När ett hjärta slutar slå

Den nyexaminerade sjuksköterskan vinkar in mig på en sal. Är det slutet nu? Där inne ligger den lilla damen med hår som är lila av läggningsvätska. Hennes hy är blank och bröstkorgen häver sig ansträngt. Hennes ögon är öppna men det är en tom blick jag möter. Jag sätter mig bredvid henne och tar hennes hand. Berättar att jag finns där bredvid henne och stryker hennes arm. Andetagen blir färre och färre. Snart är pulserandet på hennes hals det enda tecknet på att det fortfarande finns liv i hennes kropp, snart försvinner även det. Livet har runnit ur henne och kvar ligger en gumma vars liv har slutat i en sjukhussäng, utan anhöriga vid sin sida. Endast turen gjorde att hon hade någon vid sin sida när hennes sista andetag togs, det kunde lika gärna ha slutat som för så många andra, att dom dör i ensamhet. Utan någon som håller deras hand.

Enligt FN:s förklaring om den döendes rättigheter från 1975, Art 8, står "Jag har rätt att inte dö ensam". Något som inte alls ses som en självklar rättighet inom sjukvården. Kanske är bestämmelserna olika från sjukhus till sjukhus men på min arbetsplats är det upp till anhöriga om dom vill vaka över den döende eller ej. Vi har med våran bemanning inte möjlighet att sitta hos den döende hela tiden. Då gör jag det på bekostnad av mina andra patienter, vem ska då ge dom den vården dom behöver? Men vem ser till att den döende inte ska behöva vara ensam i den stund livet rinner ifrån dom?

Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska, men detta är baksidan. Detta är en av sakerna som gör att man känner sig otillräcklig. Men denna gång kände jag att vi kunde räcka till för denna lilla dam som efter en snabb försämring slutade sina dagar på våran akutavdelning. Och vi gav henne det värdiga avslut alla förtjänar och har rätt till. Men vad händer nästa gång?