Nu är det en vecka sedan vi satt där på restaurangen bland levande ljus och glas fyllda med ljuvligt rödvin. En kväll som var som tagen ur en berättelse där två gamla skolkamrater återses och fångas in i ett magiskt ögonblick och rycks med av den vackra stunden.
Jag strålade den där kvällen, jag kände mig vacker. Människorna runt oss på baren där på Götgatsbacken försvann och vi hade endast ögonen för varandra. Det kändes som början på något bra, som början på något som var så långt ifrån det som var alla dessa år sedan vi senast sågs. Jag ville, han ville.
Jag gick hem ensam den kvällen. Övertygad om att magin skulle finnas kvar. Men jag måste ha lämnat den där, jag måste ha lämnat den någonstans mellan Götgatsbacken och Gondolen. Någonstans när natten förvandlades till dag försvann magin. Lite som Askungen som måste hinna hem innan förtrollningen är bruten. Förtrollningen bröts den där natten, och lämnade mig med vetskapen om att han inte är Han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Äsch då! Kram
ja det kan man säga! :) men är inte hjärtat med så är det ju inte rätt, även om karln är bra på alla sätt och vis! kärlek är en omöjlig ekvation i mitt liv..
kram! :)
Tipsar om boken "från ögonkast till varaktig relation." av egil linge, mkt bra!
anonym: det där känns som en bok för mig! :D ska garanterat utforska den! tack för tipset :)
trevlig helg!
Skicka en kommentar