Dessa relationer..

Inatt analyserar jag.

Jag analyserar vänskapen som gick upp i rök och slutade i ett stort ingenting och som ännu inte givit mig ro trots att flera månader gått. Jag undrar hur jag ska förhålla mig till underbara minnen från den tid då vi fortfarande fanns i varandras liv, då vi gav varandra glädje. Vart gick det fel? Jag har svaret på frågan men jag blundar för sanningen. Jag såg tidigt tecken på att detta skulle bli allt annat än bekymmersfritt, att jag skulle få lov att kompromissa om min egen person och mina egna behov, men jag ignorerade dessa känslor. Allt för dom härliga stunderna som fanns där, och för tryggheten jag kände när jag flydde världen och vaknade utsövd i hans rum, där vi tillsammans mötte en ny dag utan måsten, musiken som alltid spelades, lugnet som alltid nådde mig. Jag känner hans hand som smekte min kind sista gången vi sågs, en hand som symboliserade värme. Eller var det ett farväl?

Jag analyserar kärlekar som uteblivit, känslor som envisats, fantastiska personer som jag haft i mitt liv. Hur dom på ett eller annat sätt kommit in i mitt liv och sedan blivit kvar någonstans i perferin för att sedan återigen försvinna. Jag förbannar min motvillighet att släppa folk nära inpå livet, min motvilja till att ge folk en chans. Något som resulterar i min motvilja att ge kärleken en chans. Jag har för länge sedan insett att jag är en trasig själ. Detta gör att jag behöver något som är äkta. Jag behöver något som jag kan känna tilltro till, något som ger mig hopp om att allt faktiskt kommer att ordna sig en dag. Att jag en dag hittar hem.

Jag analyserar min dumma stolthet som hindrar mig att ringa honom. Varför ringer jag bara inte och berättar allt som hänt, berättar allt jag vill ha sagt och få höra hans glada pigga röst som får mig varm inombords. Höra hans röst bekräfta att jag gör rätt, att beslutet jag tagit är ett beslut som även han skulle ta. Jag vill berätta att jag saknar, att jag vill krypa upp i hans famn och låta mina andetag följa hans. Jag skulle kunna ringa och berätta allt jag vill ha sagt, men jag vill ju att han ska förstå att jag vill att han ringer. Att han saknar mig och förstår att jag har massvis att berätta från de dagar han varit borta. Kan han inte bara förstå att det enda jag behöver är att han ska ringa och säga Hej sötnos...

Inatt analyserar jag.