Åh vad jag hade hoppats på att få ha honom här igår, att för första gången på snart två månaders tid få ha honom nära. Sniffa på honom, hålla om honom, se att han är okej. Hans energi tycks vara på väg tillbaka och det glädjer mig. Men jag vill se det med egna ögon. Jag vill öppna min ytterdörr och se honom stå där med sitt vackra leende. Det där leendet som jag saknar, dom där gröna ögonen som glittrar likt en sol som speglar sig i havet.
Men som han själv sa igår, ödet är emot oss. Jag fick somna själv, utan hans hud mot min, utan hans underbara doft. Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist, hans hjärta tyngs av sorg och det finns inget jag kan göra för att ändra hans verklighet. Men jag kan smeka hans kind, hålla honom nära och säga att han har fattats mig. Och kanske fråga om han tyckte att tårtan var god.
Nej nu hoppas jag att han snart skyndar sig hit, jag vill krama honom blå. Sötnosen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Håller tummarna.
Tjena sötnos!
Jag hoppas verkligen att en så godhjärtad, varm och ödmjuk person får som hon vill. Det är så att man själv hoppas på att en vacker dag bli utsatt för en kvinna som du. Du är beundransvärd!
Skicka en kommentar