Kärleksfulla baciller

När jag är sjuk så är jag ämlig. Kanske är det för att jag sällan är sjuk, jag vet inte. Men vid dessa tillfällen tycker jag otroligt synd om mig själv. Jag tänker på mina förlorade träningsdagar, mina förlorade pengar på grund av sjukskrivning och mina förlorade steg. Stegen är nästan värst. Igår började nämligen en stegräknartävling på jobbet. Vi ska gå till Köpenhamn. Jag har inte ens kommit utanför dörren.

Men allt är ju inte negativt med att vara sjuk. Jag har kommit på att man då får äta precis vad man vill. Jag som normalt äter efter LCHF unnar mig nu att äta High Fat, High Sugar, High Everything. Detta med mycket gott resultat. Magen mår som en kasse skridskor men sinnet är lite lättare med allt smågodis, glutenfritt bröd och nyponsoppa. Jag sover, hostar och äter. Och storkonsumerar vita pappersnäsdukar.

När man känner sig som en risbuske blir man liksom extra glad när en vän tittar förbi och nämner att man är fin i håret. Jag tittade misstänksamt på honom men tydligen menade han allvar. Det är vad jag kallar vänskap det. Dessutom gosade han ner sig i soffan utan att tänka på mina basiller som jag sprider runt omkring. Men jag hade faktiskt städat undan alla använda vita pappersnäsdukar, jag menar, något av en representabel värdinna vill man ju ändå vara.

När dessutom en vän ringer och efter avslutat samtal ringer upp igen endast för att säga Tack! Du är så klok! Ja då finns det inga gränser för hur länge jag skulle kunna dras med denna förkylning, den gör tydligen underverk med mina stackars hjärnceller. Så även om jag är otroligt ämlig och tycker otroligt synd om mig själv, så har jag ändå haft en dag full med kärlek, och tydligen vackert hår. Det är värt mera än att gå till Köpenhamn!