Ångest och förväntan

Sista dagen på min semester. Någon riktig ångest har ännu inte infunnit sig. Ångesten över att jag är utslängd från min egen lägenhet är större. Det är väl så det blir när man bor på 30 kvm och har besök av fönsterrenoverare samtidigt som jag jobbar natt och behöver sova på dagarna. Visst skulle jag kunna krypa ner i sängen med dom i rummet men jag tror inte att den sömnen blir så optimal.

Jag kommeratt hyra in mig hos en vän när jag behöver sova och dom lediga dagarna kommer jag att fortsätta tillbringa ute på landet. Men lagom till helgen hoppas jag att jag får min lägenhet tillbaka och kan boa in mig ordentligt. Väntar ju på min soffa, ja jag riktigt längtar efter min soffa. Och rödvinsmys.

Men någon jobbångest har inte infunnit sig, finns ju så mycket annat att tänka på. Soffor, rödvin och fina karlar, till exempel.

Möbelverkstad

Jag har en vision över hur allt ska vara men det blir så tungarbetat när ingenting flyter på som man har tänkt. Små hinder blir plötsligt till stora och drömmen om det perfekta får bytas ut mot lättare lösningar. Nej vi talar inte om mitt liv just nu utan om min möbelrenovering. Vilket kan vara nog så tufft kan jag lova.

Jag har tidigare nämnt hur mina föräldrars och farföräldrars gamla möbler hamnat under min vita målarpensel. Jag är nöjd med det jag har gjort och över den shabby chic-stil jag velat åstadkomma. Men sen kommer det till dom små detaljerna som ska vara pricken över i:et. Såsom dom små fejkade smidda spikhuvuden som ska dölja dom trista skruvhuvudena. Jag vet att dessa finns att få tag på men frågan är vart. Dom skulle göra sig fantastiskt på mitt soffbord som jag förövrigt satt på ett nytt beslag på idag, med min fars yttersta nyfikenhet över hur det skulle gå för mig att hantera en hammare. Det gick sådär.

Så alla duktiga hantverkare där ute som naturligtvis läser min blogg, hmm, var kan jag hitta dessa små smidda spikhuvuden till mitt fina soffbord? Det skulle ju bli så vansinnigt vackert!

Rödvinsmys

Ikväll längtar jag efter rödvinsmys under en filt i min nyinköpta soffa som jag ännu bara har klädseln till. Men jag fantiserar och låter tankarna vandra iväg. Dom vandrar iväg till den där framtida soffan. I soffan sitter jag och en fin karl. Vi fnittrar och dricker rödvin samtidigt som vi lyssnar på musik.

Ja ni kan ju gissa vad som händer sen, för fantasin tar ju inte riktigt slut där. Är man ett hormonellt yrväder så är man.

Coldplay

På lördag ska jag göra två saker jag aldrig gjort förut. Jag ska se Coldplay och jag ska dessutom gå på konserten ensam. En biljett har trillat över mig och öppnat möjligheten att se detta fantastiska band för första gången. För något år sedan är detta något jag aldrig skulle gjort, skulle känt mig helt utlämnad att gå på en konsert själv men nu ser jag nästan fram emot det. Jag som dessutom tjatat om att åka på en resa ensam för att utveckla mig själv och allt det där fina, men först kanske jag måste klara av att göra något betydligt mindre ansträngande, såsom att kunna njuta av fantastisk musik ensam. Men jag kommer ju inte att vara ensam, tusentals människor kommer att finnas runt mig.

Det jag kommer att sakna är att det inte kommer stå nån bredvid mig som kan hålla mig i handen om Fix You spelas. Denna sång som av så många olika anledningar är speciell för mig, som betyder mer för mig än så många andra sånger. Den är magi. Men visst ska det bli en förtrollande kväll på lördag, och jag ska njuta av varje sekund. Med eller utan någon som håller min hand.

Ett samtal med energi!

Marcus min underbara sockermuffin.. Vad jag älskar dig!!

Tack för att du tror på mig, för att du alltid finns där, för att du alltid påminner mig om att jag är underbar. Jag är din lilla gris! =)

Doft av höst

Jag böjer mig ut genom fönstret, andas in den underbara doften som sprider som från grönskan i Vita Bergen. Luften är inte längre varm utan känns ganska rå. Två veckor återstår på min semester och det känns som att sommaren är på väg att lämna oss och hösten smyger sig på. Den riktiga värmen finns inte längre och det är med blandade känlsor jag accepterar detta faktum.

Jag ser fram emot hösten. Jag tillhör den skara människor som älskar alla årstider. Skulle inte vilja leva utan en enda. Våren med alla dofter från grönska och sköna vårsol, sommaren med dom varma kvällarna, hösten med dess mörker och tända ljus och slutligen vintern med advent och julmys samt snön som knarrar under fötterna.

