Karma

Efter en fantastisk helg på alla sätt och vis tänker jag bara njuta nu. Jag tror ju på det där med karma, att man får vad man förtjänar. Kan det vara så att jag faktiskt har lite flyt i tillvaron nu? Jag vet inte, men som sagt, jag njuter.

Och förresten, dom där karlarna jag inte ska bry mig om i höst. Kanske att jag ändå ändrar mig lite angående det. Speciellt om det är en fin karl, med ett vackert leende, vackra blå ögon och en charmig dialekt. Men bara kanske..

Den otroliga resan

- Det är en mycket sorglig historia.

Jag ser på honom där han står med sina vana kockhänder och vänder köttet i den fräsande stekpannan. Jag funderar en stund medan jag tummar på vinglaset och försiktigt frågar..

- Vill du berätta?

- Jag kommer att berätta, men vi tar det sen..

Inte i min vildaste fantasi kunde jag lista ut att denna sorgliga historia handlade om en far som drabbats av den skoningslösa sjukdomen ALS. Att se en sons hjärtskärande sorg att dag för dag förlora en liten bit av sin största förebild, ja sådant lämnar ingen oberörd. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom då där jag satt stum i soffan..vad finns det att säga? Att det ordnar sig?

Ett år senare har dessa två givit sig ut på en otrolig resa. En resa som leder till Kina, där stamceller kan bytas på ett sätt som i Sverige är olagligt. Under fem veckor befinner dom sig på ett sjukhus, långt bort från Sverige där folk talar dålig engelska men där dom utför underverk. Gå gärna in på bloggen Christian skriver om hans fars kamp för att överleva ALS.

Du hittar bloggen här.

Ännu en kväll av magi

Jag har tappat räkningen på antalet tillfällen jag har sett Lars Winnerbäck live. Trots detta är det samma känsla som når mig varje gång jag ser denna rödhåriga man gå upp på scen. Och alltid verkar det vara samma känsla som når Lasse själv när han ska möta sin publik. Det är ett nervöst och sammanbitet intryck han ger i början av varje spelning, som om en rädsla finns hos honom att inte räcka till, att göra publiken besviken. Men när han får den första reaktionen från sin trogna publik att vi fortfarande älskar honom, att vi fortfarande älskar att ha honom på scen, ja då ler Lasse ett förläget leende. Och jag smälter.

Lars är äkta. Han har fått mycket ris på grund av att han inte möter journalister i den utsträckning som en artist enligt någon oskriven regel skall göra. Han nämnde detta under konserten, att han hoppas att vi inte ser honom som tjurskallig när allt han vill göra är att få spela sin musik och bemöta sin publik, att prata om sig själv anser han inte så intressant. Jag tycker det är fantastiskt med en artist som inte säljer sig själv utan låter sin musik helt och fullt få allt utrymme. Han nämnde en händelse från fritids, när han var nio år. Det var julgransplundring och man skulle dansa runt granen. Lasse stod där i sin Kiss-tröja och kände sig inte riktigt bekväm med detta att dansa runt granen. Så han vägrade. Konsekvensen av det? Ja Lasse blev utan godispåse.

Med sin ödmjuka uppsyn ser han ut över publiken och säger att han gjort sitt bästa för visa oss hur tacksam han är gentemot sin trogna publik, och resultatet mynnar ut i Ett Sällsynt Exemplar, innan musiken sätter igång säger Lasse på sitt finurliga och kloka sätt:

Om ni vill dansa så dansa. Om ni inte vill dansa så ta vara på er rätt att avstå..



Linköping september 2003.

Utdrag ur ett brev från 091105

Vännen,

Är du tillbaka på fötter igen efter den förlorade kärleken under sensommaren? Kan du njuta av hösten på det sättet jag önskar dig? Idag har vädret varit mindre charmigt, men jag tror sällan jag älskat hösten så mycket som i år.. Kanske är det sinnesstämningen som gör det, kanske är det allt det vackra i min omgivning som smittar av sig, jag vet inte. Men hösten är för mig smärtsamt vacker. Skulle nästan kunna kalla det vemod, tacksamhet över det jag har, sorg över det jag saknar..

