Reality Check

Mitt liv är som en extrem berg- och dalbana där jag för tillfället upplever det som att jag kastas runt och pendlar mellan att sväva bland moln och kräla på botten av Östersjön på jakt efter luft. Lika ofta som jag upplever extrema lyckorus så befinner jag mig lika ofta i ett tomt mörker. Mina hormoner spelar rysk roulett med hela mitt väsen och jag kan inget göra åt saken.

Idag har varit en sådan där dag då jag inte ens lämnat min lägenhet. Då jag inte kommer i kläder förrän på eftermiddagen. Då jag tycker att kaffe med mjölk är en fullgod frukost, lunch och middag. Dessa dagar svarar jag inte i telefonen, jag beter mig som en struts. Duckar problem och gräver ner huvudet i sanden. Jag undviker mina vänner för att jag helt enkelt ständigt känner ett krav på mig att få dom att må bra, men ibland räcker min energi inte till.

Andra dagar går det inte att stoppa mig. Vissa kvällar kan jag inte somna av den anledningen att jag helt enkelt är för lycklig. Jag är tacksam över mycket i mitt liv nu. Jag är tacksam över en vän som jag efter flera års tid fått chansen att lära känna på ett djupare plan. I och med detta slås jag gång på gång över våra olikheter, men är samtidigt så övertygad om att vi minst har lika många likheter. Han ifrågasätter mitt beteende och mina värderingar, han tvingar mig att tänka till och ofta komma ner med fötterna på jorden. Jag är en känslomänniska och han är en logiker. Realist ut i fingerspetsarna. En mentor som jag kommer att sakna när han lämnar Sverige. Jag kommer att sakna hans närhet också, och våra stunder när vi flyr verkligheten.




Christian, din lilla gris, tack för att du utmanar mig.