Ord som fastnar

Varje tisdag vaknade jag med ett leende och skyndade mig ur sängen. Vet du varför? Tisdagarna var dagarna jag fick träffa Elin..

Dessa ord är sagda av en ungdomskärlek för länge sedan. Men jag minns dom än. Troligen kommer jag att minnas dom för evigt. För jag gillar dom..

Regn..

Måndagen den 16 november 2009. Jag tittar ut genom fönstret och ser endast regn över Vita bergen. På sätt och vis längtar jag ut i det där regnet, bara för att känna den uppfriskande känslan av regndroppar som träffar ansiktet och lämnar kvar två rödrosiga kalla kinder. Men jag sitter kvar här inomhus på mitt trägolv, med datorn i knät och med Bob Dylan i högtalarna. Alldeles för nöjd med den varma temuggen som står här bredvid innehållande dyrt glöggte från NK, som sprider en julig doft i mitt rum. Men det var värt pengarna, även om jag nu blir ännu mera ivrig tills advent och underbara december står för dörren.

Snart ska jag dock ge mig ut. Till stadsmissionen och en second hand butik på Åsögatan. Det är kardilologfest på torsdag, med 50- och 60-talstema. Tar med två vänner och kollegor på shoppingtur i regnet för att förbereda oss inför kalaset, har jag tur så får jag lite fika också. Fikastund med goda vänner lyser upp en regnig måndag på ett sätt som få andra saker gör. Många satsar på klänning, stora kjolar, tuperat hår och hästsvans. Men inte jag. Finns något som ligger mig varmare om hjärtat. En livsstil som jag troligen romantiserar men som jag inte kan undgå att önska att jag fått vara en del av på den tiden när det väl begav sig. Jag tror jag hade passat in bra där. Med en joint i min vänstra hand och ständigt en ny karl i min högra. Woodstock -69. Så på torsdag ska jag vara hippie, jag ska sprida budskapet om peace and love, men vet ni? Jag behåller BH:n på..

Ett angenämt problem..

Jag är för full av kärlek för att kunna sova!

En borde inte sova,
när natten faller på
En borde se på stjärnorna,
en borde vara två

Karma

Efter en fantastisk helg på alla sätt och vis tänker jag bara njuta nu. Jag tror ju på det där med karma, att man får vad man förtjänar. Kan det vara så att jag faktiskt har lite flyt i tillvaron nu? Jag vet inte, men som sagt, jag njuter.

Och förresten, dom där karlarna jag inte ska bry mig om i höst. Kanske att jag ändå ändrar mig lite angående det. Speciellt om det är en fin karl, med ett vackert leende, vackra blå ögon och en charmig dialekt. Men bara kanske..

Den otroliga resan

- Det är en mycket sorglig historia.

Jag ser på honom där han står med sina vana kockhänder och vänder köttet i den fräsande stekpannan. Jag funderar en stund medan jag tummar på vinglaset och försiktigt frågar..

- Vill du berätta?

- Jag kommer att berätta, men vi tar det sen..

Inte i min vildaste fantasi kunde jag lista ut att denna sorgliga historia handlade om en far som drabbats av den skoningslösa sjukdomen ALS. Att se en sons hjärtskärande sorg att dag för dag förlora en liten bit av sin största förebild, ja sådant lämnar ingen oberörd. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom då där jag satt stum i soffan..vad finns det att säga? Att det ordnar sig?

Ett år senare har dessa två givit sig ut på en otrolig resa. En resa som leder till Kina, där stamceller kan bytas på ett sätt som i Sverige är olagligt. Under fem veckor befinner dom sig på ett sjukhus, långt bort från Sverige där folk talar dålig engelska men där dom utför underverk. Gå gärna in på bloggen Christian skriver om hans fars kamp för att överleva ALS.

Du hittar bloggen här.

Ännu en kväll av magi

Jag har tappat räkningen på antalet tillfällen jag har sett Lars Winnerbäck live. Trots detta är det samma känsla som når mig varje gång jag ser denna rödhåriga man gå upp på scen. Och alltid verkar det vara samma känsla som når Lasse själv när han ska möta sin publik. Det är ett nervöst och sammanbitet intryck han ger i början av varje spelning, som om en rädsla finns hos honom att inte räcka till, att göra publiken besviken. Men när han får den första reaktionen från sin trogna publik att vi fortfarande älskar honom, att vi fortfarande älskar att ha honom på scen, ja då ler Lasse ett förläget leende. Och jag smälter.

Lars är äkta. Han har fått mycket ris på grund av att han inte möter journalister i den utsträckning som en artist enligt någon oskriven regel skall göra. Han nämnde detta under konserten, att han hoppas att vi inte ser honom som tjurskallig när allt han vill göra är att få spela sin musik och bemöta sin publik, att prata om sig själv anser han inte så intressant. Jag tycker det är fantastiskt med en artist som inte säljer sig själv utan låter sin musik helt och fullt få allt utrymme. Han nämnde en händelse från fritids, när han var nio år. Det var julgransplundring och man skulle dansa runt granen. Lasse stod där i sin Kiss-tröja och kände sig inte riktigt bekväm med detta att dansa runt granen. Så han vägrade. Konsekvensen av det? Ja Lasse blev utan godispåse.

Med sin ödmjuka uppsyn ser han ut över publiken och säger att han gjort sitt bästa för visa oss hur tacksam han är gentemot sin trogna publik, och resultatet mynnar ut i Ett Sällsynt Exemplar, innan musiken sätter igång säger Lasse på sitt finurliga och kloka sätt:

Om ni vill dansa så dansa. Om ni inte vill dansa så ta vara på er rätt att avstå..



Linköping september 2003.

Utdrag ur ett brev från 091105

Vännen,

Är du tillbaka på fötter igen efter den förlorade kärleken under sensommaren? Kan du njuta av hösten på det sättet jag önskar dig? Idag har vädret varit mindre charmigt, men jag tror sällan jag älskat hösten så mycket som i år.. Kanske är det sinnesstämningen som gör det, kanske är det allt det vackra i min omgivning som smittar av sig, jag vet inte. Men hösten är för mig smärtsamt vacker. Skulle nästan kunna kalla det vemod, tacksamhet över det jag har, sorg över det jag saknar..

Jag tänker på dig ofta dessa dagar. Tacksam över en vänskap som utvecklats från ingenting, som utvecklats mellan två människor som lever sina olika liv. Som delar sina livsöden, berättelser och drömmar. En okomplicerad vänskapsrelation där inget är för svårt att berätta om, där tilliten funnits från första början och en ödmjuk vilja att önska den andre väl. Ja, jag värderar det högt! Trots att vi ännu inte setts..

Jag tänker mycket nu. Jag har tagit avstånd från kärleken, jag orkar inte mer. Jag tror jag har förlorat mina två chanser till att finna lyckan med någon som får hela min själ att bubbla.. Jag riktar energin inåt, tränar och fokuserar på att komma i form. Utveckla mig själv, gå på yoga, finna harmoni och allt det där fina du vet.. Men jag faller, ofta. Jag vill vara en person som hela tiden ser framåt, som inte lever kvar i det som varit. Du verkar vara så fantastiskt duktig på det där, att hela tiden se framåt.. Tänker du ofta bakåt? Tänker du någonsin på det som kunde ha blivit men som aldrig blev?