När jag kom hem från jobbet imorse mötte jag på gatan utanför min port en lång man som skulle ut på en springtur i solskenet. En kändis! tänkte jag nöjt och undrade vem han egentligen var. Våra blickar möttes och jag log lite generad när han hejade. Jag fortsatte fundera på vem han var, kanske en komiker, han såg ut som en komiker. Det störde mig att jag inte kom på hans namn.
Hade lite ärenden att göra direkt på morgonen så jag gick upp i lägenheten och hämtade en del brev som skulle postas och begav mig ut igen. Jag besökte Konsum och handlade frukost som skulle intas på balkongen. När jag återigen närmade mig in port stod ånyo den långa mannen utanför. Han bor här! Åh jag har en kändis i min trappuppgång! Denna gång vågade jag le lite mindre generat tillbaka.
Jag gick in i trapphuset och där föll poletten ner. Den så kallade kändisen är ingen kändis, det är min granne som bor vägg i vägg. Förövrigt mycket trevlig, vi brukar utbyta några ord när vi ses. Jag har inte bestämt mig om jag är charmigt förvirrad eller om det börjar gå överstyr och bli obehagligt. Jag tror jag väljer det förstnämnda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
HaHa, inte lätt alla gånger. Du har mycket i tankarna.:)
Det är rätt, fortsätt förneka det ;p
M: haha ja det verkar så..pinsamt så det förgås. min granne tror säkert nu att jag är hemligt förälskad i honom i och med mitt generade leende.. :D
kent: haha du ska vara snäll när du är här och kommenterar har jag ju sagt! :D
Ha-ha! Vilken hårfärg sa du att du hade... *skrattar*
Skämt åsido, så hände nästan samma sak mig för några veckor sedan. Var in i en affär och hon som arbetade där hejade glatt och hon såg så vansinnigt bekant ut, men jag kunde inte placera henne. Lite pinsamt, med tanke på att vi var på samma strand ett antal gånger förra sommaren och låg nära varandra och vi pratade vid ett flertal gånger.
Höll nästan på att säga att jag inte kände igen henne med kläderna på, men då hade nog hennes kollega undrat... ;o)
Skicka en kommentar