Att andas

Ibland är min längtan efter lugnet på landet så obeskrivligt stor att det är svårt att sätta ord för det. Där kan jag andas när tvivlet känns som störst. Där finner jag orken att komma tillbaka och kämpa vidare. Jag önskar att jag kunde ta med familjens underbara vovve på en promenad. Det skulle inte bli någon rask promenad utan vi skulle strosa och ta oss tid. Titta i vägkanten efter vårtecken. Min älskade busmaja skulle få sniffa hur mycket hon ville på det som gömmer sig efter vägen. Helst skulle jag vilja göra detta till en skogspromenad, men nu är vintern förbi och våren är här. Våren innebär inte enbart grönska utan även att min ormfobi hindrar mig från att vistas i den skog som jag tycker är så rogivande. Men hon går där med mig, nöjd över att bara få gå på promenad med sin matte.

Tycker om att vakna om morgonen och alltid ha pappas nykokta svartvinbärs te väntandes på mig. Det teet som funnits där varje morgon, i hela mitt liv. Det är en trygghet. Nu är det inte speciellt ofta jag får chansen att starta dagen på detta sätt men jag njuter desto mer när den chansen ges. Nu är tiden här för att kunna sitta på trappan och njuta av morgonsolen. Känna hur solen värmer ansiktet. Känna hur lyckan sprider sig i kroppen, hur livsglädjen spirar och gnistan tänds.

Vill ta en sväng förbi mormor och morfar där kaffe, bullar och kakor alltid serveras. Givetvis får vovven en bit knäckebröd. Eller en kaka ibland. Eller ett gelehallon när kusinen är på besök. Mormor och morfars kök är en samlingsplats för mamma, hennes syskon och mina kusiner. Vi är uppväxta som barnen i Bullerbyn och jag är så lycklig över att ha haft den möjligheten.

Vill ligga i soffan och titta på flera avsnitt av Morden i Midsomer. Oftast behöver jag se samma avsnitt flera gånger då jag allt som oftast somnar i den där soffan. Men jag har tid med det när jag är där hemma. Det gör inget om jag somnar mellan andra och tredje mordet och missar Troys lite plumpa sätt. Jag har tid att titta igen.

Där ute på landet kan jag gömma mig i några dagar utan att behöva bli nådd. Mobiltelefonen får ligga. Det får vänta. Befriande att slippa känslan att alltid behöva se fin ut i håret, där låter jag sminket vara. Där bor jag i mjukisbyxor och friluftskläder. Där är jag bara jag.

Jag längtar efter att andas.