Personligt

Senaste veckan har flera saker tagit min energi och grubblerierna har avlöst varandra. Jag har inte haft varken lusten eller energin att skriva, helt enkelt för att jag inte hittat orden samtidigt som jag inte längre vet hur personlig jag vill vara på bloggen. Folk ser mig som en öppen bok, är det vad jag vill? Jag är inte längre anonym, jag skriver personligt. Jag kan inte styra vilka som läser, jag kan inte längre leva i tron om att jag är anonym. Men klarar jag av att sluta skriva här på mitt hörn av nätet? Det är frågan.

En kollega till mig avled plötsligt för en vecka sedan. Hon efterlämnar en sambo och en liten son på endast några månader. En underbar kvinna med en otrolig utstrålning och en varm själ som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Jag tyckte jag såg henne gåendes på gatan i morse när jag var på väg hem från jobbet, men det var inte Anna. Anna finns inte mera, så ofattbart, så sorgligt. Jag önskar hennes man kraft nu att orka, jag tänker på deras lilla son som aldrig kommer att ha egna minnen av sin mamma. Men Anna lever vidare genom honom, övertygad om att han dessutom fått hennes goda hjärta och enorma välvilja.

Detta får mig att påminnas om att aldrig somna osams med någon. Jag vill alltid känna att mina relationer är i sådant skick att inget är ouppklarat ifall något skulle hända. På något sätt lever jag mitt liv på det sättet att jag alltid är redo att inte uppleva morgondagen. Jag vet inte om det anses sorgligt eller om det kan hänvisas till min strävan att leva i nuet. Har jag inte harmoni i mina relationer, ja då mår jag därefter. Jag har insett att inte alla fungerar som jag. Jag tror många bara räknar med en morgondag, att våra hjärtan kommer att fortsätta slå i all oändlighet, att vi är för unga och osårbara. Ibland blir så brutalt påminda om att livet är sårbart, vackra Anna är ett bevis på det.

Jag vandrade på Söders höjder ikväll med en vän. Han är otrolig på det sättet att han skänker ett enormt lugn över mig. Vi pratar om nuet och framtiden, vart vi vill att livet för oss. Han är dessutom mer analyserande än vad jag är, jag trodde inte det var möjligt. Men på något sätt ganska fint att upptäcka denna egenskap hos en man. Vi strosade runt bland dom charmiga husen vid Mosebacke, gick vidare till Vita bergen och besökte musikpaviljongen intill friluftsteatern. Att se det gröna gräset är fantastisk medicin för en trött själ. Sommaren står runt hörnet och värmen i solens strålar gör oss påminda om den bästa tiden är nu.

Det är med den känslan jag vill vakna varje morgon, att den bästa tiden är nu, att trötthetskänslan inte längre existerar. Det ska bli min verklighet.

Och nu blev jag personlig igen.