Värmen är tryckande ute. Solen har försvunnit bakom en grå himmel och regnet hotar runt knuten. Det är nu dag fem av min semester. Den semestern som för två månader sedan egentligen kändes helt onödig, har på senare tid förvandlats till min livlina. Dessa fyra veckor hoppas jag är tillräckligt för att åter hitta tillbaka till mina energi, att den dränerade känslan endast är ett minne och att ljuset åter fyller mitt sinne.
Mitt sinne är inte alltid mörkt, bara stundvis. Det är orkeslösheten som ständigt hänger över mig. Jag sover halva dygnet, vaken andra halvan men som i dvala. Oron över att inte hinna hitta tillbaka till mig själv innan dessa veckor passerat, jagar mig. Ångesten över att inte orka finnas till för mina vänner på det sättet jag borde. Det finns så många borde i mitt liv, det finns så många krav på mig själv att alltid vara någon slags övermänniska för mina nära. Jag vill att dom ska tycka att jag är en klippa att hålla i när det blåser. Men kanske är jag inte så stark som jag själv önskar.
Jag är ute på landet nu, hos mina föräldrar och njuter av tystnaden. Jag njuter av att ha naturen utanför dörren, jag njuter av att Maja försöker väcka sin trötta matte varje morgon genom att voffa och gnälla utanför sovrumsdörren. Jag målar möbler till min lägenhet, allt vitt. Farmor och farfars gamla robusta sängbord blir ett perfekt soffbord. Mammas gamla piedestal hamnar också under den vita penseln och kommer att passa perfekt bredvid mitt klädskåp.
Snart ska jag ge mig till känna för mina barndomsvänner att jag finns här i stan. Men några dagar till ska jag bara vara. Några dagar till ska jag njuta av utflykter med mamma och morbror till antikhandlar och hantverksbyar. Pappa har fullt upp med att bygga om här hemma på gården så honom ser jag inte till så mycket dessa dagar. Men när det lugnat ner sig så får dom ta en liten minisemester han och mamma hos mig i Stockholm, för han är ju nyfiken på hur jag bor. Min kära pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker, att bland det starkaste man faktiskt kan göra om man är en sån som "kan själv", är att visa sig svag och be om hjälp. På sätt och vis kan man se det som att bjuda tillbaka; låt andra vara en klippa för dig. Det är inte farligt och definitivt inte världens undergång. Tvärtom, det är skönt när man äntligen gör det.
Att vilja vara där för andra är en verkligt fin tanke men orkar du inte så finns du ju inte där för nån till slut. Att vara lite mer ego ibland är inte nödvändigtvis något negativt.. Man kan också se det som en långsiktig investering p.g.a hur nuläget ser ut.
Ta hand om dig, den enda Elin som är du!
tack essim för dina alltid så kloka och tänkvärda ord! jag tar dom med mig..och försöker ta dom till mig!
Skicka en kommentar