Mötet

Du kom in genom dörren på den sunkiga baren där vi satt. Det var en förändrad man jag såg. En man som såg härjad ut med långt lockigt hår och en skäggväxt som gömde det vackra ansiktet. Dina ögon glödde inte längre som dom gjorde förut, dom var alldeles matta.

Du gick fram till bordet där vi satt. Jag reste mig och omfamnade dig. Som jag längtat efter detta, stunden då jag åter skulle få hålla dig nära och förloras in i din energi. Trots den innerliga kramen så kände jag en distans. Din famn var i min men jag kunde inte känna din energi omsluta mig. Jag släppte taget och såg in i din tomma blick.

Vi satte oss ner. Din bror som var närvarande höll samtalet igång. Du pratade med mig men du pratade inte med mig. Jag kände mig osynlig och liten, som att allt det vi tidigare delat inte existerade. Som att jag var en person du lämnat till ditt förflutna så i milda grad att jag går dig obemärkt förbi.

Kniven skar i mig. Mina känslor för dig är så varma, viljan att önska dig godhet och lycka är så stor. Är jag dum i huvudet? Här sitter du mitt emot mig, men du har aldrig känts längre ifrån. Desperat önskade jag att du skulle se mig. Verkligen se mig. Jag ville ha det där leendet och dom glittrande ögonen. Jag ville dras in av din energi och utbyta varma ord, precis som förr. Men det var försent. Vi var försent. Vi var ingenting.

Jag vaknar med ett ryck. Ser mig om i rummet och känner en enorm lättnad över att allt var en dröm. Men den obehagliga känslan cirkulerar som ett orosmoln ovanför mitt huvudet och dränerar mig på energi. Den drömmen var det närmaste jag varit dig på länge. Jag behöver få träffa dig snart och se att dina ögon fortfarande glöder, att ditt leende möter mig, att din famn känns så innerlig när jag är i den, att vi får utbyta energi på ett sätt som är få människor förunnat.

En skrämmande sak insåg jag där jag yrvaket vankade runt i mina rum. Den dag du ser på mig med likgiltighet, den dagen kommer jag att förlora en del av mig själv.