Han står med händerna på mina höfter. Han ler och ser in i mina ögon, ser på mina läppar. Kysser mig. Jag andas ut, jag känner mig trygg. Gosar in mig i hans nacke och andas in doften från hans hals. Den där känslan är som en drog, som en drog som får min själ att komma till ro. Som får mig att stanna upp och känna en önskan av att kunna stanna tiden, att alltid få kunna uppleva den känslan jag känner av hans närhet, hans beröring, hans blickar.
Jag vaknar med en känsla av saknad varje morgon. Varje natt tar han sig in i mina drömmar. Alltid samma dröm. Så verkligt. Varje gång får jag känna honom nära, varje gång känner jag den där tryggheten av att ha honom intill mig. Evigheter har gått sedan mina fingertoppar senast smekte hans kind och jag längtar tills den dagen det sker. Jag kan inte förklara varför han numera kommer till mig varje natt och gör att hela mitt jag skriker efter honom. Är det min frustration att inte veta vad som händer med honom? Att inte veta hur han mår och hur hans vardag ser ut? Frustrationen över att inte få hjälpa..
Jag vet att han är medveten om min saknad. Han vet att han finns i min tankar. Jag kan inte stressa honom, jag kan inte tvinga honom att ge mig plats när jag vet att han mår som han gör. Han kan inte ge mig mera än vad han vill. Jag kräver inte heller det. Jag önskar bara att jag fick ta honom i min famn, smeka hans kind, krama honom hårt och bara få känna en sekund av den där tryggheten. Även om han sedan försvinner bort från mig igen.
Men varför ska jag behöva drömma om honom varje natt, när det inte ger mig någon ro. När det gör min blåa himmel, aningen mera grå. Varför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Han berör dig. Måste väl räcka som svar. Varför han gör det, det vet bara du. Kram.
ja..men varför när jag bara vill få må bra.. inte känna någon saknad, bara njuta av livet som är så fantastiskt vackert nu.. men drömmarna kan man inte styra, dom gör som dom själva vill.. :)
ha en fin söndag M! kram!
Skicka en kommentar