Det är midnatt och klockan ringer tidigt imorgon bitti. Jag borde krypa ner i sängen men jag vill inte, jag vill inte att denna kväll ska ta slut. Jag vill bara sitta här i soffan och känna lugnet landa i mig. Jag har efter några veckors svävande lycka åter hamnat i en svacka då jag känner att det är dags för mig att dra ner på tempot. Nu måste jag rensa i schemat för att få tid över till mig själv. Tid över till promenader och eftertanke, till träning och sömn.
Jag har lärt mig känna igen varningssignalerna. Förvirringen, frustrationen till följd av tankspriddheten, frustrationen som leder till ilska och tårar som tränger sig fram när man vill vara som starkast. Jag måste vara försiktig nu, måste nog inse att jag inte kan köra på som vanligt på jobbet som om min kämpiga period i somras aldrig existerat. Den börjar göra sig påmind igen, redan en månad efter semesterns slut.
Jag hade en fantastisk dag igår. Jag mötte upp en vän för ett yoga-pass tidigt på morgonen, gick sedan hem och tog igen lite förlorad sömn. Åkte sedan med en god vän till hans barndomsstad Flen. Träffade hans mormor och morfar samt hans vän sedan många år tillbaka. Vi shoppade och hade några härliga timmar i höstsolen. En dag som andades återhämtning och underbar vänskap.
Jag behöver flera lediga dagar. Jag behöver flera lata dagar. Jag behöver få sitta hemma och dricka te i min soffa, omringad av värmeljus, värmelyktor och blockljus. Jag behöver köpa ett nytt block så att handen får skriva av sig. Jag behöver få tid att lyssna på Winnerbäck och Lundell.
Jag måste hitta balans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Var rädd om dig! Har man en gång gått in i väggen eller varit nära att göra det, så har man lättare att trilla dit igen. Så du gör helt rätt i att lyssna på dina egna signaler och varva ner för att ladda batterierna. Även Duracell-kaniner kan bli urladdade... ;o)
Kram!
Janne
Skicka en kommentar