Det är snart ett halvår sen du lämnade oss, kära farmor. Snart ett halvår sen jag tog mitt sista farväl där vid kistan i kyrkan som trots kylan var varm av all kärlek. Jag tänker på den där fjärilen vid altarfönstret ibland, övertygad om att du fanns där hos oss. Övertygad om att du satt där bredvid och såg på oss med klara ögon efter att inte ha sett på så länge. Jag kommer att se dig i alla fjärilar som korsar min väg i sommar, i alla tysta fjärilsvingeslag kommer jag att höra dig. Jag kommer att känna dig i den svala vinden som smeker min kind, i vågorna som slår in mot land, i regnet som faller en ljummen sommarkväll. Jag kommer att känna dig, och jag kommer att minnas.
Älskade farmor, nu saknar jag dig så otroligt. Jag kan återkalla känslan av dina varma händer som alltid gav trygghet. Om jag hade fått ge dig en sista kram, hade jag så kunnat släppa dig? Om jag hade kunnat ge dig synen tillbaka för en dag, vad mycket vi kunnat se, du och jag farmor. Men du var lycklig ändå, du behövde inte synen för att se, du såg ändå.
Du har lärt mig mycket om tacksamhet, om att känna ödmjukhet inför livet. Jag vet att du är stolt över alla dina barnbarn, och alla vi är stolta att få haft dig i våra liv.
Farmor, jag vill bara säga att jag tänker på dig, och att jag tänder ett ljus här för dig ikväll.
Med kärlek,
Ditt barnbarn Elin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fin text.
De finns alltid kvar, så länge man har dem i sitt hjärta! Åkte förbi min mormors barndomshem för några veckor sen och grävde upp lite blåsippor i backen bredvid hennes älskade Gettjärn där hon brukade bada som barn och sen planterade jag dem på hennes grav. Var mulet och regnade hela dagen, men precis när jag kom fram till kyrkogården tittade solen fram, men försvann i samma stund som vi åkte därifrån. Det komiska var att exakt samma sak hände förra gången jag var där.
Var i alla fall värt 5-6 mils omväg, för det känns på värmen inombords att hon uppskattade det...
Kram
Janne
inger: tack :)
janne: ja nog finns dom i närheten, det tror jag :) eller så gör dom det inte, men bara man har sin egen tro så ger det tröst..
tror din mormor uppskattade din gest, och fint av dig att vilja göra det för henne. dom man älskat glömmer man inte, vart dom än ha må tagit vägen.. :)
kram janne!
Skicka en kommentar