Jag var ute på landet i helgen. Som vanligt helt underbart. Jag flyr ut dit så fort jag får tillfälle nu. Två lediga dagar och jag sätter mig på tåget ut till lugnet. Men i helgen kunde jag inte varva ner. Rastlösheten och tomheten skapade en oroskänsla som inte lämnade mig ifred. Jag kände hela tiden som att jag sökte efter något som jag inte kom på vad det var. Min kropp och själ fick ingen ro.
Jag anar vad det är som tynger mig. Jag är orolig för min ork. Jag förstår inte hur jag ska ha energin att orka köra på med energireserver som jag använt i ett års tid. Reserverna börjar ta slut och jag känner att jag snart går på tomgång. Vad händer när jag stannar? Och när stannar jag?
I juni förra året bröt jag ihop, en dag orkade jag inte mer. Det var första gången jag ringde hem till mina föräldrar och grät i telefonen. Jag ville inte göra dom orliga. Så typiskt mig. Jag vill inte att de skulle bli oroliga så jag hade länge dolt hur jag egentligen mådde. Men till slut insåg jag att jag måste. Och det är ett beslut jag är otroligt stolt och glad över idag. Mamma hade ju förstås redan anat.
Sedan dess har de varit måna om att jag ska komma hem, att jag ska komma hem till lugnet på landet och ladda batterierna. Men i helgen var första gången jag kände att mina batterier inte laddades. Stressen gnagde i mig vad jag än tog mig för. Jag måste få tillbaka min ork, jag måste hitta tillbaka till mig själv. Men hur gör jag?
Skulle vilja ta kudden under armen och åka till en vän, bo där i två dygn och bara sova. Sova, sova, sova. Boa in mig i hans säng. Känna det behagliga lugn han sprider omkring sig. Höra honom strosa runt där i sina rum, höra honom knappa på tangenterna vid datorn. Kanske höra hur han med en penna i handen ivrigt fyller några tomma blad med ord. Kanske skulle jag vakna ibland. Men jag skulle bara vända på mig, och somna om. Vilket lugn.
Undra vad han skulle säga om jag kom med min kudde under armen. Kanske sucka lite. Kanske skratta. Kanske öppna dörren för mig och acceptera att någon intar hans säng för energihämtning. Vem vet. Men endast tanken skänker ett lugn. Det är fint.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror jag får ta dig som handbagage när jag åker på semester till Florida med mina grabbar på lördag. Låter som om du skulle behöva lite miljöombyte...
Jag tror att en stor del av stressen kommer av att du har för höga förväntningar på dig själv. Det tar tid innan man är varm i kläderna på ett nytt jobb.
Minns när jag började på mitt jobb för en massa år sedan. Jag hade väldigt bra förkunskaper för det jag skulle jobba med, men det var så komplext så jag fattade ingenting. Gick hem med huvudvärk och ringde en kompis för att gå ut och ta en öl för att rensa tankarna. Fast jag hann inte mer än få in min pilsner innan en av mina nya jobbarkompisar dök upp (visste inte att det var hans stammishak) och påpekar att han kollat det jag gjort och hittat en massa fel. Tror du man kände sig låg, eller...
Var rädd om dig bara! Lyssna på kroppens signaler, så du inte går in i väggen.
Blir det allt för gröndjävligt, så är det bara att ta din kudde och komma. Ge mig bara lite förvarning, så jag hinner sopa dammet under mattan... ;o
Kram
Janne
Hej gumman!
Vet du, när jag läser detta känner jag igen mig så mycket och speciellt i hur jag mådde innan jag blev sjuk. Du behöver ta det lugnt, du behöver stanna upp och känna efter HUR du mår. Kanske du just behöver sova, andas, BARA tänka på DIG och låta dig själv få vila!
Kram
Vampyria och tack för din underbara kommentar!
Hej tjejen!
Du måste vara rädd om dig o inte glömma bort att andas när livet rusar på. Det finns ju bara en av dig o dig vill vi ha kvar :-)
Kram o tack för att du gav dig till känna :-)
Pia
Kan inte annat än att hålla med Pia. Det finns bara en av dig gumman och du är viktigt. Du får inte glömma bort dig själv. Du behövs, du har så mkt kärlek och glädje att ge.
Tycker om dig en himla massa =)
Puss!! (miss_d)
janne: så du ska till florida minsann! kan bara gratulera! :) ja..hade gärna varit handbagage på den resan.. :)
det är så typiskt mig att skapa fler utmaningar för mig själv än vad jag egentligen behöver. jag vet att jag är utmattad och då kanske det smartaste hade varit att skaffa jobb på lite lugnare avdelning, men inte jag inte. full fart från början. men samtidigt är det ju detta jag brinner för så jag har svårt att se att jag skulle trivas med något annat..även om det skulle vara lugnare miljö.. men vi får se hur detta går.. :)
kram!
vampyria: åh gumman..ja är det någon som jag borde lyssna på ang det här så är det du.. läste din lista på bloggen om symtom på utmattning..och jag kände igen mig på alla punkterna.. måste ta mig en riktig funderare på hur jag ska lösa det här..
kram!
pia: va skojj att höra av dig! :) kul att du ville komma in och läsa! även om det är ett ganska deppigt inlägg.. =/
ja, men du vi kanske ska göra en deal du och jag, att vi båda är rädda om varandra? för det finns bara en av dig med! :)
miss_d: gumsan min..du som står ut med mig.. :) älskar dig för det! det är stort!
kramar!!
Skicka en kommentar