En av sommarens sista dagar. Kvällen var inte längre lika varm och sjalen värmde mig på tåget där jag satt, full av förväntan. Jag ville njuta av resan dit, njuta för stunden och den kväll och natt jag hade framför mig, men i tankarna var jag redan där. Kvällssolen sken upp landskapet vi passerade. Hästhagar och kossor, lador och sjöar. Så vackert. Men inte ens nära det vackra som väntade mig när jag kommit fram. En sommar som så oväntat gjort att våra vägar möts och jag kunde inte göra annat än att le åt ödet. Det måste vara ödet.
Det var den kvällen och natten vi drack vin och lyssnade på vinylknastrande musik från högtalarna i hans rum. Det var natten när vi satt där i soffan och pratade om livet och kärleken. Som två tonårsbarn på jakt efter något större, något äkta. Dom bruna ögonen såg på mig med ödmjuk uppsyn och jag önskade att den där stunden skulle vara för evigt. Att jag aldrig skulle behöva nyktra till och behöva möta morgondagen. Jag blundar och ger mig hän. Drar mina fingrar genom hans hår, känner hans hand ömt om min nacke och lyssnar till hans ord. Jag tycker om dig..
Om sanningen ska fram vill jag aldrig behöva nyktra till, med honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar