fullt ut. Förhoppningsvis får jag sällskap av en underbar vän och kollega på resan. Vi skulle ha mycket roligt tillsammans i Sydamerika. Dessutom kommer en annan vän att befinna sig i Sydamerika under den tiden. Även det känns som en otrolig trygghet och visst hoppas jag på att få några dagar tillsammans med honom där borta. För honom är långresor en del av livet, varje vinter ger han sig iväg. Skulle vara fantastiskt att få se en del av världen med honom.
Livet är fullt av möjligheter, man måste bara våga ta dom. Nu är det min tur att våga.
lördag 23 januari 2010
Så där..okomplicerat!
Jag skickade ett mail inatt. Ett mail som jag hoppas att mottagaren inte missförstår utan läser det med ett leende. Liksom ler lite extra åt alla turer som varit under dessa år, men att det nu är dags att börja om från noll.
Ja jag hoppas att det där mailet får honom att le. Det vore fint.
Ja jag hoppas att det där mailet får honom att le. Det vore fint.
torsdag 21 januari 2010
söndag 17 januari 2010
Energi!
När man går hem från jobbet en tidig söndagsmorgon med vinden och snön yrandes runt kinderna och gör det med lätta steg och med ett litet leende på läpparna. Då måste man väl ändå kunna ställa den diagnosen att energin åter har funnit mig?
Äntligen!
Äntligen!
lördag 16 januari 2010
Mötet
Du kom in genom dörren på den sunkiga baren där vi satt. Det var en förändrad man jag såg. En man som såg härjad ut med långt lockigt hår och en skäggväxt som gömde det vackra ansiktet. Dina ögon glödde inte längre som dom gjorde förut, dom var alldeles matta.
Du gick fram till bordet där vi satt. Jag reste mig och omfamnade dig. Som jag längtat efter detta, stunden då jag åter skulle få hålla dig nära och förloras in i din energi. Trots den innerliga kramen så kände jag en distans. Din famn var i min men jag kunde inte känna din energi omsluta mig. Jag släppte taget och såg in i din tomma blick.
Vi satte oss ner. Din bror som var närvarande höll samtalet igång. Du pratade med mig men du pratade inte med mig. Jag kände mig osynlig och liten, som att allt det vi tidigare delat inte existerade. Som att jag var en person du lämnat till ditt förflutna så i milda grad att jag går dig obemärkt förbi.
Kniven skar i mig. Mina känslor för dig är så varma, viljan att önska dig godhet och lycka är så stor. Är jag dum i huvudet? Här sitter du mitt emot mig, men du har aldrig känts längre ifrån. Desperat önskade jag att du skulle se mig. Verkligen se mig. Jag ville ha det där leendet och dom glittrande ögonen. Jag ville dras in av din energi och utbyta varma ord, precis som förr. Men det var försent. Vi var försent. Vi var ingenting.
Jag vaknar med ett ryck. Ser mig om i rummet och känner en enorm lättnad över att allt var en dröm. Men den obehagliga känslan cirkulerar som ett orosmoln ovanför mitt huvudet och dränerar mig på energi. Den drömmen var det närmaste jag varit dig på länge. Jag behöver få träffa dig snart och se att dina ögon fortfarande glöder, att ditt leende möter mig, att din famn känns så innerlig när jag är i den, att vi får utbyta energi på ett sätt som är få människor förunnat.
En skrämmande sak insåg jag där jag yrvaket vankade runt i mina rum. Den dag du ser på mig med likgiltighet, den dagen kommer jag att förlora en del av mig själv.
Du gick fram till bordet där vi satt. Jag reste mig och omfamnade dig. Som jag längtat efter detta, stunden då jag åter skulle få hålla dig nära och förloras in i din energi. Trots den innerliga kramen så kände jag en distans. Din famn var i min men jag kunde inte känna din energi omsluta mig. Jag släppte taget och såg in i din tomma blick.
Vi satte oss ner. Din bror som var närvarande höll samtalet igång. Du pratade med mig men du pratade inte med mig. Jag kände mig osynlig och liten, som att allt det vi tidigare delat inte existerade. Som att jag var en person du lämnat till ditt förflutna så i milda grad att jag går dig obemärkt förbi.
Kniven skar i mig. Mina känslor för dig är så varma, viljan att önska dig godhet och lycka är så stor. Är jag dum i huvudet? Här sitter du mitt emot mig, men du har aldrig känts längre ifrån. Desperat önskade jag att du skulle se mig. Verkligen se mig. Jag ville ha det där leendet och dom glittrande ögonen. Jag ville dras in av din energi och utbyta varma ord, precis som förr. Men det var försent. Vi var försent. Vi var ingenting.
Jag vaknar med ett ryck. Ser mig om i rummet och känner en enorm lättnad över att allt var en dröm. Men den obehagliga känslan cirkulerar som ett orosmoln ovanför mitt huvudet och dränerar mig på energi. Den drömmen var det närmaste jag varit dig på länge. Jag behöver få träffa dig snart och se att dina ögon fortfarande glöder, att ditt leende möter mig, att din famn känns så innerlig när jag är i den, att vi får utbyta energi på ett sätt som är få människor förunnat.
En skrämmande sak insåg jag där jag yrvaket vankade runt i mina rum. Den dag du ser på mig med likgiltighet, den dagen kommer jag att förlora en del av mig själv.
onsdag 6 januari 2010
Tacksamhet
Jag börjar tro att farmor sitter där i himlen och samordnar mitt liv. Jag är välsignad med så oändligt mycket vacker vänskap, styrka och kärlek dessa dagar. Jag vågar knappt skriva det av rädsla för att förlora allt.
Men där har ni min verklighet.
Bland sorg, glädje och kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
