Kom..

Solen strålar in genom fönstret och mina tunna linnegardiner. Det känns på något sätt som att solen letar efter mig, som att den skiner in genom mitt fönster för att på något sätt skänka mig tröst och sinnesro. Som att solen känner på sig att min energi saknas. På något sätt lyckas den. Solen värmer liksom den mjukaste smekningen mot min hud. Jag känner en iver efter att få sitta i fönstret med min kaffekopp i handen och andas in våren. Känna hur alla dofter från Vita bergen letar sig in i mitt sinne, sprida sig i mitt rum. Få dofter är så magiska.

Som det där att gå hem en sen sommarnatt, eller en tidig morgon. När luften är som klarast, när alla dofter framträder som bäst. När solen lyser över öde gator och hustak, när lugnet fortfarande ligger över staden som sover och fåglarnas kvitter hörs utan konkurrens. Den doften och känslan slår mig alltid med förförelse, starkare än en drog fyller den mina sinnen och lämnar mig med ett obeskrivligt lyckorus.

Kom och sitt där i fönstret med mig, värm min hud på samma mjuka sätt som solen. Kom så lever vi.