Anhöriga till den gamla damen kom när vi gjort henne fin. Hon såg så fridfull ut där hon låg, somnade in utan ångest eller smärta.
Var hon ensam?
Frågan från svärdottern skar i mig. Omöjligt kunde anhöriga veta att jag stunden innan hade brutit ihop inne på läkarexpeditionen av just den anledningen att jag inte satt bredvid henne när hon somnade in. En relevant fråga för anhöriga att ställa, men jag var så medveten om att jag inte kunde ge dom det svaret dom så gärna ville ha. Även om det inte är anklagande från deras sida så vet jag att det är en extra sorg för dom att veta att deras kära familjemedlem inte hade någon bredvid sig när det var dags. Jag tar ändå åt mig personligen, för vad hade hänt om jag tittat in till henne någon minut tidigare? Hade jag hunnit då?
Jag hoppas dom förstår att jag gjorde allt jag kunde. Att det knäckte mig att jag inte hann. Sonen kom fram till mig innan dom lämnade avdelningen. Han klappade mig på axeln och en tår rann nerför hans kind. Kanske räcker jag ibland till, trots allt..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du räcker till mer än väl. Hjälte i mina ögon, alla ni som jobbar inom vården. Kram.
Håller med föregående talare!
Vardagshjältar är ni, varje dag.
Man kan inte finnas där för alla.
Kram vännen
Man räcker kanske inte alltid till, man kan inte vara alla till lags och inte heller kan man hjälpa alla. Det viktiga är att komma ihåg de man funnits där för, de händer man hållit och veta att man betytt något.
nej ni har rätt, man kan inte hjälpa alla men förhoppningsvis hjälpa någon.. läste din text elina om den unga kvinnan som gick bort..att du aldrig glömmer henne, så vackert och sorgligt skrivet, men det beskriver vårdandet. vi möter sorg dagligen, det är en del av våra jobb.. om man tänker efter så det är det något otroligt fint att få vara delaktig under någons sista tid i livet, att få dela sorg och glädje med anhöriga patienter..
douchi: kramar till dig vännen!
Man kan inte vara överallt på samma gång även om man skulle vilja! Jag blir ändå oerhört rörd över ditt engagemang och din omsorg om andra. Även om du kanske inte alltid känner att du räcker till, så gör du mer än någon kan begära. Du tar med dig ditt hjärta på jobbet...
Man brukar ju säga att det viktiga på resan är inte målet utan vägen och det tycker jag passar bra här med. I själva dödsögonblicket så är det inte så mycket du kan göra, utan det är all den kärlek och värme du sprider omkring dig dagligen till alla dina patienter (och alla oss andra) som är det viktigaste och det gör du oerhört bra!
Kramar!
Skicka en kommentar