Trollskogen

Snön knarrar under mina fötter. Luften är kall och det blåser på mina bara kinder. Äntligen är årstiden här då jag fritt kan strosa runt i skogen med hunden utan att behöva oroa mig för att en orm ska överraska mig på stigen. Jag tycker om det lugn som skogen kring min barndomsgård ger mig, den där friska klara luften och suset som hörs mellan träden. Tyst, fridfullt.

Maja springer i förväg, ivrig över att sniffa på allt som döljer sig längs stigen. Hon är lite som sin matte, eller också är det jag som är lite som Maja. Båda har vi en svaghet för det där sniffandet. Alla härliga dofter som vår värld är försedd med, doften av människor, doften av nybryggt kaffe som sprider sig om morgonen, doften av dom vackra rosorna som står på bordet, doften av livet. Men framför allt skogen..skogen doftar underbart såsom doften från havet.

Snön hänger på grenarna och solen letar sig fram mellan träden. Det är något trolskt med att vandra i skogen. Jag kan inte låta bli att fundera vilka som har vandrat på den här stigen innan mig, vilka som kommer att vandra här efter mig. Vilka djur finns i närhet? Kanske sitter det en hare lite längre bort där bakom stenen, kanske gömmer sig ett rådjur längre fram på stigen.

Jag upplever det som att jag lånar skogen av djuren för en stund. Där besöker jag deras värld på deras villkor. I den värld där dom får leva sitt eget liv, en värld där människor inte skall göra dom någon ont. Jag smyger fram där på stigen och är evigt tacksam att jag har tillgång till denna plats, att min älskade Maja får springa fritt som sniffa på varenda liten kotte hon ser. Att vi båda får njuta av denna klara luft.

För mig är den här skogen som jag är uppväxt med runt hörnet magi.