Jag kan inte längre vara Elins vän. Inte nu, inte än. Jag kan inte höra av mig till henne. Det går inte. Inte efter allt som hänt. Hur mår hon? Har hon det bra där i Stockholm? Är hon lycklig? Hälsa till henne..
Jag vet att du inte längre kan ha mig där. Jag vet att vi gjorde allt komplicerat. Jag vet att vi skulle göra allt komplicerat igen. Men jag saknar dig. Jag saknar din vänskap. Jag saknar ditt leende och dina glittrande ögon när du ser på mig. Jag saknar dig ibland så det gör ont.
Jag vet att du saknar mig, jag vet att du tänker på mig. Vi drogs mot varandra likt två magneter, två själar på jakt efter ruset. Samma svagheter i livet, samma drivkraft. En ekvation som vi visste var destruktiv, en ekvation som skulle såra.
Jag älskade dig då min vän, jag älskar dig nu. Jag älskar dig för alltid med samma nyans som av den rödaste röd. Alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Gud vad det påminner om texten jag läste hos Minna, ni måste ha telepati, läskigt.
åsa: kan endast hålla med.. =/ kanske är det här en sån helg där det förflutna kommer ifatt oss och skänker oss eftertanke? men dagens ord måste iaf vara "saknad", eller också lyssnar vi för mycket på lundell ;)
minnas historia har ett vackert slut, jag önskar att jag kunde säga detsamma.. en dag vill jag kunna tillägga att jag inte behöver sakna eftersom han finns där, men det kan jag inte, troligen aldrig..
Gud vad sorgsen man blev av din text! Vet precis hur det känns! Har själv en gammal kärlek som jag verkligen skulle velat ha kvar som vän. Kändes som om vi var på samma våglängd från första början och även om vi inte hördes av på massor med år, så var det likadant när vi sågs igen. Tyvärr var hon tvungen att välja bort mig även som vän, men hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och även jag hoppas att det kommer en dag då vi kan återuppta kontakten...
Fint...
Andra inlägg har varit intressanta och roliga att läsa.
:) kobben
Skicka en kommentar