Igår hade jag en av dom mest fantastiska kvällarna denna sommar. När jag satt där i bubbelbadet hos goda vänner kände jag att jag aldrig ville stiga upp. Jag önskade att vi alla kunde sitta där för evigt med varsitt champagneglas i handen och strunta i alla måsten. Alla dessa må-bra-människor jag har runt mig, dom som är så oväderliga för mig och gör mig till en bättre människa. Kan endast uttrycka mina känslor för dom med ett enda ord; Kärlek!

Tack älskade vänner för igår!

Andra andningen

Jag saknar kärleken i mitt liv. Jag har levt med den tron att om jag bara har en kärlek i mitt liv så kommer alla mina andra bekymmer att försvinna och jag kommer att leva lycklig i alla mina dagar. Sakta men säkert har jag börjat inse att detta inte är sant. Jag träffade en vän idag som alltid får mig att tänka i andra banor. En vän som jag beundrar och respekterar så otroligt mycket, som är noga med att påpeka att jag inte ska vara kritisk mot mig själv och inse att jag är bra som jag är. Vi är lika hon och jag. Vi har båda höga krav på oss själva men hon har kommit steget längre i konflikten med sig själv och sökt hjälp för den. Och vilka framsteg hon har gjort genom vägledningen hon har fått! Denna underbara människa som är omtyckt av alla och besitter ett hjärta av guld önskar jag kunde inse vilken fantastisk personlighet hon har, hur fina hennes värderingar är och vilken härlig människosyn hon har. Genom sin ökade självkännedom är hon mån att påtala för mig när jag säger något nedvärderande om mig själv, ordvalet jag använder för att beskriva mina handlingar samt påminna om att vi måste leva i nuet.

Nyss när jag kom hem slog det mig att jag är lycklig! Jag har ingen kärlek i mitt liv, men jag har underbara vänner. Jag har en fantastiskt mysig lägenhet intill Vita Bergen och jag har ett jobb som jag älskar. Visst saknar jag samhörigheten med någon, en varm kropp bredvid mig om kvällen och att få känna mig av åtrådd av mannen som får mitt hjärta slå extraslag. Men jag låter inte längre det förstöra allt det underbara i mitt liv. Kanske tillåter jag inte mig själv att bara må bra? Kanske är jag självdestruktiv för att jag alltid ska känna mig misslyckad? Jag vet inte. Jag har inte svaret på dom där frågorna. Jag hade inte svaret på dom när jag startade den här bloggen och jag har inte svaret än. Men jag kommer till insikt. Att kärleken är frånvarande i mitt liv beror inte på att jag är värdelös och inte värd att älskas. Det beror på att kärleken kommer till mig när den är redo.

Det händer mycket runt mig nu. Jag har ett hem att få i ordning. Jag har vänner runt mig som älskar mig för den jag är. Jag känner mig redo för en höst som jag ska tillägna mig. Jag ska få ordning på kropp och själ. Jag ska skapa ett hem som utstråla livslust och harmoni. Jag ska ta hand om mig själv för att kunna mera av mig själv till mina vänner. Denna höst ska andas energi!

Tillägnad fina Karin, för att du är den du är!

Lata dagar

Värmen är tryckande ute. Solen har försvunnit bakom en grå himmel och regnet hotar runt knuten. Det är nu dag fem av min semester. Den semestern som för två månader sedan egentligen kändes helt onödig, har på senare tid förvandlats till min livlina. Dessa fyra veckor hoppas jag är tillräckligt för att åter hitta tillbaka till mina energi, att den dränerade känslan endast är ett minne och att ljuset åter fyller mitt sinne.

Mitt sinne är inte alltid mörkt, bara stundvis. Det är orkeslösheten som ständigt hänger över mig. Jag sover halva dygnet, vaken andra halvan men som i dvala. Oron över att inte hinna hitta tillbaka till mig själv innan dessa veckor passerat, jagar mig. Ångesten över att inte orka finnas till för mina vänner på det sättet jag borde. Det finns så många borde i mitt liv, det finns så många krav på mig själv att alltid vara någon slags övermänniska för mina nära. Jag vill att dom ska tycka att jag är en klippa att hålla i när det blåser. Men kanske är jag inte så stark som jag själv önskar.

Jag är ute på landet nu, hos mina föräldrar och njuter av tystnaden. Jag njuter av att ha naturen utanför dörren, jag njuter av att Maja försöker väcka sin trötta matte varje morgon genom att voffa och gnälla utanför sovrumsdörren. Jag målar möbler till min lägenhet, allt vitt. Farmor och farfars gamla robusta sängbord blir ett perfekt soffbord. Mammas gamla piedestal hamnar också under den vita penseln och kommer att passa perfekt bredvid mitt klädskåp.

Snart ska jag ge mig till känna för mina barndomsvänner att jag finns här i stan. Men några dagar till ska jag bara vara. Några dagar till ska jag njuta av utflykter med mamma och morbror till antikhandlar och hantverksbyar. Pappa har fullt upp med att bygga om här hemma på gården så honom ser jag inte till så mycket dessa dagar. Men när det lugnat ner sig så får dom ta en liten minisemester han och mamma hos mig i Stockholm, för han är ju nyfiken på hur jag bor. Min kära pappa.