Letade fram mitt USB-minne som varit oanvänt länge nu, kopplade det till datorn och där fanns den. På sätt och vis hade jag hoppats på att jag skulle ha missat att flytta över den när min dator dog i vintras, men så var alltså inte fallet. Där låg den, musiken jag undvikit sen i höstas. Underbar musik som slutade spelas här hemma samtidigt som jag stod med ett söndertrasat hjärta i handen.
Att lyssna på musik som är skriven av en människa man känt starka känslor för är inte det lättaste. Lättare att undvika den.
Trodde jag.
Då jag upprepade gånger kommit på mig själv med att nynna på en text som han skrivit så har jag insett att jag behöver ha den musiken tillbaka in i mitt liv. Nu känner jag mig redo för det. Han må vara borta ur mitt liv, men den musiken han har varit med att skapa, den har jag stor respekt för. Den vill jag fortsätta njuta av.
Återigen får den mig att längta till sommaren i Waterloo. Men visst känns det i hjärtat att höra denna vackra sång som jag har så mycket minnen till.
Det är allt det är, minnen. Men musiken, den lever.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Härligt.
Musiken blir så ofta kopplad till känslor, sinnesstämningar, ögonblick.. Det finns en del musik som jag inte riktigt klarar av att lyssna på, jag tror att det blir liiite liiite lättare med tiden men, jag antar att vissa saker måste få ta sin tid.
För som du skrev, viss musik behöver man verkligen.
Kram
musiken blir ofta väldigt starkt kopplad till känslor och ögonblick, lika fascinerande som detta är så är det samtidigt sorgligt. musik som berör och som man behöver låter man bara ligga för det negativa tar överhanden.
jag tror man klarar av att ta fram dessa små diamanter när tiden fått ha sin gång.. kanske även du kommer att klara av att göra detsamma?
att erkänna att man tycker om musik gjord av personen som krossade ens hjärta är inte det lättaste, men tiden har gått, nu spelas musiken här hemma igen :)
kram vännen!
Skicka en kommentar