Åter dags

Nu kommer det över mig igen, mörkret. Jag har så mycket roligt framför mig med flytt, Pridefestival och semester att jag borde sväva av lycka! Men jag räknar i kalendern och inser att det åter är dags. PMS-monstret ska åter jaga mig och jag vet inte vart jag ska gömma mig.

Dessa stunder önskar jag någon fanns bredvid mig, någon som håller mig lugn när tankarna och olustkänslorna är som värst, som smeker mitt hår och håller om mig tills jag somnar. Ensamheten är min största fiende dessa dagar, den tillåter hjärnspöken att få fritt spelrum.

Imorgon är jag ensam med packning och flyttförberedelser. Men på måndag har jag goda vänner runt mig hela dagen, hela kvällen. Då får mina tankar ro, det blir bra. Med tre stycken lyckopiller runt sig är det omöjligt att dras ner av det destruktiva. Tre älskade lyckopiller.

Jag har ikväll haft besök av min mor, bror och morbror. Dom kom till Stockholm med min vackra nymålade byrå, mina fina stolar och en underbar pall som jag fick i inflyttningspresent. Samt en flaska vin. Vi besökte Hermans restaurang & trädgårdscafé där södercharmen är tydlig och genomgående, troligen mitt nya favoritcafé nu när dessa delar av söder blir mina nya hemkvarter.

Men trots en mysig kväll kommer nu ändå mörkret över mig, jag kan nog inte göra annat än att acceptera. Försöka förstå att dom destruktiva tankarna om några dagar lämnar mig i lugn och ro. Jag vet att jag duger, att jag är värdefull. Men nu säger tankarna annorlunda.

Om jag ändå bara fick sova.

Tre små nycklar i min hand

Idag låste jag själv upp dörren till min nya lägenhet för första gången. Fnittrandes gick jag runt och kände och sniffade på allt. Min.. MIN!

På måndagkväll sitter jag där och dricker rosébubbel med goda vänner efter en dags kämpande med flytt. Längtar!

Fredagen den 24 juli 2009, datumet jag kommer att minnas som dagen då jag blev söderböna, på riktigt.

Espen Lind

I just pray someone will find her, and guide her on her way..

Bekymrad chef

Vaknade i förmiddags och hade ett missat samtal och ett mobilsvar från min chef. Som har semester. Tydligen har hon idag avbrutit sin semester för en dag och fått rapport om att jag inte haft det så lätt på sistone. Så nu ville hon veta hur jag mår, fånga upp mig lite ifall jag håller på att gå in i väggen.

Hon är go min chef. Hade det varit för en vecka sedan hade jag gråtit bara av att lyssna på hennes ord. Idag är jag starkare. Idag mår jag bättre. Men jag vet att det likaväl kan vara tillfälligt. Jag måste lära mig lyssna på kroppens signaler och dra i bromsen när det inte längre fungerar. Men som sagt, just nu är det bra.

Men jag vet, ringer jag min chef så kommer jag alldeles säkert sitta där med gråten i halsen likförbannat eftersom hon kommer att tvinga mig att känna efter vad det är som är fel. Kanske det är min räddning just nu, att jag inte tillåter mig att tänka. Vill inte att hon ska oroa sig över sin personal på semestern. Hon har slitit som ett djur för att få denna avdelning så fantastisk som den är idag. Jag är ju en av dom "gamla" klipporna som hon räknar med ska vara en stöttepelare för dom nya i sommar.

Kanske ska jag ringa chefen och säga: Oroa dig inte för mig, jag är lite tilltufsad, men jag reser mig alltid..

Ord av visdom

Hittade denna på en föredetta kollegas blogg idag. Träffade mig som en blixt från klar himmel. Tänk att det som anses som så självklart kan vara så svårt..

Skuld och tacksamhet

Jag insåg mina begränsningar här om dagen och jag sjukskrev mig. (Givetvis kollade jag först så att det skulle finnas personal som kunde täcka för mig) Sen fick jag dåligt samvete och kunde bara vara hemma en dag. Så nu ska jag om en stund gå tillbaka till jobbet, väl medveten om att jag borde vara fortsatt sjukskriven. Dessutom fick jag för en stund sen ett samtal från en av mina kollegor, hon är sjuk. Okej, minibemanning ikväll, jag som näst intill lyckas hålla mig samman fast jag inte ens är på jobbet än.

Är så tacksam över alla vänner som visat sin omtanke över mig dessa dagar. Morgan, jag vet att du läser detta, du är helt fantastisk! Nej usch, nu kan jag inte skriva mera, då börjar tårarna rinna. Men vad jag älskar mina vänner, dom är dom vackraste människorna som finns..

Att inte hinna

Anhöriga till den gamla damen kom när vi gjort henne fin. Hon såg så fridfull ut där hon låg, somnade in utan ångest eller smärta.

Var hon ensam?

Frågan från svärdottern skar i mig. Omöjligt kunde anhöriga veta att jag stunden innan hade brutit ihop inne på läkarexpeditionen av just den anledningen att jag inte satt bredvid henne när hon somnade in. En relevant fråga för anhöriga att ställa, men jag var så medveten om att jag inte kunde ge dom det svaret dom så gärna ville ha. Även om det inte är anklagande från deras sida så vet jag att det är en extra sorg för dom att veta att deras kära familjemedlem inte hade någon bredvid sig när det var dags. Jag tar ändå åt mig personligen, för vad hade hänt om jag tittat in till henne någon minut tidigare? Hade jag hunnit då?

