Snödepression

Jag har varit otroligt lycklig över att vi fått en ordentlig vinter efter många halvdana vintrar. Barnen har fått möjlighet att busa i snön flera månader nu och det är något jag verkligen unnar dom. Jag tänker tillbaka på min egen barndom med pulkaåkning, stjärtlapp och spark på hala vägar. Längdskidorna stod alltid parkerade efter husväggen hela vintern, alltid redo för att användas. Korvgrillning i skogen med varm choklad, frusna näsor och rödrosiga kinder. Minns att vi gjorde en egen skridskobana i trädgården så jag skulle kunna åka skridskor även när jag inte hade möjlighet att ta mig till vår lilla sjö strax bredvid vår by. Det är varma minnen. Varma minnen som många barn i år fått chansen att skapa. Även dom barn som är uppvuxna här i Stockholm och sällan ges chansen att komma utanför tullarna.

Jag ser ut genom fönstret och möter synen av mera snö. Tunga snöflingor faller över Vitabergen och jag känner att det inte längre väcker samma lycka i mig som det brukade. Jag slås inte längre av hur vackert det är. Jag ser bara en vår som aldrig kommer, som hela tiden blir uppskjuten av mera snö. Jag ser snö som lägger sig tung på taken, isblock som bildas och innebär livsfara för allt som befinner sig nedanför när allt släpper. Jag undrar varför jag har en olustkänsla i hela kroppen, som att det är en helt annan tid av månaden. Men nej, tröttheten och olusten kommer från vädret. Trots att solen skinit idag som aldrig förr så har jag sovit. Jag har inte velat lämna sängen. Jag har haft det bra där, liksom inte varit redo att möta dagen.

Men nu är det dags att ladda om. Jag har en rolig kväll framför mig. Om än lite annorlunda. Det är snart dags att möta upp dreadlocken för lite pingisspelande på en bar. Jag tänker inte förlora denna gång, det gjorde jag sist. En gång är ingen gång, två gånger är början på en tradition. Dags att bryta den onda cirkeln. Tror han har vad som krävs för att häva min lilla depression. Fina män brukar ha den effekten på mig.