Snart har det gått åtta år sedan vi stod där på studenten och var dom lyckligaste tösabitarna i hela världen. Vi var så säkra på att snart ses igen. Inte skulle väl vi gå åt varsitt håll och förlora kontakten? Den kvällen grät jag. Jag grät när jag på efterfesten insåg att vi kanske inte skulle se varandra så mycket i framtiden, att livet nu skulle föra oss till olika delar av landet och att det var då livet började.
Ikväll sågs vi för första gången på många år. Så vacker hon var när hon kom gående. Precis samma tjej som jag kände en gång i tiden. Med samma humor, samma värme och samma skratt. Som vi har skrattat ikväll. Jag blev alldeles hes. Så glad jag blev när hon kontaktade mig när ryktet nått henne att jag flyttat till Stockholm. Tänk att åtta år kan passera men att tiden ändå på något sätt stått stilla.
Jag värderar såna relationer. Faktiskt så har jag ganska många sådana relationer där tid och evighet kan passera men när man väl hörs eller ses finns samma fina och värdefulla kontakt kvar. Kanske kan det vara en av anledningarna till att jag generellt sett är så dålig på att höra av mig till mina vänner. Jag lever i någon trygghet av att dom finns kvar. Men tar jag dom för mycket för givet?
Kanske dags att avge ett löfte, att ta upp telefonen och ringa mina älskade vänner lite oftare. Jag vill ju att dom ska veta att jag tänker på dom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det här inlägget gör mig både lite glad och lite ledsen... och lite lite vemodig. Jag skulle vilja skriva att jag inte riktigt vet varför jag känner så, men sanningen är att jag vet precis varför.
Fint skrivet i alla fall.
Känner igen mig såväl i din text. Finns många vänner som jag verkligen saknar, men det är så lätt att man bara springer runt runt i sitt ekorrhjul utan att hinna fundera på vad och vilka som egentligen betyder något här i livet.
På något vis så tror jag att man hade lättare att få vänner för livet när man är ung. Kanske det är så att man har så fullt upp med att bli den man är att man helt enkelt inte har tid att bygga en del av de skyddsmurar man bygger upp senare i livet.
I alla fall så är det precis som du beskriver att när man träffar gamla goda vänner som man inte sett på evigheter, så är man sinsemellan samma personer som man var då oavsett hur ens liv har vecklat ut sig. För dessa vänner tjänar det ingenting till att spela Allan för de vet ändå vem man är och det är då man får den där underbara känslan som de beskriver i Norrlands Guld reklamen: Man kan vara sig själv för en stund...
Jag har bättrat mig och tagit upp kontakten med flera gamla vänner igen och när man väl ses igen, så undrar man varför man inte gjort det tidigare.
Visst finns riktiga vänner alltid kvar, men de är bättre i verkligheten än i minnena! Så mitt enda råd är att du verkligen funderar ut vilka vänner som betyder mest för dig och sen är det bara att börja planera in dem i din kalender och beta av dem en i taget (eller flera på samma gång om det passar bättre). Lovar att du inte kommer ångra dig!
Kram
Janne
Heeeeeeeeeeeeeeej Gumman!
Hur är det? Vad händer i ditt liv? Jag måste ta mig i kragen och läsa runt mer på din blogg!!
Tusen kramar
Smilla Mystiferia
Skicka en kommentar