Jag hoppas dom förstår att jag gjorde allt jag kunde. Att det knäckte mig att jag inte hann. Sonen kom fram till mig innan dom lämnade avdelningen. Han klappade mig på axeln och en tår rann nerför hans kind. Kanske räcker jag ibland till, trots allt..

När ett hjärta slutar slå

Den nyexaminerade sjuksköterskan vinkar in mig på en sal. Är det slutet nu? Där inne ligger den lilla damen med hår som är lila av läggningsvätska. Hennes hy är blank och bröstkorgen häver sig ansträngt. Hennes ögon är öppna men det är en tom blick jag möter. Jag sätter mig bredvid henne och tar hennes hand. Berättar att jag finns där bredvid henne och stryker hennes arm. Andetagen blir färre och färre. Snart är pulserandet på hennes hals det enda tecknet på att det fortfarande finns liv i hennes kropp, snart försvinner även det. Livet har runnit ur henne och kvar ligger en gumma vars liv har slutat i en sjukhussäng, utan anhöriga vid sin sida. Endast turen gjorde att hon hade någon vid sin sida när hennes sista andetag togs, det kunde lika gärna ha slutat som för så många andra, att dom dör i ensamhet. Utan någon som håller deras hand.

Enligt FN:s förklaring om den döendes rättigheter från 1975, Art 8, står "Jag har rätt att inte dö ensam". Något som inte alls ses som en självklar rättighet inom sjukvården. Kanske är bestämmelserna olika från sjukhus till sjukhus men på min arbetsplats är det upp till anhöriga om dom vill vaka över den döende eller ej. Vi har med våran bemanning inte möjlighet att sitta hos den döende hela tiden. Då gör jag det på bekostnad av mina andra patienter, vem ska då ge dom den vården dom behöver? Men vem ser till att den döende inte ska behöva vara ensam i den stund livet rinner ifrån dom?

Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska, men detta är baksidan. Detta är en av sakerna som gör att man känner sig otillräcklig. Men denna gång kände jag att vi kunde räcka till för denna lilla dam som efter en snabb försämring slutade sina dagar på våran akutavdelning. Och vi gav henne det värdiga avslut alla förtjänar och har rätt till. Men vad händer nästa gång?

Och lugnet har lagt sig..

Nu skiner solen in på mig igen. Trots att solen knappt skiner utanför fönstret och kylan ligger som ett täcke över Stockholm, och troligen över stora delar av landet. Jag har kommit upp ur min svacka och sitter just nu med datorn i knät och lyssnar på Bruce Springsteen. Min fina kaffekopp står här bredvid och jag laddar för att gå till jobbet om en stund.

Har precis bokat biljett till Pride. Ska bli en vansinnigt rolig och intensiv vecka då det både är festival och flytt på schemat. Med tillräckligt mycket rosévin så fungerar allt. Jag är så evigt tacksam mina nya goa vänner jag fått här i Stockholm som hjälper mig med flyttlasset, med dom kommer denna flytt att bli en fantastisk upplevelse. Nu ska jag bara komma på det bästa sättet att tacka dom på. Självklart måste det bli en överraskning.

Ja livet att har återvänt till denna fröken och jag har en härlig vecka framför mig även om mycket jobb är inbokat. En kväll på Grönan skall avklaras och vin med en gammal klasskompis från gymnasiet skall drickas. En gammal klasskompis som förövrigt tackar ödmjukast för mina underhållande statusuppdateringar på Facebook. Det är många år sedan jag senast fick göra honom generad genom att kalla honom söt. Undrar om jag fortfarande lyckas med det..

Inga muntra ord

Jag tror att jag denna månad upplever den värsta PMS:en jag någonsin upplevt. Allt är becksvart. Igår eftermiddag kom den över mig och har hållit mig i ett järngrepp sedan dess. Tankarna är destruktiva och ögonen svullna av alla tårar.

Jag som person är fruktansvärt rädd för att göra någon ledsen, hellre tar jag ut allt på mig själv än att få någon annan att må dåligt. Detta inser jag ju själv inte är nyttigt i längden då behovet av att få avreagera sig finns där. Men jag kan inte.

Nu ska jag om en liten stund gå iväg till jobbet. Ta hand om mina patienter som att allt är frid och fröjd när det långt ifrån är det. Huvudet värker och jag vill bara lägga mig under täcket. Jag vill bara sova. Jag vill bara sova utan att drömma, utan att drömma dom där drömmarna som förföljer mig, som gör att jag varje morgon vaknar dränerad på energi.

Jag skickade iväg ett sms igår kväll. Jag står för varje ord och det var skönt att få det skickat. Även om jag inte vet hur det mottogs, om det än lästes. Kanske gick det mottagen obemärkt förbi, eller mottogs med en suck, kanske informationen ändå kom fram. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Allt är bara tyst.

Funderade på att sjukskriva mig men i semestertider är det inte rättvist mot mina kollegor. Det är bara att bita ihop. Förhoppningsvis är det en bättre dag när jag vaknar imorgon. Förhoppningsvis har då detta monster släppt mig ur sina klor.

Något att se fram emot.