Kvällspromenad

Jag tog tunnelbanan till Gamla Stan och vandrade Skeppsbrokajen bort. Blåsten bet i kinderna och jag undrade om jag inte skull tagit en tjockare jacka på mig. Jag tittade ut över vattnet där jag gick kullerstenarna fram, fåglarna cirkulerade över den mörkblå ytan och deras skrik ekade i luften.

Jag har ännu inte lärt mig Stockholms geografi och när plötsligt kajplatsen för Djurgårdsfärjan uppenbarade sig framför mig blev jag lite förvånad. Genast togs jag bakåt i tiden, till en varm höstdag där en första kyss ägde rum. En första kyss som smakade sött som socker, som forfarande smakar sött som socker. Jag ler lite åt minnet och fortsätter min vandring på kajen.

Fjäderholmarna. En kajplats som ekar tom fick mig att minnas en varm vårkväll ute på Fjäderholmarna med en flaska vin som var på tok för dyr. Men egentligen var den värd varenda krona, mysigt hade jag och sällskapet den kvällen, en kväll som känns så avlägsen nu.

Jag gick förbi slottet där en ung pojke med stora kliv gick fram och tillbaka och vaktar slottet. Några turister stod längst upp på trappan och såg ut som att dom försökte samtala med vakten, hur bra det gick vet jag inte. Får dom prata dom där vakterna? Allvarliga måste dom se ut också, jag tror att jag skulle ha stora problem med det där så ofta som jag vill dra på smilbanden.

Stadshuset sträckte sig högt och ståtligt och snart passerade jag dom tre kronorna och fortsatte upp på Kungsholmen. Hantverkargatan fick mina tankar att vandra iväg till min underbara vän som på tisdag åter får svensk mark under sina fötter. Efter en månad på resande fot är jag otålig över att ha henne hemma igen och kunna njuta av vackra vårdagar i parken.

Under min promenad hann jag rensa huvudet. Jag hann glädjas åt allt det vackra i livet, jag hann skänka min ödmjuka beundran för alla som vill mig väl. Jag hann sakna dom som fattas mig, skänka varma tankar till dom som har det svårt. Allt medan jag kände energin åter ta plats i min kropp.