Jag tänker på dig ofta dessa dagar. Tacksam över en vänskap som utvecklats från ingenting, som utvecklats mellan två människor som lever sina olika liv. Som delar sina livsöden, berättelser och drömmar. En okomplicerad vänskapsrelation där inget är för svårt att berätta om, där tilliten funnits från första början och en ödmjuk vilja att önska den andre väl. Ja, jag värderar det högt! Trots att vi ännu inte setts..

Jag tänker mycket nu. Jag har tagit avstånd från kärleken, jag orkar inte mer. Jag tror jag har förlorat mina två chanser till att finna lyckan med någon som får hela min själ att bubbla.. Jag riktar energin inåt, tränar och fokuserar på att komma i form. Utveckla mig själv, gå på yoga, finna harmoni och allt det där fina du vet.. Men jag faller, ofta. Jag vill vara en person som hela tiden ser framåt, som inte lever kvar i det som varit. Du verkar vara så fantastiskt duktig på det där, att hela tiden se framåt.. Tänker du ofta bakåt? Tänker du någonsin på det som kunde ha blivit men som aldrig blev?

Askungen

Nu är det en vecka sedan vi satt där på restaurangen bland levande ljus och glas fyllda med ljuvligt rödvin. En kväll som var som tagen ur en berättelse där två gamla skolkamrater återses och fångas in i ett magiskt ögonblick och rycks med av den vackra stunden.

Jag strålade den där kvällen, jag kände mig vacker. Människorna runt oss på baren där på Götgatsbacken försvann och vi hade endast ögonen för varandra. Det kändes som början på något bra, som början på något som var så långt ifrån det som var alla dessa år sedan vi senast sågs. Jag ville, han ville.

Jag gick hem ensam den kvällen. Övertygad om att magin skulle finnas kvar. Men jag måste ha lämnat den där, jag måste ha lämnat den någonstans mellan Götgatsbacken och Gondolen. Någonstans när natten förvandlades till dag försvann magin. Lite som Askungen som måste hinna hem innan förtrollningen är bruten. Förtrollningen bröts den där natten, och lämnade mig med vetskapen om att han inte är Han.

Tidig morgon

Klockan ringde tidigt imorse. Ville känna av i kroppen om jag skulle gå iväg på yogan denna morgon eller stanna hemma. Jag valde att stanna kvar i sängen. Låg och väntade på att sömnen åter skulle fånga mig men den uteblev. Det är lite typiskt det där, när man väl bestämt sig för något och sen vägrar kroppen att samarbeta. Kanske ska ta det som ett tecken på att yogan faktiskt hade varit det bästa alternativet.

Men nu sitter jag här, bland levande ljus och med min älskade kaffekopp. Jag har hunnit duscha, föna håret och sminka mig innan klockan slagit åtta på en ledig dag. Det mina vänner, händer inte alltför ofta. Speciellt när jag jobbat två nätter och istället är van att gå och lägga mig vid den här tiden. Kanske är jag inte som alla andra som blir pigga av våren, jag kanske är en höstpigg varelse som numera alltid kommer att vara uppe klockan sju om morgnarna. Jag tvivlar dock starkt på detta.

Jag får finbesök idag av en höggravid vän som när som helst ska bli mamma för första gången. Det kommer att bli en liten hårdrockare det där, det är redan bestämt. Precis som sin mamma Petra, en Winnerbäcklyssnande hårdrockare ska det bli. Oj va jag längtar efter den där ungen. Fantastiskt detta att få vara med från start, att få se ett litet mirakel komma till och få se denne växa upp. Helt otroligt egentligen.

Detta är en av dom här underbara dagarana fast dimman ännu ligger tät över Vita Bergen. Jag har lite julkänsla här där jag sitter i soffan. Ivern över att få sätta upp mina röda linnegardiner växer till sig och längtan efter att för första gången få göra julfint i mina rum, att få glöggmysa i soffan med goda vänner. Vilken magisk tid vi har framför oss.

Men idag njuter jag av stunden.

Underbara...

...Melissa Horn med Sen en tid tillbaka.

Och allt som är bra med mig, har jag förmågan att glömma bort..