Sömnlös

Klockan har passerat midnatt och lampan släcktes för länge sedan här i min lägenhet i Sofia. Allt är tyst. Det enda som hörs är mina egna andetag och nattens trygga ljud utanför på gatan. Det kommer att bli en av dom där nätterna, en av dom där sömnlösa nätterna. Trots den underbara dagen som varit med meditiation i vårsolen på Monteliusvägen och en kväll ute på landet bland arbetshästar, grisar, kossor, getter, får, hundar och inte minst en liten katt samt underbara vänner så når stressen och olustkänslorna mig och håller mig sömnlös.

Medveten om att jag ska tillbaka till jobbet imorgon efter tre dagars ledighet får huvudet att göra sig påmint och frustrationen över vad som väntar får hjärtat att slå hårt i bröstet. Flera sjukskriver sig på grund av stress, ingen personal finns att ta in eftersom alla är sjuka eller på gränsen att falla isär. Bara det skapar ångest. Ren och skär ångest. Kollegor har dåligt samvete över att dom inte orkar ta på sig extrapass och gör det trots kroppens varningssignaler, "för det ingår ju i lönesystemet och hoppa in vid akuta luckor", vilket resulterar i flera sjukskrivningar. Kollegor söker sig vidare till andra arbetsplatser. För är det något klimat som gäller inom sjukvården så är det att man alltid är utbytbar. Det kommer alltid att finnas någon som är villig att göra jobbet till lägre lön, om än bara för några månader innan även denna människa fått nog. Kompetensen faller gång på gång.

Jag är rädd att jag någonstans i det här kommer att förlora min dröm, att jag aldrig kommer att jobba på ambulansen, att jag kommer att förlora min glädje och stolthet över mitt yrke och inte orka ta mig dit jag vill. Vad skulle jag arbeta med om jag inte fick vårda? Vad kan jag förutom att ta hand om andra människor? Kommer jag med min ständiga strävan att göra gott på något sätt göra det på bekostnad av mig själv om jag inte lär mig förbise och ignorera? Är det ens så det ska behöva vara inom vården 2010?

Oftare känner jag av dessa stunder då jag inte orkar vara Elin. Då jag drar mig undan sociala sammanhang och helst bara umgås med mina närmaste. Då jag sover för mycket och låter mitt hem förfalla. Är det värt det? Vem tackar mig för att jag sliter ut mig på ett system som inte ser till individens bästa? Ofta intalar jag mig själv att jag endast behöver gå till arbetet och utföra mina sysslor och helt enkelt endast göra det jag efter förutsättningarna hinner, men det är ett stort självbedrägeri. Jag kan inte bete mig som en robot utan att reflektera vad som händer, utan att dräneras eller känna mig otillräcklig. Jag tar det med mig hem.

Jag inser att min chef hade rätt när hon tipsade mig om att besöka personalkonsulenten inför nedskärningarna. Hon misstänkte att jag skulle få problem. Att jag med min känslighet för olika energier skulle dras ner i en svart spiral under dessa tider med oroliga kollegor och varslad personal. Jag kan endast ge henne rätt. Nu ska jag endast orka ta tag i det där. Något jag skulle gjort för länge sedan.

Vad skulle jag göra utan dom jag bryr mig om? Utan dom som bryr sig om mig och låter mig vara precis den jag är? Det är dom som gör att jag orkar. Dom ger mig kraften att hålla huvudet ovanför vattenytan och andas energi. Ett sms trillade in i min inkorg i eftermiddags som fick mig att le ända in i själen. Från ingenstans blev jag upplyst om att jag är en liten glädjespridare och att någon ser fram emot att träffa mig nästa helg. Sådana påminnelser från vänner gör mig påmind om vem jag är.

För den jag är nu är inte jag, men tjejen han beskrev i sitt sms, det är jag.