Ännu en kväll av magi

Jag har tappat räkningen på antalet tillfällen jag har sett Lars Winnerbäck live. Trots detta är det samma känsla som når mig varje gång jag ser denna rödhåriga man gå upp på scen. Och alltid verkar det vara samma känsla som når Lasse själv när han ska möta sin publik. Det är ett nervöst och sammanbitet intryck han ger i början av varje spelning, som om en rädsla finns hos honom att inte räcka till, att göra publiken besviken. Men när han får den första reaktionen från sin trogna publik att vi fortfarande älskar honom, att vi fortfarande älskar att ha honom på scen, ja då ler Lasse ett förläget leende. Och jag smälter.

Lars är äkta. Han har fått mycket ris på grund av att han inte möter journalister i den utsträckning som en artist enligt någon oskriven regel skall göra. Han nämnde detta under konserten, att han hoppas att vi inte ser honom som tjurskallig när allt han vill göra är att få spela sin musik och bemöta sin publik, att prata om sig själv anser han inte så intressant. Jag tycker det är fantastiskt med en artist som inte säljer sig själv utan låter sin musik helt och fullt få allt utrymme. Han nämnde en händelse från fritids, när han var nio år. Det var julgransplundring och man skulle dansa runt granen. Lasse stod där i sin Kiss-tröja och kände sig inte riktigt bekväm med detta att dansa runt granen. Så han vägrade. Konsekvensen av det? Ja Lasse blev utan godispåse.

Med sin ödmjuka uppsyn ser han ut över publiken och säger att han gjort sitt bästa för visa oss hur tacksam han är gentemot sin trogna publik, och resultatet mynnar ut i Ett Sällsynt Exemplar, innan musiken sätter igång säger Lasse på sitt finurliga och kloka sätt:

Om ni vill dansa så dansa. Om ni inte vill dansa så ta vara på er rätt att avstå..



Linköping september 2003.