När natten tar vid

Sitter i soffan med tända ljus och ansiktsmasken är på. Även den är en present från en god vän som tyckte att jag behövde skämmas bort. Blir lite orolig över att dom oroar sig för mycket, men deras välvilja berör mig djupt. Jag skänker dom alla en tanke och det får mig att le. Framför mig pågår en romantisk komedi och några melonskivor ligger i den blåa skålen på det lilla vita soffbordet. Mina tankar flyttas till förra sommaren, då jag som bäst målade möbler och fixade inför flytten. Det bordet som nu står framför mig skulle endast vara tillfälligt tills jag hittade bordet jag så väl sett framför mig i tanken. Men nu ett år senare så står fortfarande samma vita bord här. Jag tror det får vara kvar. Det som en gång varit min farmors sängbord står nu här, renoverat och målat, och påminner mig om henne.

Jag uppskattar dom här ensamma kvällarna hemma. Dom här kvällarna när det bara är jag och mina tankar och jag får skämma bort mig själv. Troligen uppskattar jag dom så mycket eftersom dom är få och sällsynta nu för tiden. Jag älskar att ha folk runt omkring mig men jag värdesätter min egentid, den tid där det finns plats för lugn och reflektion. Och nu, när jag fått någon slags ro i själen på grund av ett beslut om min framtid, så känns det som att jag inte vill att den här kvällen ska ta slut. Jag vill fortsätta sitta här i ljuslågornas sken och bara njuta av stunden, tänka att morgondagen är för långt bort och att gårdagen redan är förbi. Om några timmar väntar en morgonpromenad över söder på väg till jobbet, men det är flera timmar kvar tills dess.


Så i natt tänker jag göra det man bör, jag tänker fånga natten.