Utdrag ur ett brev från 091105

Vännen,

Är du tillbaka på fötter igen efter den förlorade kärleken under sensommaren? Kan du njuta av hösten på det sättet jag önskar dig? Idag har vädret varit mindre charmigt, men jag tror sällan jag älskat hösten så mycket som i år.. Kanske är det sinnesstämningen som gör det, kanske är det allt det vackra i min omgivning som smittar av sig, jag vet inte. Men hösten är för mig smärtsamt vacker. Skulle nästan kunna kalla det vemod, tacksamhet över det jag har, sorg över det jag saknar..

Jag tänker på dig ofta dessa dagar. Tacksam över en vänskap som utvecklats från ingenting, som utvecklats mellan två människor som lever sina olika liv. Som delar sina livsöden, berättelser och drömmar. En okomplicerad vänskapsrelation där inget är för svårt att berätta om, där tilliten funnits från första början och en ödmjuk vilja att önska den andre väl. Ja, jag värderar det högt! Trots att vi ännu inte setts..

Jag tänker mycket nu. Jag har tagit avstånd från kärleken, jag orkar inte mer. Jag tror jag har förlorat mina två chanser till att finna lyckan med någon som får hela min själ att bubbla.. Jag riktar energin inåt, tränar och fokuserar på att komma i form. Utveckla mig själv, gå på yoga, finna harmoni och allt det där fina du vet.. Men jag faller, ofta. Jag vill vara en person som hela tiden ser framåt, som inte lever kvar i det som varit. Du verkar vara så fantastiskt duktig på det där, att hela tiden se framåt.. Tänker du ofta bakåt? Tänker du någonsin på det som kunde ha blivit men som aldrig blev?