Jag hörde revben som knakade under mina händer när jag kämpade för att få livet att återvända till hans kropp. Läpparna var blå och hans kropp livlös. Tankarna snurrade samtidigt som jag högt räknade alla kompressioner. Fjorton, femton, sexton. Det kändes som att han var bortom räddning, att hans hjärta var för svagt för att återhämta sig. Var det så här han skulle sluta sina dagar? Var det på mitt pass han skulle ta sina sista andetag?
När narkosen kom backade jag och tittade på min patient som hjälplös låg där i en hög av sladdar, övervakningsutrustning och läkemedel. Skulle han orka återvända? Hjärtat började slå, en oregelbunden rytm visades på skärmen. Jag och min kollega tittade på varandra med förvånade ansiktsuttryck. Vi hade lyckats.
Nu sitter jag här, sju timmar senare och tankarna ger mig ingen ro. Kunde jag gjort något annorlunda? Lät jag anhöriga förstå allvaret i hans sjukdomstillstånd när jag var tvungen att ringa samtalet ingen önskar få klockan fem på morgonen? Gav jag dom falskt hopp? När jag gick hem från jobbet imorse så var han vid liv. Han var illa däran men hans hjärta slog. Om han fortfarande lever i denna stund, det vet jag inte. Om han överlever, hur ser hans framtid ut? Kommer han få ett värdigt liv?
Vissa dagar vet jag varför jag blev sjuksköterska, vissa stunder vet jag inte alls, som i denna stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men vännen - allt det som du nu beskrivit - det är just därför Du är sjuksköterska. Du vill hjälpa och göra skillnad i människors liv, du vill göra gott. Men ibland går det inte som vi vill, det är tufft och sorgligt, men vi blir förhoppningsvis starkare till nästa gång (hemska tanke) det händer. Inte ska du ifrågasätta ditt yrkesval för att du haft en dålig dag på jobbet, jag vet, jag har gjort det tusen ggr själv, men det bidrar bara till en negativ spiral. Tänk i stället att du gjorde allt du kunde, du gav 110 % av dig själv.
Och att inge hopp till förtvivlade anhöriga ingår i jobbet, att ringa de där samtalen är hemskt - men nästa gång ber du istället läkaren göra det.
Ha det nu bäst vännen. Styrkekramar i massor. //Rebecca
Elin, du är fantastisk! Blir riktigt rörd av det enorma engagemang du har. Det är svårt det här med liv och död. Ibland går det fort och våldsamt och ibland sakta och stilla och man kan aldrig säkert veta när det är dags. Ni gav honom i alla fall en chans att fortsätta leva, men ni kan inte göra allt. Till syvende och sist så är det på honom själv det hänger. Om han orkar kämpa för att leva vidare. Jag hade själv två hjärtstillestånd som 7-åring och var riktigt dåligt skick, men ibland händer under. Speciellt när änglar är närvarande... ;o)
En sak är jag i alla fall säker på och det är att de anhöriga märker hur mycket du bryr dig. Även om de kanske inte alltid säger något, så lovar jag att du gör skillnad!
Kram!
rebecca: jo nu känns det bättre..efter att jag fått gå igenom allt i huvudet 743 gånger.. :) var skönt när jag kom till jobbet imorse och chefen sa hur mycket beröm vi hade fått från miva-personalen för att vi hade hanterat situationen som vi gjort..och det värmde! skönt ändå att veta att något jag uppfattat som katastrofalt ändå ses som något bra i andras ögon..
men jag inte göra misstagen, speciellt inte i såna här situationer. jag vill inte att anhöriga ska bli lidande av den anledningen att jag måste begå misstag för att nästa gång göra rätt. nu verkar det dock som att inte ens anhöriga tycker att jag hanterat situationen fel så jag kanske ska försöka att inte vara så tuff mot mig själv alla gånger..
men vi känner ju till varandras små hjärnspöken du och jag :)
tack för din fina kommentar vännen!
KRAM
janne: åh du är en mirakelunge du! :) skönt att höra om sådana.. du är ju ett levande exempel! och vilken tur att dom fick igång dig, hur skulle världen se ut utan janne? ja det undrar jag.. :)
patienten gick bort senare under dagen, vilket var det absolut bästa för honom då han inte alls ville leva längre...därav mycket av min ångest runt allt det här.. tack för dina ord!!
KRAM
Klart de förstod allvaret annars skulle de ju inte få ett samtal vid den tidpunkten, du kunde inte ha gjort på något annat sätt. Kram
Skicka en kommentar